Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kammare - Kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen - Kammarexpeditionen - Kammarfru - Kammarförvant - Kammargevär - Kammargravar - Kammarherre - Kammarjunkare - Kammarkollegiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMMARKOLLEGIET
av folkrepresentationen (första k., andra k.,
deputeradekammare). E.Spr.
2) Vapentekn., benämning på a) bakre delen
av ett eldrörs lopp, laddningsrummet, b)
löstagbar krutkammare vid 1300—1400-talskanoner med
bakladdning*, c) rörlig mekanismdel vid
kammar-laddningsgevär*.
3) Om hjärtats och ögats k. se resp.
Hjärta och öga.
Kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen,
ett av den svenska frihetstida riksdagens många
utskott. Den redan 1720 tillsatta
Kommersdeputationen, som även tillsattes 1723, sammansmältes
1726 med den 1723 f.f.g. verksamma
Kammar-och ekonomideputationen till Ekonomi- och
kommersdeputationen, som fr.o.m. 1731 års riksdag
fick namnet K. och fortlevde till frihetstidens
sista riksdag 1771, då den delades upp på 4
självständiga deputationer. 1738—65 hade K.
delvis gemensamma medl. med Handels- och
manu-fakturdeputationen. K., som startat med 60 led.,
fick 1751 antalet ökat till 80. För utredningar
av särsk. maktpåliggande frågor tillsattes
särskilda underutskott. Ekonomi- och
kommersdeputationen tillsatte 1726 icke mindre än 6 sådana, men
den sammanslagna K. minskade antalet till 4. Det
var på dessa, som K. 1771 blev uppdelad. — Litt.:
F. Lagerroth, J. E. Nilsson & R. Olsson,
”Frihetstidens maktägande ständer”, 2 (1934). H.Ci.
Kammarexpeditionen, benämning på två
stats-expeditioner (se Expedition), av vilka den ena
ägde bestånd 1713—19 och den andra 1809—40. Till
den förra, som 1719 sammanslogs med
Handelsexpeditionen till Inrikes civilexpeditionen, hörde i
stort sett hela den allmänna civilförvaltningen; till
den senare, som 1809 utbröts ur nämnda
civilexpedition, förlädes lanthushållningen,
bergshanteringen, ”kammarverket”, städernas förvaltning m.m.
Kammarfru, fordom drottningens närmaste
kvinnliga tjänare. Befattningen är numera
avskaffad.
Kammarförvant, förr brukad titel på vissa
underordnade tjänstemän inom åtskilliga ämbetsverk,
urspr. särsk. inom det kamerala området,
Kammarkollegiet, Statskontoret m.fl.
Kammargevär, se Korthållsskjutning.
Kammargravar, i klippan uthuggna gravar,
bestående av ett el. flera rum, avsedda att efterbilda
huset och ett av de påtagligaste uttrycken för
uppfattningen av graven som den dödes bostad. K.
äro vanliga i Västasien och Nordafrika. Till de
äldsta höra de egyptiska klippgravarna med början
under det mellersta riket. I Grekland äro k.
vanliga under bronsåldern; till Mellanitalien kommo
de under äldsta järnåldern, dit införda av
etruskerna. De uppträda även i Syditalien, på Sicilien
och Sardinien men anses där vara en inhemsk
utveckling av stenålderns gravgrottor. — Litt.: F. v.
Dhun, ”Italische Gräberkunde” (2 bd, 1924—
39). G.Eni.
Kammarherre, hovman, som tjänstgör som
uppvaktande hos kungl. el. furstliga personer. I
Sverige har en k., enl. gamla rangskalan, överstes
rang och bär på sin uniform en förgylld nyckel
på blå rosett (k.-nyckel, jfr Hovuniform). K.
kan vara tjänstgörande hos viss furstlig person
el. vid hovet i allm.; titeln kan även förlänas av
konungen. En konungen personligen
uppvaktande k. bär titeln kabinettskammarherre.
Dessutom finns vid svenska hovet en
överstekammarherre, med ställning närmast efter
riksmarskalken, samt i drottningens hovstat en
överkammarherre och en förste k., med
högre ställning än de övriga k. i samma stat.
Ang. detta ämbetes historia se Hov. G.JEE.
Kammarjunkare, hovman i lägsta graden vid
konungens hov med, enl. gamla rangskalan,
majors rang. K. är numera vanl. tjänstgörande vid
hovet, dess placeringar och ceremonier, men
titeln kan även förlänas av konungen. Vid svenska
hovet finnas även en el. flera översteka
m-marjunkare med hög ämbetsställning. Jfr
Hov.
Kammarkollegiet, Sveriges äldsta förvaltande
centrala ämbetsverk, kan leda sina anor tillbaka
till 1500-talets förra del. Grunden lades genom
den nya centrala finansförvaltning, som skapades
i mitten av Gustav Vasas regering med början
1539. Något fristående ämbetsverk kan man
visserligen icke tala om vid denna tid. Men
avgörande är, att åt särskilda ämbetsmän uppdragits
att med självständig befogenhet övervaka landets
finansförvaltning och de för dennas utövande
tillsatta tjänstemännen. Den organisation, som då
genomfördes av räknekammaren el.
räk-ningekammaren, oftast förkortat till
kammaren, kom till under påverkan av Gustav
Vasas tyska rådgivare och efter mönster från de
habsburgska arvländerna. I ledningen för
kammaren, som uppdelades på två avd.,
räknekammaren för revision och sammanfattande
bokföring av fogderäkenskaperna samt
räntekammaren för den centrala penninguppbörden, sattes ett
antal kammarråd. Den utomordentliga
utsträckningen av kungens personliga chefskap, ej
blott över förvaltningen i stort utan även i
ärendenas löpande handläggning, motverkade varje
fullföljande av organisationen mot en mera
ämbets-mässig fasthet. Kammarrådsämbetena voro tidvis
obesatta. Senare sattes som chef för kammaren
en riksens överste ränt- (senare skatt-)mästare.
Vid 1500-talets utgång kan man dock sägas ha
nått fram till en rotfast institution med element
för fortsatt utbvggande till ett ämbetsverk. Med
Gustav II Adolfs regering kom det stora
genombrottet för den svenska statliga organisationen.
Hela den högre förvaltningen underkastades en
allmän systematisk nydaning. Genom 1618 års
kammarordning blev ”riksens räknekammare” i
enlighet med de grundsatser, som varit avsedda
redan vid dess tillkomst, ett kollegialt ämbetsverk,
anförtrott skattmästaren samt fem kammarråd,
oftast tagna ur riksrådens krets, vilka hade till
uppgift att ha ”inspektion och disposition över
alle kronones inkomster och räntor”, d.v.s. att
granska de offentliga räkenskaperna och handha
den högsta praktiskt-finansiella förvaltningen. I
1634 års RF fick organisationen sin
kompletterande och systematiserande sammanfattning.
Räknekammaren blev ett av de fem rikskollegierna
med en av riksämbetsmännen, riksskattmästaren,
som chef. Efter att redan tidigare ha börjat
användas slog namnet Kammarkollegium
från 1650-talet igenom, åtm. i officiella
samman
— 665 —
— 666 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
