Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalevala - Kalevaladagen - Kalevipoeg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KALEVALADAGEN
marinen till Pohjola, där denne smider Sampo
(io). Lemmink äinen, den tredje av K:s
stora hjältar, bortför K y 11 i k k i, som sviker honom
(ii—12), friar till pohjajungfrun, finner sin död, då
han för att vinna henne jagar svanen vid
dödsflo-den; modern hopsamlar styckena av hans
stympade kropp och återuppväcker honom (12—15).
Väinämöinen söker i dödsriket trollformeln för
byggandet av sin båt (16), finner den sedan i
jätten V i p u n e n s mage (17), far samtidigt med
Ilmarinen på ny friarfärd till Pohjola, ”den stora
friarfärden” (sångerna 18 och 19), som utgör det
lönnrotska verkets mittpunkt. Ilmarinen utför de
svåra proven och vinner jungfrun, varefter
bröllopet firas (20). Lönnrot har i detta sammanhang
inflätat en serie fristående bröllopssånger (21—25).
Härefter vidtar ”Lemminkäinencykeln” (26—30),
som skildrar Lemminkäinens farofyllda
hämnde-färd till Pohjola, hur han dräper pohjagårdens
husbonde och går i landsflykt. Sångerna 31—36
bilda tillsammans den gripande Kullervoepisoden
och skildra, hur slaven K u 1 1 e r v o dödar
Ilmarinens maka, skändar en ungmö, som befinnes vara
hans egen syster, dräper sin faders baneman och
slutl. sig själv. Ilmarinen smider en ny maka av
guld och silver men kan ej ge henne liv (37), rövar
sin döda hustrus syster (38). Väinämöinen,
Ilmarinen och Lemminkäinen fara till Pohjola och röva
Sampo; på vägen dit stöter båten på en gädda,
av vars käkben Väinämöinen förfärdigar den första
kantelen*; Pohjas härskarinna bortför sol och
måne men tvingas av Ilmarinen att släppa dem (39—
49). I K:s sista sång möter en egendomlig
genklang av uppgörelsen mellan den gamla och den
nya tron. Jungfru Marjatta (Maria) blir
havande av ett lingon och föder en son, som döpes
till Karelens konung. Väinämöinen vredgas
häröver och lämnar landet i sin kopparbåt, sedan han
skänkt suomifolket sin kantele till sång och evig
glädje.
Då Lönnrot hoparbetade sitt stora verk, tänkte
han sig de skilda kvädena som rester av ett
uråldrigt finskt folkepos och betraktade sitt arbete som
försök till rekonstruktion härav. Denna åsikt var
länge den allmänt förhärskande. Den egentliga
kalevalaforskningen började först o. 1880 med
Julius Krohn*, som för att påvisa varje enskild sångs
vandring från en trakt till en annan utarbetade den
bekanta topografisk-historiska metoden, som
sedermera vunnit allmänt erkännande som
folkloris-tisk arbetsmetod. Hans arbete har sedermera
fullföljts av sonen Kaarle Krohn* m.fl. Härvid visade
sig, att de enskilda runsångerna ha olika ålder
och ha uppstått på skilda ställen inom det finska
språkområdet. Om något enhetligt ursprung kan
icke vara tal. Olika geografiska områden ha givit
väsentligen olika tillskott till rundiktningen:
esterna diktade framför allt lyrik och ballader,
väst-finnarna legender och trollformler, i finska
Karelen samarbetades de två sångargrupperna, och på
ryska sidan utbildades de episka cyklar, vilka
Lönnrot knöt samman till K. — Ehuru sångernas
ålder överskattats — diktarten i sin helhet är ej
äldre än medeltiden, och enskilda sånger äro
byggda på svenska och ryska folkvisemotiv el.
