Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapillaritet, hårrörsfenomen - Kapillaritetskonstant - Kapillarkärl - Kapillitium - Kapillär - Kapilläratoni - Kapillär depression - Kapillärelektriska fenomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPILLARITETSKONSTANT
Denna strävar att förminska ytan, och en
vätskedroppe, som icke påverkas av yttre krafter, söker
därför antaga klotform, i det att den sfäriska ytan
är den minsta yta, som begränsar en given volym.
Ytspänningen mätes av den kraft, varmed ytan
verkar på varje längdenhet av sin
begränsnings-linje. Denna kraft, som även är = det arbete, som
måste utföras för att föröka ytans storlek med cn
ytenhet, kallas kapillaritetskonstanten
och är olika för olika vätskor. Den minskas i allm.
med stigande temp. för att vid den kritiska temp.
försvinna. En vätskemolekyl, som befinner sig i
vätskans yta intill en lodrät vägg (fig. 2), påverkas
av tre krafter: väggens attraktion (adhesion),
vätskans attraktion (kohesion) och tyngdkraften.
Beroende på den inbördes storleken av dessa krafter,
kunna tre fall inträffa, allteftersom resultanten till
dem är riktad inåt väggen (adhesionen till väggen
stor), inåt vätskan (vätskans kohesion relativt stor)
el. lodrät nedåt (a, b, c resp, i fig. 2). Då vätskeytan
alltid inställer sig vinkelrätt mot kraftresultanten,
kommer vätskan i första fallet att stiga upp längs
beröringslinjen (väggen befuktas), i andra fallet
att sjunka längs densamma (vätskan befuktar ej
väggen), medan i det tredje fallet vätskeytan
förblir horisontell även intill väggen. Är väggen av
glas, befuktas den av vatten men ej av kvicksilver.
Med kännedom om förhållandet mellan krafterna
kan man beräkna den vinkel, som vätskan längs
beröringslinjen bildar med väggen. Denna vinkel
kallas randvinkel. Äro de mellan väggen och
vätskemolekylerna verkande krafterna stora i förh.
till attraktionskrafterna mellan vätskemolekylerna
inbördes, är randvinkeln försvinnande liten. I detta
fall säges vätskan vara fullkomligt befuktande.
Detta är tillnärmelsevis fallet med vatten gentemot
glas. Doppas ett smalt glasrör ned i vatten, stiger
vattnet trots tyngdkraften till avsevärt större höjd
inuti röret än den
yttre vattenytan;
inuti röret blir
vätskeytan (menisken)
konkav. Detta fenomen
kallas kapillär
elevation (fig. 3
a). Befuktar
vätskan icke glaset, som
fallet är med kvicksilver, sjunker vätskan
inuti röret under den yttre vätskeytan och
bildar en konvex menisk, s.k. kapillär
depression (fig. 3 b). På gr. av detta fenomen
böra barometerrör, innehållande kvicksilver, ej
göras för smala, då därigenom avsevärda fel kunna
uppstå. För en vätska av tätheten q och
kapillaritetskonstanten a, som fullkomligt befuktar
väggen, bestämmes stighöjden h i ett
cirkulärcylind-riskt rör med inre radien r av uttrycket
Fig. 3.
2nr-a = nr2 h • Q • g el. h =–––––––,
r-Q-g
där g är tyngdkraftens acceleration. Härav framgår,
att stighöjden är direkt proportionell mot
kapillaritetskonstanten (ytspänningen) och omvänt
proportionell mot rörets tjocklek. Bestämmer man h och
r, så kan a beräknas med kännedom om q och g.
Denna metod användes för bestämning av
kapillaritetskonstanten. I ett glasrör av 1 mm inre diam,
stiger vatten ung. 30, alkohol 12 och eter 10 mm
över den yttre vätskeytan. — K. spelar i det
dagliga livet en betydelsefull roll. På k. beror
växt-safternas uppstigning i växterna. Vid torra
perioder stiger grundvattnet i jorden upp till jordytan
på gr. av jordens k. (jfr Kapillärt vatten), och över
huvud förorsakar k. vätskors uppstigning i porösa
kroppar, ss. svampar och vekar. Jfr
Kapillärelektriska fenomen. — Litt.: H. Minkowski,
”Kapillari-tät” (i ”Enzyklopädie der mathematischen
Wissen-schaften”, 5, 1907); A. Evcken,
”Grenzflächener-scheinungen” (i J. H. J. Müller & C. S. M. Pouillet,
”Lehrbuch der Physik”, 3:1, 1926); A. Gyemant,
”Kapillarität” (i W. Wien & F. Harms, ”Handbuch
der Experimentalphysik”, 7, 1927); H. Freundlich,
”Kapillarchemie” (4 Aufl. 1932). Re.
Kapillaritetskonstant, fys., se Kapillaritet.
Kapillarkärl, anat., se Kapillärer.
Kapilli’tium. 1) Bot., en i fruktkroppar hos vissa
buksvampar och sporangier hos en del endospora
slemsvampar förekommande massa av tråd- el.
rörformiga celler med ofta egenartat förtjockad
membran och hos de senare ej sällan nätfo^migt
förenade. K. har på gr. av celltrådarnas
hygro-skopiska rörelser betydelse för sporernas
spridning. Jfr Elaterer.
2) Med., dets. som hårbotten.
Kapillä’r, adj. se Kapillar, subst. se Kapillärer.
Kapilläratoni, med., se Kärlchock.
Kapillär depression, fys., se Kapillaritet.
Kapillärelektriska fenomen, fys., vissa fenomen,
som uppträda i gränsytan mellan faser, mellan vilka
en elektrisk potentialdifferens härskar.
Ytspänningen (se Kapillaritet) sammansättes i detta fall
av den normala ytspänningen vid frånvaro av
elektriska laddningar och av krafter, härrörande från
de i gränsytan verkande laddningarna. K. kunna
lätt iakttagas vid beröringsytan mellan kvicksilver
och en elektrolyt, t.ex. en kvicksilverdroppe på
bottnen av en glasskål, innehållande utspädd
sva-velsyrelösning. Sändes en elektrisk ström i
riktning från lösningen till kvicksilverdroppen, ändras
laddningsfördelningen och därmed ytspänningen.
Kvicksilverdroppen drager ihop sig och söker
alltmera antaga klotform, vilket tyder på att
ytspänningen har ökats. Strömmen kan åstadkommas
t.ex. därigenom, att kvicksilverdroppen beröres med
en järntråd, i det att dessa båda metaller i
elek-trolytlösningen bilda ett galvaniskt element, som
vid metallernas beröring kortslutes och därvid ger
upphov till strömmen. Hålles järntråden på
lämpligt sätt, så att, då droppen drager ihop sig,
kontakten mellan metallerna upphäves och således
strömmen brytes, varvid droppen återtager sin
normala form, kan droppen bringas i pulserande
svängningsrörelse (s.k. kvicksilverhjärta).
På detta fenomen beror den lippmannska
— 747 —
- 748 -
Fig. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
