Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karelare - Karelen - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARELEN
Novgorods (Stornovgorods) välde. Ännu i
början av 1200-talet synes Karelen ha utgjort en
stat för sig, men redan före årh:s mitt började
Finland och Novgorod att kämpa om landet.
Kampen avgjordes i princip genom freden i
Nö-teborg 1323, då Karelen delades mellan
Sverige-Finland och Novgorod. Genom fredsslutet i
Stol-bovo 1617 utökades Sverige-Finlands del med
ett område, där befolkningen redan var rotfäst i
sin rysk-ortodoxa trosbekännelse. För att undgå
den nya överhetens påträngande omvändelsenit
flyttade en icke ringa del av denna befolkning
över till Ryssland, framför allt till guv. Tver.
De övergivna hemmanen togos i regel om hand
av västerifrån inflyttade finnar. Detta har fått
till följd, att i det finska landskapet Karelen den
karelska stammens språk har fortlevat endast
i Salmis härad n. om Ladoga. I våra dagar
nyttjas ordet k. företrädesvis dels om invånarna
i det finländska landskapet Karelen (vars s.ö.
hälft avträddes till Ryssland 1721, 1940 och 1944),
oberoende av modersmål, dels om den
finsktalande (el. noggrannare uttryckt karelsktalande)
befolkningen i den autonoma Karelsk-finska
rådsrepubliken (vid pass 100,000) och deras
annorstädes i Ryssland, huvudsaki. i Tver-trakten, boende
närmaste stamfränder (vid pass 150,000). —
Karelska språket är ett sammanfattande namn
på de av den karelska folkstammens ättlingar
talade munarterna, som föga avvika från andra
finska dialekter annat än såtillvida som
ordskatten är mer el. mindre uppblandad med ryska
lån. I språkvetenskapliga framställningar plägar
man med olonetsiska beteckna den av
ryskan icke endast i fråga om ordskatten, utan
jämväl i någon mån i fråga om ljudskicket
påverkade dialekt, som talas i s.ö. delen av
republiken i fråga. De episka dikter, som ligga till
grund för Lönnrots Kalevala, ha bevarats och
upptecknats i en karelsk språkform, som av
Lönnrot normaliserades och jämkades till något större
likhet med högfinskan. Eljest har karelskan föga
nyttjats som litteraturspråk. 1939 trycktes i
Petro-zavodsk åtskilliga skrifter på ett språk, som var
till oigenkännlighet späckat med ryska ord, men
redan följ, år synes detta skriftspråk ha fått vika
för finskan. Bj.C.
Kare’len (fi. Karjala, i isl. 1200-talstexter
Kir-jälaland, i äldre ry. Korela, numera Karelija,
namnets härledning omtvistad). 1) Benämning på
delar av Finland och Sovjetunionen. Namnet
K. har brukats i flera, sinsemellan icke helt
kongruenta betydelser. Urspr. omfattade K.
sannolikt blott en smal kustremsa v. om Ladoga,
men i samband med bebyggelsens utbredning
knöts därtill småningom landet fram emot
Finska vikens innersta del, och dessutom
utformades under de sista förhistoriska årh. ett väldigt,
av ypperliga vattenleder genomkorsat
nyttjoom-råde med förgreningar in i hjärtat av nuv.
Finland, vid n. delen av Bottniska viken, i Lappland
och vid Vitahavskusten; bygden ö. om Ladoga,
vanl. kallad Olonets el. Aunus, ingick trots sin
etniskt närstående befolkning och likartade
kultur icke urspr. i K. Förändrade ekonomiska och
politiska konjunkturer ledde småningom till en
sprängning av enheten. Genom freden i Nöte-
borg 1323 bekräftades Sveriges överhöghet över
de västligaste ”karelska gislalagen”, Jääskis,
Äyrä-pää och Savolax; av dessa betraktades det sistn.,
åtminstone efter uppförandet av Olofsborg (1475),
som ett särskilt landskap. Å andra sidan
identifierades ofta, ehuru något oegentligt, hela
Viborgs län ända fram till Kymmene älv i v. med
K. ”Sjuflods-K.” vid Bottniska viken hade icke
avhandlats i Nöteborgstraktaten men
penetrerades snart söderifrån och sammanfördes med
Österbotten. Genom fredsslutet 1617 lades omsider
också den gamla kärnbygden vid Ladoga under
svensk överhöghet och organiserades som ett
särskilt Kexholms län. Återstoden av K., d.v.s.
Vitahavskusten med dess uppland, kom under
medeltidens senare del helt i beroende av
Novgorod och de mäktiga nordryska klostren och
förenades administrativt med Olonetsområdet. —
Med finska K. avsågs sedermera under 1800- och
1900-talen större delen av Viborgs län och ö.
delen av Kuopio län, men utom sistn. område
återstå numera endast flikar längs 1940 års
riksgräns i s.ö. Inom Sovjetunionen går gränsen
för ryska K., i Finland ofta kallat öst- el.
Fjärr-karelen, ung. längs Svirfloden i s. De av Finland
1940 avträdda landsdelarna ha förenats dels med
Karelsk-finska sovjetrepubliken, dels med
Lenin-gradområdet. — Jfr Karelare. R.R.
2) Landskap i Finland, c:a 23,500 km2. K.
utgör s.ö. delen av landet. Där finnas talrika sjöar,
de största Pielisjärvi, Höytiäinen, Pyhäselkä och
Orivesi, av vilka flertalet tillhöra Saimas
vattensystem. I n. finnas bergsryggar, bl.a. det
natursköna Koli och Juuanvaara, som nå över 300
m ö.h. Genom K. gå flera rullstensåsar.
Jordmånen utgöres mestadels av stenig morän.
Skogsmarkerna dominera utom längst i s. K. hör i
huvudsak till Kuopio län. Endast en smal remsa
i s. hör till Kymmene län. I Kuopio län
ligger staden Joensuu och köpingen Nurmes, i
Kymmene län köpingen Imatra. Jordbruket är i de
n. delarna icke fullt lika väl utvecklat som i
de övriga delarna av landet på gr. av klimatet
och den karga jordmånen. Industrien är starkt
utvecklad i Vuoksen-dalen, där vattenkraften
utbyggts för industriella behov. Viktigast är
träförädlingsindustrien, men även gruv- och
metallindustrien är väl företrädd. Bland
turistsevärdheter märkas Koli höjder och Imatra
vattenfall. Mdn.
Historia. Efter en högt utvecklad stenålder,
markerad av rika boplatsfynd längs den först
under 1800-talet slutligt avbrutna vattenleden
Viborg—Kexholm, vann K. åter större betydelse
under vikingatiden. Vissa drag i gravskick och
fornfynd samt en del språkliga minnen böra
sannolikt tolkas så, att företagargrupper från s.v.
Finland, lockade av K:s närhet till den livligt
trafikerade sjövägen mellan Sverige och
Ryssland, gripit herraväldet över ett äldre, primitivt
folkskikt och begynt exploatera landets
naturtillgångar, ss. myrjärnsförekomsterna.
Vitahavskustens salt och de ur internationell
exportsynpunkt särsk. värdefulla pälsvarorna. K:s
egentliga kärna, som- skyddades av en rad imponerande
fornborgar, synes ha legat ett stycke n. om
Vuoksens mynning, där långa vattenleder stråla
— 807 —
— 808 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
