Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kantareller - Kantarellmussling - Kantaridin - Kantat - Kantblommor - Kantblädning - Kantdike - Kantele - Kanteletar - Kantemir, Antioch Dmitrijevitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANTEMIR
Kantarellmussling.
Foto 0. Andersson.
pulvret är vitt. Släktet omfattar o. 70 arter, av vilka
ett 10-tal förekomma i Sverige. Vanlig k., C.
ci-ba’rius, är den utan jämförelse mest använda
matsvampen i Sverige. Den har en egenartad, god
smak och är rik på vitaminer. Brandgul k., C.
auranti’acus, numera förd till släktet trattskivlingar,
liknar den vanliga k. men har en starkare
orangegul färg. Hatten är luden med inrullad kant. Båda
arterna växa i skog, den senare endast i
barrskog. Adn.
Kantarellmussling, Tro’gia cri’spa, svampart av
osäker systematisk ställning, dock ofta förd till
fam. skivlingar. K.
har en I—2 cm
bred, mussellik,
tunn och gulaktig,
zonerad hatt, i
kanten vit; på
hattens undersida
låga, åderliknande,
vita—blåvita åsar.
Förekommer
gytt-rad på döda,
sällsynt på levande
grenar av diverse
lövträd.
Kantaridi’n,
C10H12O4, den
verksamma beståndsdelen i spansk fluga,
en vit kristallinisk
kropp, anhydrid till
den i fritt tillstånd
ej kända
kantari-dinsyran. K. är en
intensivt verkande
substans, som
redan i en mängd av
0,1 mg löst i olja
åstadkommer
rodnad och
biåsbildning på huden. K.
har ej som sådant
någon medicinsk användning (jfr Afrodisiaka)
utan endast i form av beredningar, hållande
spansk fluga*.
Kanta’t (ital. cantata, av lat. cantare, sjunga),
urspr. (o. 1600) beteckning för sångstycke till
skillnad från sonata, instrumentalstycke. Under
seklets lopp blev k. namn på en solistiskt fri sång,
bestående av r e c i t a t i v* och aria* för vanl.
en å två solister till huvudsaki. italienska texter
(den s.k. profana solokantaten). —
Under inflytande härifrån och från operan utbildades
också den s.k. kyrkokonserten* ur den
instrumentalt utsmyckade motetten* till en
rad mer el. mindre skarpt avgränsade satser med
recitativ och solosånger samt ensemblestycken till
övervägande poetiska, andliga texter (k y r
koka n t a t). Denna typ påträffas hos t.ex. Bach.
Hos honom liksom hos många andra protestantiska
tonsättare stod menighetskoralen alltid i
förgrunden, och genom att förbinda k:s typ med den
strofiska koralvisan uppstod koralkantaten.
— K:s nära samband med operan gjorde valet av
dramatiska texter naturligt (sujettkantat),
och till dessa lyrisk-dramatiska ”solo-scener” (utan
Kantele-spelerska.
scenisk bakgrund) höra också stora
orkesterackom-panjerade sånger som Beethovens ”Ah perfido!”
men även pianobeledsagade som Schuberts ”Der
Wanderer”. Å andra sidan äro många som k.
betecknade verk icke sådana.
K. är även beteckning för den dikt, som bildar
den sjungna texten. Dess användning som
festinslag bestämmer det pompösa, didaktiska innehållet.
I svensk litteratur ha k. av betydande värde diktats
av bl.a. V. Rydberg (”Kantat vid
jubelfestpromo-tionen i Uppsala 1877”) och G. M. Silfverstolpe
(”Kantat vid Uppsala universitets 450-årsjubileum
1927”). C.A.M.;G.Am.
Kantblommor, de ytterst i en blomkorg (då även
strålblommor) el. en blomkvast sittande
blommorna, vilka till storlek och ofta också till
form och färg äro olika de inre. K. tjänstgöra
som skyltapparat för besökande insekter, vilka
förmedla pollinationen.
Kantblädning, skogsbr., se Föryngringshuggning.
Kantdike, se Dikning.
Kan’tele, mus., gammalt finskt knäppinstrument
av cittratyp, besjunget i ”Kalevala” och ännu
spelat i Finland; jfr Gusli. K. hade urspr. 5 strängar,
sedan flera; de moderna k. ha ända till 40. Ang.
stråk- el. koralkantele se Psalmodikon.
Kan’teletar (fi., ”harpans mö”), en av E.
Lönnrot 1840 utgiven saml. finska folkdikter av stor
skönhet. Jämte ”Kalevala” betraktas den av
finnarna som den folkliga grunden till deras litteratur.
Den består huvudsaki. av lyriska sånger men
innehåller även ballader, legender och
besvärjelsesånger, alla på finsk runmeter (se Kalevala). — Spridda
sånger övers, av R. Hertzberg (”Finska toner”,
1873) och L. Saxén (”Ur den finska sången”, 1891
—92). Ty. övers, av H. Paul (1882).
Kantemi’r, Antioch Dmitrijevitj, furste,
rysk författare, diplomat (1708—44). Född i
— 733 —
— 734 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
