Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalkspat, kalcit - Kalkspat-aragonit-gruppen - Kalkspatserien - Kalksten - Kalkstensmjöl, råmalen kalk, jordbrukskalk - Kalksvampar - Kalktuff - Kalkugn - kalkuranglimmer - Kalkutta - Kalkuttahampa - Kalkvatten - Kalkväxter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KALKSPAT-ARAGONIT-GRUPPEN
gångar efter grundromboedern. Hårdheten är
ringa (3) och ljusbrytningen måttlig men
dubbelbrytning mycket stark och direkt iakttagbar i
större kristaller (härav benämningen
dubbel-s p a t). K. är glasglänsande, färglös, vit el. av
föroreningar färgad. De rent glasklara formerna,
i s 1 a n d s s p a t*, användas i nikoller och för andra
optiska ändamål. — K. är ett av jordens vanligaste
mineral. Det bildar huvudmassan i kalksten men
påträffas därjämte i mindre mängd snart sagt
överallt som fyllnad i sprickor och hålrum, i regel
avsatt ur kalla vattenlösningar. — Bergartsbildande
k. har stor teknisk betydelse; se Kalksten, Marmor
och Krita. — Från aragonit skiljer man k. genom
Meigens prov. Hdg.
Kalkspat-aragonit-gruppen, miner., vattenfria
karbonat av 2-värda metaller (Ca, Mg, Zn, Mn,
Co, Sr, Ba och Pb), förekommande som mineral
i två serier, en trigonal, kalkspatserien,
och en rombisk, aragonitserien.
Kalkspatserien, miner., en serie isomorfa,
tri-gonalt kristalliserande mineral, som bestå av
vattenfria karbonat av 2-värda metaller. Till
k. höra kalkspat (CaCO3), magnesit (MgCO3),
zinkspat (ZnCO3), manganspat (MnCO3) och
koboltspat (CoCO3). Serien närstående är
dolo-mit (CaCO3 • MgCO3).
Kalksten, miner., bergart med kalciumkarbonat,
kalkspat, som huvudbeståndsdel. Ren k. är vit,
förorenad har växlande färg: röd, brun el. gul av
järnföreningar, grå el. grön av lermineral el. andra
silikater, grå el. svart av organisk substans el.
svaveljärn. — K. förekommer främst i
sedimentära lagerserier, ofta även som metamorf bergart,
mera sällan som eruptiv (t.ex. på Alnö vid
Sundsvall). Sedimentär k. bildas genom avsättning, främst
i haven, av det kalciumkarbonat, som vid de flesta
bergarters vittring utlakas och bortföres.
Avsättningen sker huvudsaki. genom organismers
medverkan, t.ex. i form av kalkskal, korallstockar el.
av kalkbakterier utfällt kalkslam. Avsättningen sker
olika starkt på skilda ställen, intensivast i vissa
delar av de varma haven, och den har varit i hög
grad växlande på en plats under skilda geologiska
skeden. Sedan kalkpartiklarna avsatts, ha de i
regel hopkittats, ofta i samband med att massan
omkristalliserat. Färdigbildad k. karakteriseras
av sina beståndsdelar, sin struktur och sitt
uppträdande. Bland beståndsdelarna dominera fossilen,
ofta vissa bestämda former, och man benämner
då bergarten efter dem, t.ex. korallkalksten,
kri-noidkalksten, foraminiferkalksten, bryozokalksten,
algkalksten etc. Strukturen är hos de flesta
sedimentära kalkstenar tät el. finkristallin. Grusiga
och gryniga former finnas dock. t.ex.
skalgrus-kalksten (bl.a. i n.ö. Skåne), oolitkalksten,
korallsandsten, och även jordiga former, t.ex. skrivkrita
(se Krita). Sedimentkalksten uppträder i regel i |
bankar, ofta samlade till mäktiga lagerserier, t.ex.
ortocerkalksten på Öland, i Västergötland etc.,
huvudmassan av Gotlands k., danienkalkstenarna i
Skåne. Inneslutna i skiktad k. förekomma här och
var stora klumpar av oskiktad k., revkalksten, så
t.ex. i Dalarne (L^fa^na-kalksten), på Gotland och
i Skåne (korallkalksten). — I de metamorfa
berg-artskomplexen är k. starkt omvandlad och alltid
tydligt kristallin, den betecknas som marmor*
Kalktuff med bladavtryck (alm) från Benestad.
i egentlig betydelse. —■ K. har stor och mångsidig
praktisk betydelse: som byggnadssten, som
jord-förbättringsmedel, till murbruk, för
cementtillverkning, i sockerindustrien etc. Hdg.
Kalkstensmjöl, råmalen kalk,
jordförbätt-ringsmedel, även kallat jordbrukskal k,
tillverkas genom målning av kalksten. Endast mjuka
kalkstenssorter, t.ex. kritkalksten, användas
härtill. Vid tillverkningen krossas kalkstenen först
till mindre bitar, vilka torkas, varefter
finfördelning äger rum. Jfr Kalkning. — K. kommer även
till användning som mineralfoder* åt husdjuren.
Kalksvampar, ordn. av underprov, svampdjur*.
Kalktuff, geol., en porös och ofta pipig massa av
kolsyrad kalk, utfälld genom luftens inverkan ur
kalkhaltigt vatten, oftast källvatten, som silar ned
över sluttningar. K. företer ofta en tydlig
varvig-het, säkert bestämd som årsvarvighet. I många
fall medverka vid utfällningen organismer,
blågröna alger. Stundom finnas i k. växtlämningar,
företrädesvis blad, synnerligen väl bevarade som
avtryck. K. har mycket olika utseende: från en
lös massa, ofta växellagrande med bleke, till en
hård bergart, som kan användas som
byggnadssten. Den bäst kända lokalen i Sverige är
Benestad i s.ö. Skåne, där k. innehåller en rik flora och
redan under medeltiden bröts för användning vid
kyrkbygge. — Litt.: C. Kurck, ”Om k. vid
Benestad” (1901). K.A.G.
Kalkugn, se Kalk.
Kalkuranglimmer, miner., se Autunit.
Kalkutta, stad i Indien, se Calcutta.
Kalkuttahampa, se Jute.
Kalkvatten, kem., se Kalk.
Kalkväxter, sådana växter, som endast
förekomma å jord, rik på kalciumkarbonat, ss. näbbstarr,
axag och många orkidéer. — Kalkflyende
växter, vilka ej trivas på mark, som innehåller
mer än 0,02 °/o kalciumkarbonat, äro åter ljung,
klockljung, bergsyra, örnbräken m.fl. —
Växtarterna utgöra sålunda ofta biologiska indikatorer
på jordens kalkhalt. Flerstädes, ss. i Alperna,
före
— 599 —
— 600 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
