Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kanarieöarna - Kanarieöarnas floraprovins - Kanaris, Konstantinos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANARIEÖARNAS FLORAPROVINS
Pico de Teide på Tenerife.
spår av gamla eruptivbergarter (diorit, granit och
syenit) och sedimentära bergarter (gamla
lerskiff-rar och kalkstenar). Särsk. på La Palma, Gomera
och Fuerteventura uppträda de i vulkanernas
underlag och synas visa, att åtm. dessa öar tillhört
ett gammalt fastland. Men huvudmassan i alla
öarna består av vulkaniska bergarter, särsk.
ba-salter, fonolit och tuffer. Bergmassorna äro
flerstädes sönderskurna av djupa erosionsraviner
(bar-rancos), som upptill ofta börja i väldiga kitteldalar
(calderas), ss. den 1,800 m djupa calderan på La
Palma. Calderorna ha bildats genom erosion,
in-störtningar och explosioner. En del ha senare
igenfyllts av vulkaniska utbrott. Så ha från bottnen
av den stora calderan på Tenerife vuxit upp 3 med
varandra förenade vulkankäglor, av vilka Pico de
Teide (3,710 m ö.h.), K:s högsta topp, ännu är
verksam. La Palmas högsta vulkan når 2,360 m
och Gran Canarias 1,950 m.
Klimatet är subtropiskt och mycket milt. K.
ligga inom n.ö.-passadens bälte, och denna vind är
under sommarhalvåret så gott som allenarådande.
Under vinterhalvåret däremot förekomma vindar
även av andra riktningar. Las Palmas (på Gran
Canaria) har en medeltemp. för den kallaste mån.
(febr.) av i7°2 och för den varmaste (aug.) av 23^4.
Nederbörden faller till största delen under
vinterhalvåret, och årsmängden är vid kusterna
påfallande liten (Las Palmas 232 mm). Den ökar något
med höjden ö.h. men når aldrig några betydande
siffror. Mån. juni—sept. äro mycket torra.
Växtvärlden präglas upp till c:a 400 m av
buskstäppen, ofta utvecklad som suckulentstäpp med
de kaktusliknande Euphorbia canarie’nsis och
Klei’-nia neriifol’ia samt Sempervi’vum-arter. Högre upp
härskar den mediterrana halvbuskstäppen (garrigue
och macchia). På 800 m bestå buskvegetationerna
av klockljung (Eri’ca arborea), kristtorn och lager.
Upp till molnbältets övre gräns finnas särsk. på
de v. öarna bestånd av kanarietallen (Pinus
cana-riensis). På de högsta partierna (”regionen ovan
molnen”) är nederbörden ytterst sparsam och ve- |
getationen nästan
öken-artad med enstaka
bladlösa buskar
(Spartocyfi-sus supranubius). —
Djurvärlden saknar inhemska
däggdjur; däremot finnas
io endemiska fåglar och
talrika underarter av
europeiska el. afrikanska
former. Ormar saknas,
men av ödlor finnas 7
arter, varav några
endemiska. Flera
landryggradsdjur visa en
intressant uppdelning av
arterna med olika raser på
skilda öar.
Befolkningen utgjordes
urspr. av guancherna*,
vilkas sista rester uppgått
i den blandras, som nu
befolkar K. Huvudnäring
är åkerbruk, som
emellertid kräver
konstbevattning. Utom vete, majs
och vin odlas och exporteras bananer, apelsiner,
tomater o.a. grönsaker. Boskapsskötseln förlorar
alltmera i betydelse, medan däremot fisket betyder
åtskilligt. På de ö. öarna utvinnes havssalt i
sali-ner. En bekant exportartikel äro de s.k.
teneriffa-dukarna. — ögruppens läge vid en av
världssam-färdselns stråkvägar har här skapat viktiga
stationer för fartygs-, flyg- och telegraflinjer på vägen
från Europa till Sydamerika, Väst- och Sydafrika.
De största städerna, Las Palmas på Gran Canaria
och S:ta Cruz på Tenerife, äro synnerligen
livligt trafikerade hamnar. K. besökas även
flitigt i turist- och rekreationssyfte.
Kulturlandskapet och städerna ha spansk prägel. — Litt.:
A. Hamberg, ”K.” (i ”Vetenskapsakad:s årsbok”,
1929). J.F. ;A.H.M.; W. ;H. ;P.
Kanarieöarnas floraprovins, se Växtgeografi.
Kana’ris, Konstantinos, grekisk sjöhjälte
och statsman (1790—1877), ingick under
frihetskriget i upprorsflottan och vann stor
ryktbarhet som chef för en eskader brännare. Kort
efter den stora massakern på Chios -lyckades
han i juni 1822 spränga i luften med man och
allt amiralsskeppet för den flotta, som utfört
illdådet; i okt. s.å. företog han en liknande kupp
vid Tenedos, 1825 sökte han överrumpla och
tillintetgöra den egyptiska flottan i Alexandria,
dock utan framgång. K:s bragder gjorde honom
till Greklands kanske mest folkkäre gestalt.
Under Otto I erhöll han därför vid två kritiska
tillfällen i uppdrag att bilda regering, efter
februarirevolutionen, då han i okt. 1848—dec.
1849 var regeringschef, samt i jan. 1862, då Ottos
välde gick mot sitt fall men då K. ej kunde
fullgöra uppdraget. Efter revolutionen s.å. var
han medl. av det triumvirat, som 1862—63
utgjorde landets provisoriska regering, och förde
de slutliga förhandlingarna i Köpenhamn om
Georg I:s tronbestigning. Under dennes
regering var K. ministerpresident mars—april 1864
och juli 1864—mars 1865, varunder Joniska öarna
slutgiltigt återförenades med Grekland och en
— 691 —
— 692 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