historiska tilldragelser —, är dock mycket av innehållet
förkristet stoff. Typiska i detta avseende äro upp-
hovsmyterna: jordens och himlens skapelse ur
världsägget; Sampo, kvarnen, som maler havets
och jordens rikedomar, den trollkunnige smeden
I 1 m a r i n e n smider dess brokiga lock
(himlavalvet); den första harpan skapas av det till
formen harpliknande käkbenet hos en fisk el. av
stammen på en klagande björk o.s.v. Inhemsk finsk
mytologi döljer sig även bakom namnet P o h j
o-1 a, dödsriket vid dödsfloden i n., dit sol och måne
bortrövas, men framför allt i de magiskt bindande
trollsångerna. — Som episk komposition står K.
ej i jämbredd med homerisk dikt el. den germanska
hjältedikten. Även de gamla folkliga kvädena
anknyta snävt till enskilda motiv och sakna överblick
över handlingen. Men i avseende på lyriskt djup,
fin naturförståelse och bildrikedom och ej minst
genom den milda och vemodiga medkänsla, som
utmärker finsk folklyrik, stå dessa sånger
ouppnådda inom all folkdikt. — Litt.: Sv. övers, av M.
A. Castrén (2 bd, 1841), K. Collan (2 bd, 1864—68,
2 uppl. 1922), R. Hertzberg (1884), B. Collinder
(1948); förk. sv. uppl., utg. av O. Homén (1944,
2 uppl. 1947); J. Krohn, ”Finska litteraturens
historia, i. Kalevala” (1891); K. Krohn,
”Kalevalastu-dien” (6 bd, 1924—28); F. Ohrt, ”K.” (2 bd, 1907);
Y. Hirn, ”Lärt folk och landstrykare i det finska
Finlands kulturliv” (1939). S.Ld.
Kalevaladagen, en allmänt omfattad festdag i
Finland, firad 28/2, dagen, då E. Lönnrot daterade
förordet till Kalevala.
KaFevipoeg (estn., Kalevas son [pojke]), estniskt
nationalepos med motiv ur folktraditionen, förf, på
finsk-estnisk runometer (jfr Kalevala) av F. R.
Kreutzwald. Verket, som innehåller 20 sånger
med o. 19,000 verser, utgavs med parallellt
löpande tysk övers, i ”Verhandlungen der Gelehrten
Estnischen Gesellschaft” i Dorpat, bd 4—5, 1857—
—61, i estnisk folkuppl. 1862 samt i en 6:e uppl.
med illustrationer av K. Raud och H. Mugasto i
Vadstena 1947. Detta
nyklassicistisk-förroman-tiska epos berättar om den mytiske
nationalhjälten och konungen K. och hans bedrifter, om
hans strider med trolltyg och inträngande
fiendehärar, om hur han byggde städer och for till
sjöss, om hans äventyr i underjorden och hans
slutliga död på sitt eget svärd. Till grund för
verket ligga sägner och sagor om den i estnisk
folktradition ryktbare jätten K. samt de talrika
estniska runsånger med olika ämnen, vilka mera
systematiskt började upptecknas på Kreutzwalds
tid. En del av sägnerna äro av internationellt
ursprung men i Estland starkt omarbetade.
Prosaberättelsen är versifierad av Kreutzwald,
medan förarbetena voro påbörjade redan av F. R.
Fählmann o.a. Kompletterat med lyriska
folkvisor, några finska ämnen (kärleksepisod med
ö-flickan efter förebild av Kullervo-motiv i
”Kalevala”) och egna tillägg gestaltades verket
av Kreutzwald i tidsandans smak till ett
romantiskt hjälteepos, som symboliserar Forn-Estlands
frihetskamp, dess sammanbrott och
frihetssträvandenas sega fortlevande. Ehuru K. med sin
psykologiskt föga fördjupade ödesdramatik, sin
overkliga handling och en del språkliga och
formella brister har mött kritik, är det ett friskt och
levande diktverk, som alltjämt förmår fängsla
med sin romantiska anda. Det har starkt
bi
— 571 —
— 572 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
