Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapfloran - Kap Frio - Kapfåret - Kapgummi - Kapholländska - Kap Horn el. Hoorn - Kaphyacint - Kapica, Pjotr - Kapillar el. kapillär - Kapillaritet, hårrörsfenomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPILLARITET
undantag av Knysnaskogen och vissa lägre,
torra, av karroofloran behärskade områden, nående
i n.v. till Cedarbergen och i den ö. delen blott
några få mil brett. Utanför detta
sammanhängande område uppträder k. på högre bergstoppar
i Karroo, medan enstaka representanter
förekomma i Drakensbergen, på de högsta delarna
av tropiska Afrikas berg ända till Etiopien och
Kamerun samt på Madagaskar. K.
karakteriseras av en överväldigande artrikedom (o. 8,000
arter) och ett högt °/o-tal endemer, av vilka
de flesta ha en mycket inskränkt areal. I många
fall äro de begränsade till blott en el. annan
bergstopp el. -sluttning. Detta fenomen torde
stå i samband med de kvartära
klimatförändringarna, som inom området utgjorts av
växlande torr- och regntider. Under torrtiderna
torde karroofloran,, under regnperioderna
regnskogen (se Knysnaskogen) ha varit överlägsna i
konkurrensen. Av växtgeografiskt intresse är
även släktskapen till andra tempererade floror,
ss. till det boreala florariket, särsk.
Medelhavsområdet, och till det australa florariket (se
Växtgeografi). Bland intressantare endemismer, av
vilka många ha anknytning till
australantark-tiska Sydamerika, det australiska och det
nyzee-ländska området, må nämnas talrika släkten av
Restionaceae, tågväxter (Prio’nium), liljeväxter,
narcissväxter, svärdsliljeväxter (AristPa, Free’sia,
Nive’nia), orkidéer, Protea’ceae, korsblommiga
växter (Hæliophfild), Roridula’ceae, fetbladsväxter
(Roch’ea), Brunia’ceae, rosväxter (CliffoFtia),
ärtväxter, Ruta’ceae (Agathos’ma, Baro^ma),
tibast-växter, ljungväxter, Campanula ceae och
korgblommiga växter. Till den sistn. familjen hör bl.a.
det för s. delen av området karakteristiska
släktet Elytropapp’us, f y n b o s, vilket fått ge namn
åt hela vegetationstypen. Tongivande i
vegetationen äro liksom i Medelhavsområdet
hårdbladväxter (se Växtgeografi) och ljunglika växter.
På låglandet och bergsluttningarna dominerar
Ruiner av synagogan i Kapernaum.
Kap Horn.
lågvuxen skog, på högre nivå en stäppliknande
gräs-örtvegetation, i vilken lilje-, narciss- och
svärdsliljeväxter spela en stor roll. På gr. av
den livligt praktiserade svedjningen, som för
betets skull bedrives av såväl infödingar som
vita, har skogen emellertid inskränkts även på
lägre nivåer och lämnat plats för en mera öppen
vegetation. — Litt.: R. Marloth, ”Das Kapland”
(1908); H. Weimarck, ”Phytogeographical groups,
centres and intervals within the Cape flora”
1941). W.
Kap Frio, udde i Brasilien, se Cabo Frio.
Kapfåret, art av fam. albatrosser".
Kapgummi, se Akasia.
Kapholländska, se Sydafrikanska unionen, språk.
Kap Hom [hå’rn] el. H o o r n, spa. Cabo de
Hornos, Sydamerikas sydligaste udde, belägen på
en liten ö, på 55°59’ s.br. och Ö7°I4’ v.lgd,
kring-seglades 1616 av holländarna J. Le Maire och
W. Schouten och uppkallades efter den senares
födelsestad Hoorn.
Kaphyacint, art av släktet Galto’nia*.
Kapica, P j o t r, fysiker, se Kapitsa.
Kapilla’r el. kapillär (av lat. capilVi, hår; eg.
hårfin), som rör kapillariteten*; hårrörs-.
Kapillarite’t, hårrörsfenomen, fys.,
fenomen, som uppkomma, då smala rör (k a p i 11 ä r r ö r,
hårrör, därav namnet) nedsänkas i en vätska,
bestående däri, att vätskan inuti röret ställer sig
högre el. lägre än utanför detsamma. Man söker
förklara dessa fenomen genom betraktande av de
mellan molekylerna verkande krafterna. En
molekyl i vätskan påverkas av de kringliggande
molekylerna med attraktionskrafter (kohesionskrafter),
som hastigt avtaga med avståndet från molekylen.
Inuti vätskan är
re-sultanten till dessa
krafter = o, medan i
vätskeytan och dess
omedelbara närhet
resultanten har ett
ändligt värde och är riktad vinkelrätt mot
vätskeytan inåt densamma (se fig. 1). För att bringa
en molekyl från vätskans inre till dess yta
är därför ett visst arbete nödvändigt. I varje
vätskeyta är således ett slags potentiell
energi, s.k. ytenergi, bunden. En fri vätskeyta gör
intryck av att bestå av en tunn, elastisk hinna. Den
i ytan verkande kraften kallas ytspänning
— 745 —
— 746 —
Fig. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
