Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalenderklinga - Kalendermånad - Kalenderregler - Kalenderstav - Kalenderår, borgerligt år - Kalesch - Kaleva - Kalevala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KALEVALA
redan på 1500-talet i Tyskland och återupplivades
i Sverige på 1700-talet.
Kalendermånad, månad, räknad efter kalendern,
till skillnad från t.ex. räntemånad med 30 dagar.
Kalenderregler, korta folkliga minnesregler,
oftast knutna till vissa dagar (jfr Märkesdagar).
K. ge tidsbestämningar för växt- och djurvärlden
och lanthushållningens olika sysslor, förutsäga
vädret och ge förebud om kommande gröda.
Dessa tre grupper av minnesregler kunna
förekomma vid en och samma märkesdag, men vad
som bestämmer det växlande innehållet är tiden
på året. Härvid utgår man först och främst från
erfarenhet och naturiakttagelser, och k. ansluta
sig nära till naturårets och arbetslivets olika
perioder: väntan på vår, sådd, skörd etc. K.
inskärpa bl.a., att allt skall ha sin rätta tid. Även
om k. vanl. ange en exakt dag, torde ofta
endast ha åsyftats omkringliggande tidsperiod. K:s
språk är realistiskt, många gånger burleskt och
slående åskådligt. Dagarnas namn personifieras
ofta, och minnesregeln uttryckes genom dessa
personers handlande; att Urbanus 25/s borde vara
sista sådagen, har t.ex. utsagts med att Urbanus
knöt ihop sädessäcken. För att lättare fastna i
minnet äro många k. rimmade, och ibland synes
själva möjligheten till rim ha gett upphov till
innehållet. Många svenska k. ha motsvarigheter
i utlandet, varvid man får räkna med både
självständig uppkomst, muntlig traditionsspridning och
lån från tryckta källor, därvid särsk.
”Bonde-praktikan”* kommer i fråga. — Litt.: S.
Svensson, ”Bondens år” (1945). Sn.
Kalenderstav, gemensam benämning på
beständiga, d.v.s. för alla år gällande kalendrar av trä,
vilka i Sverige vanligast varit försedda med
runor. Om olika typer av k. se Runstav.
Kalenderår, borgerligt år, tiden fr.o.m.
årets första dag t.o.m. dess sista, enl. gällande
kalender. Jfr Kyrkoår, Budget (ang. budgetår) och
Räkenskapsår.
Kalesch’ (fra. calèche, ytterst ett slaviskt ord), lätt,
4-hjulig vagn med 2 mot varandra vända säten och
med sufflett baktill; framsätet ofta litet och blott
avsett för tillfällig användning. Även tyngre k.,
liknande landån*, ha förekommit.
KaVeva, se Finsk mytologi.
Kahevala, finskt folkepos, som samlat diktverk
utg. av Elias Lönnrot*, sedermera betraktat som
Finlands nationalepos. Allmogesångare föredrogo
dessa epos som mindre kväden, s.k. runsånger (fi.
runo, äldre runoi), vilka dels utgöra episk-lyriska
ballader, dels rent lyriska dikter, besvärjelser och
trolldomskväden samt folkdiktning av annan art.
Gemensamt för dessa skilda diktformer är det
versmått, ”runometer”, i vilket de äro avfattade. Varje
”runvers” utgöres av 4 trokéer. Strofindelning
förekommer icke och i regel ej heller slutrim men
däremot allitteration inom samma versrad.
Run-versen prydes, liksom ofta primitiv lyrik, av
paral-lellism, en upprepning av samma tanke i två el.
flera på varandra följ, verser i olika ord el. bilder.
De episka sångerna föredrogos till enkla, entoniga
melodier, stundom av två rapsoder samtidigt, som
sittande mitt emot varandra och hållande varandra
i händerna vaggade fram och tillbaka i takt med
versens rytm (jfr inledningen till i:a sången).
Bland mängden av namngivna runsångare finnas
många med stor ryktbarhet, t.ex. i finska Karelen
Simana Sissonen (d. 1848), i östkarelen Arhippa
(död o. 1840) och Miihkali Perttunen, i
Ingerman-land sångerskan Paraske. — K. som samlat epos är
Finlands första skönlitterära skapelse på eget
språk. Intresset för runsången väcktes redan
under svensktiden av H. G. Porthan*, sedan den
under århundraden undertryckts av prästerskapet.
Under inflytande från den tyska och svenska
romantikens intresse för folkvisan påbörjade under
1800-talets första decennier en liten krets finska
studenter (Sjögren, Poppius, Gottlund m.fl.) den första
insamlingen av runsånger, vilken utsträcktes även
till finnskogarna i Värmland och Dalarne. 1820
publicerade åboprofessorn v. Becker en
sammanställning av de kväden han funnit om sagohjälten
Väinä-möinen, och 1822—31 utgav Z. Topelius d.ä. 5 h.
"Suomen kansan vanhoja runoja” (Finska folkets
gamla runor). En målmedveten insamling av
run-sångerna utfördes dock först av Lönnrot, vilken
som ung läkare gjorde flera uppteckningsresor
till ryska Karelen, där traditionen var rikast
bevarad. Sin första samling, ”Kantele”, utgav han 1829
—31. Han följde sina föregångares metod att
hoparbeta olika varianter av ett episkt kväde till en
sammanhängande sång. Efter nya insamlingsresor
i Karelen beslöt han förverkliga sin idé att utgiva
en stor samling runsånger som läsning för folket.
Han hoparbetade för detta ändamål 1833 de olika
episka kvädena till ett sammanhängande epos på
5,000 verser, fördelade i 16 sånger, vilket första
utkast, ”Runokokous Väinämöisestä” (Runosamling
om Väinämöinen), tryckts först 1892. Efter
förnyade insamlingar och omarbetningar utgav han
1835—36 ”Kalevala”, 12,000 verser i 32 sånger. Denna
s.k. gamla K. är dock icke den form av verket, som
gjort det till finskt nationalepos och fört runsången
över till andra språk. Lönnrot och yngre
medhjälpare, framför allt D. Europæus, företogo under
1840-talet upprepade resor i ö. Finland för
insamling av material till en finsk ordbok. Härvid
träffade de på båda sidor ryska gränsen sångare, som
sutto inne med för dem hittills okända kväden.
vilket gav Lönnrot anledning att infoga det nya
stoffet i sitt tidigare verk, och 1849 utkom K. i sitt
nuv. skick, 22,795 verser i 50 sånger.
Första sången i K. skildrar världens tillkomst
ur ett ägg och hur länder och hav formas av I
1-matar (”luftens jungfru”), som föder
Väinämöinen, sedan hon varit havande i 700 år; i den
andra uppträder Väinämöinen som en kulturheros,
jordens förste bebyggare och brukare. Härefter
följer hans sångtävlan med Joukahainen, då
han binder denne med trolldomsrunor, tills
Joukahainen lovar honom sin syster Aino (sång 3),
som gråtande avvisar den gamle trollkarlens
frieri och därefter drunknar i havet (4); hon biter som
fisk på hans krok men försvinner gäckande ånyo
(5). Väinämöinen drager till Pohjola för att fria till
poh ja jungfrun, undgår Joukahainens hämnd
(6), avvisas, då han ej kan smida kvarnen Sampo,
uppfyller dock pohjajungfruns prov, till dess han
vid timrandet av en båt av stumparna av hennes
spinnredskap sårar sig och återvänder hem (7—10).
Väinämöinen försätter med trolldomskonst I 1-
— 569 —
— 570 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
