Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kaninavel - Kaninavelsföreningar - Kaniner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANINAVELSFÖRENINGAR
Vildkaniner.
för nybörjaren anbefalles renaveln, d.v.s. avel med
rasrena, obesläktade djur. Kaninen är avelsduglig
vid 7—io mån. ålder och kan sedan användas, tills
den blir 3V2—4 år. För 8—10 honor behövs en
hanne. När honan är brunstig, placeras hon i
hannens bur och avlägsnas omedelbart efter
betäckningen. 14 dagar senare prövas hon genom att
åter insläppas till hannen. Om hon då är ovillig
och pipande springer undan, är hon dräktig och
får återvända till sin bur, som då skall vara
rengjord och försedd med mjukt strö.
Dräktighets-tiden är c:a 30 dygn. Ungarna, som födas blinda
och nakna, äro vanl. 4 å 8 till antalet, övertaliga
svaga individer dödas, så att modern kan ge de
övriga tillräcklig näring. Extra foder bör hon få
efter halva dräktighetstidens förlopp och under
digivningen, som helst utsträckes till 8 veckor.
Första året honan användes är det nog att låta
henne yngla 2 å 3 gånger, men sedan orkar hon
med 4 kullar om året. Jämnast blir fördelningen,
om betäckning sker var 3:e mån., t.ex. med början
efter hårfällningen i jan. Vill man hellre förlägga
kullarna till våren och sommaren, då ungarna
fortare kunna avvänjas tack vare friskt grönfoder,
låter man honan yngla varannan mån., t.ex. med
början i mitten av mars. I vanliga fall är hon
moderlig och gör redet varmt och mjukt för den
väntade avkomman. Under senare hälften av
dräktig-hetstiden bör hon få vara i fred för föregående
kull. När avkomman nått 3—4 mån. ålder, skiljas
könen åt, och när de visa osämja, få djuren var
sin bur. Se Kaninavelsföreningar och
Kaninskötsel. H.Fqt.
Kaninavelsföreningar, sammanslutningar med
uppgift att främja kaninskötseln, ha sedan länge
funnits i de flesta kulturländer. På ett möte i
Malmö 1919 bildades Sveriges k:s centralförbund,
varvid 57 lokala k. med sammanlagt c:a 3,950 medl.
representerades genom ombud. 1930 ändrades
förbundets namn till Sveriges k:s riksförbund.
Berättigade att ansluta sig till denna organisation äro
dels länsföreningar, dels enskilda personer, bosatta
inom län, där länsförening ej finnes. Under 1940
funnos 24 länsföreningar och inom dessa ett stort
antal lokala föreningar. Riksförbundet erhåller för
upplysningsverksamhet och instruktionskurser
numera statsanslag. H.Fqt.
Kaniner (ytterst lat. cuni’culus), Oryctol’agus,
släkte av fam. hardjur, representeras i Sverige
av vildkaninen (O. cuniculus). Denna är
lätt att känna igen på färgen, som på
undersidan är ljus men ovan finspräcklig i svart och
gulbrunt. Karakteristisk är en stor, rödbrun fläck
i nacken och en smal, svart kant vid spetsen av
örat. Bakbenen äro längre än frambenen men
relativt kortare än hos haren. I likhet med denna
har kaninen kort, uppåtböjd och hårig svans,
långa öron och stora ögon. Vildkaninen, som
är ganska liten och mycket livlig, lever i
jordhålor. Ungarna födas blinda och nakna. Dess
ursprungliga hemvist är Medelhavsländerna,
varifrån den spritt sig norrut och införts i Sverige,
där den i Skåne förorsakar stora skador. Från
vildkaninen härstammar tamkaninen (se
nedan), som förvildad förekommer i alla världsdelar.
— Mellan hare och kanin förekomma sannol.
icke bastarder, och enl. undersökningar av
japanerna Jamane och Egashira samt engelsmannen
Hammond kan man ej ens på artificiell väg
befrukta kaninhonor med spermier av hare.
Kaninraser. Någon vetenskaplig indelning av
tamkaninens talrika raser finns icke. I
praktiken skiljer man i allm. mellan kött- och
pälsraser (jfr Kaninskinn), men gränsen
mellan dessa båda grupper dras godtyckligt. Utan
tillfredsställande resultat har man sökt indela
raserna i grupper efter deras geografiska utbredning,
efter djurens kroppsbyggnad, storlek och färg
samt efter deras släktskapsförhållanden. Mest
storvuxen av alla raser är belgisk
jättekanin, vars levande vikt är 5 Vt—9 kg. Pälsen
bör vara grå men är ofta blå, svart el. gul. I
Sverige är rasen icke särdeles eftersökt. Mera
omtyckt är vit 1 a n t k a n i n, en
korsningspro-dukt av belgisk jätte och dansk lantkanin.
Den är snabbvuxen och liksom dansk lantkanin
utmärkt både som päls- och köttdjur. Pälsen är
for vit lantkanin vit, mjuk och tät. Den vita
färgen är fördelaktig vid färgning, och skinnen
kunna också användas i naturligt skick. Levande
vikt hos båda 3 V2—5 kg, för dansk lantkanin
något lägre. Populär är även stora
silverkaninen. Ungarna födas svarta och få först
efter två hårfällningar vid ung. 5 mån. ålder
silvergrå färg. Hårets underfärg bör vara mörkt
blågrå, medan spetsarna och enstaka hela hår ha
silverfärg. Rasen är urspr. fransk och har
uppkommit genom korsning av lilla silver och fransk
lantkanin. Störst betydelse har stora silver som
pälsdjur. Den täta, vackra fällen användes såväl
i sitt naturliga skick som färgad för imitation.
Rasen är snabbvuxen och köttet välsmakande.
Levande vikt 4—5 kg. Till de storväxta höra
även två snarlika raser, blå w i e n e r och b 1 å
beveren (”blå bäver”), vilken sistn. fått sitt
namn efter orten Beveren i Belgien och blivit
ganska spridd i Skandinavien. I sina hemland
äro fransk vädur och engelsk vädur
mycket omtyckta. De ha stora, nedhängande öron
och ett par små upphöjningar på skallen, som
därför påminner om ett vädurshuvud. Holländska
kanineli är liten, oftast svart el. blå, med
vitt nosparti, som ofta sträcker sig upp över
pannan och ner över bröstet och ibland breder ut sig
— 699 —
— 700 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
