Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karelen - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARELEN
ut mot v., n.v. och n.ö. Karelskt inflytande kan
spåras ända uppe i norska Finnmarken och på
Kolahalvön samt t.o.m. vid Dvinaflodens
mynning. K:s sammanhang med de äldre nordiska
källornas s.k. bjarmer i n.ö. Ryssland är t.v.
icke helt klarlagt. Kontakterna med skandinaver
och de svenska stödjepunkterna s. om Ladoga
samt senare med Novgorod och Gotland
resulterade i en i rika fornfynd belagd, högtstående
materiell kultur och en förhållandevis fast
sam-fundsorganisation men ledde, på gr. av de
ensidiga utförselmöjligheterna, samtidigt till
beroende av avnämarna och väl även till en viss
skattskyldighet; en spärrborg i vattnen nära
Viborg tycks åtminstone tidvis ha hållits besatt
av svenskar. När den tyska kommersiella
expansionen i östersjöländerna satte in, de
kyrkliga motsättningarna samtidigt skärptes och den
slutliga kampen om infarterna till den ryska
marknaden och främst om Nevafloden började,
blev K. ett av alla parter eftertraktat byte. Det
från ryskt håll omtalade, med vapenmakt
genomdrivna grekisk-katolska massdopet av
befolkningen 1227, Birger Jarls tåg till Tavastland,
förmodl. 1238, och det med nederlag ändade
företaget mot Nevan 1240 äro var på sitt sätt
också drag i spelet om K.; slutl. kan också
kyrklig verksamhet med utgångspunkt i Estland
spåras. Bl.a. tyskhandeln och en av mycket att
döma förhållandevis stark infiltration västerifrån
bragte emellertid Novgorods grepp om Finska
vikens kustland och Savolax att slappna.
Stadens intressen knötos främst till den fortsatta
kontrollen över den livsviktiga Neva-linjen och
över Ladoga-bäckenet. Torgils Knutssons
härfärd 1293 och grundläggningen av Viborgs slott
torde i detta sammanhang snarare böra tolkas
som ett med täml. fredliga medel genomfört
hävdande av aktuella svenska och romersk-katolska
intressen i det vänskapligt sinnade s.v. K. och
som basåtgärder för mera vittutseende företag
österut än som ett korståg i egentlig mening.
Landskrona-katastrofen 1300, Torgils’ fall och
brödrafejden i Sverige stäckte emellertid de stora
planerna, och genom freden i Nöteborg
tryggades Novgorod vid besittningen av Nevan och
Ladoga-bygden med dess vidsträckta uppland.
Svenska K. organiserades med Viborg som
medelpunkt och innehades sedermera ända in på
1500-talet med synnerligen vidsträckta fullmakter
men samtidigt under stort personligt ansvar för
de ömtåliga relationerna österut mestadels av
Sveriges främsta stormän; försvaret stärktes bl.a.
genom svensk kolonisation i vissa kustbygder.
Ekonomiskt var K. tack vare de livliga
förbindelserna med Reval, Narva och Novgorod ett
av de mest indräktiga länen i Finland. Novgorod
byggde för sin del ut ställningarna i K. ö. om
riksgränsen genom att befästa Kexholm och
Nöteborg och genom att i klostren Valamo,
Kone-vits och Solovetsk skapa högborgar för
grekisk-katolsk tro och ekonomisk expansion i
kyrklig regi. En verkligt allvarlig krissituation
uppstod emellertid först vid slutet av 1400-talet, då
storfurstarna i Moskva som arvtagare till det
kuvade Novgorods aspirationer kommo med
över-höghetsanspråk på vidsträckta områden i
inlan
det, där inbyggare från Viborgs slottslän redan
satt sig fast. 1490-talets ryska krig drog svåra
lidanden över hela K., och resultaten av
återhämtningen under 1500-talets förra hälft gingo
förlorade under Johan III:s 25-åriga ryska krig.
Genom freden i Stolbovo 1617 kom omsider
också Ladoga-området under svensk överhöghet
och organiserades som ett eget
förvaltnings-distrikt med Kexholm som residensort, men
åtskilliga framsteg motvägdes av att stora delar
av länet bortförlänades och särsk. av att en
intolerant och psykologiskt oklok luthersk
reli-gionspolitik tillämpades. Den redan tidigare starkt
decimerade grekisk-katolska befolkningen begynte
i desperation emigrera över gränsen, understödde
under Karl X Gustavs ryska krig fienden och
övergav efter fredsslutet nästan mangrant sina
hemvist och utflyttade framför allt till östkarelen.
I dess ställe kommo lutheraner från Savolax.
Under stora nordiska kriget bröt det svenska
försvaret i K. samman, då Viborg och Kexholm
efter ett lysande försvar måste uppgivas 1710.
Genom fredssluten i Nystad 1721 och Åbo 1743
gingo största delen av både Viborgs och
Kex-holms län förlorade för Sverige, men
återförenades 1812 med Finland. Om dessa områdens öden
1721—1811 se Ryska Finland.
östkarelen (Fjärrkarelen) kom snart
ekonomiskt helt i beroende av Novgorods stormän
och den grekisk-ortodoxa kyrkan, som lade de
indräktiga saltsjuderierna och fiskeplatserna samt
även odlingsbar jord under sig och utsögo
allmogen. Det grekisk-ortodoxa missionsarbetet sköttes
främst av klostren, bland dem särskilt Solovetsk
på öar i Vita havet. Då Novgorod 1477—79
erövrades av storfursten av Moskva, införlivades även
östkarelen med det nyupprättade ryska riket.
Novgorods stormän utsattes, i sht under Ivan den
förskräcklige, för förföljelser och förlorade sina
jordegendomar, som indrogos till storfursten.
Därigenom lättades delvis böndernas läge, östkarelen
härjades svårt under de svensk-ryska krigen 1570—
95 och den ”stora oredan” 1604—13. Till skydd mot
svenskarna anlades ö. om Ladoga 1649 fästet
Olo-nets. I början av 1700-talet uppstod i östkarelen
betydande bergsbruk och skogsindustri med
Petro-zavodsk som centrum. Arbetskraften
tvångsrekry-terades bland de karelska bönderna, som f.ö., i
mots. till de ryska, aldrig känt livegenskap. Den
tryckande arbetsplikten ledde 1771 till en allvarlig
resning, som nedslogs först 1779. Medan
industriens utveckling i någon mån fortskred även under
1800-talet, förblev östkarelen kulturellt en
efterbliven rysk prov., som sedan gammalt varit
tillflyktsort för sekterister (raskolniker) och sedermera
blev deportationsland för politiska förbrytare.
Administrativt lydde östkarelen under
ståthållaren i Kargopol; sedan 1802 var det delat mellan
guv. Olonets och Archangelsk. Huvudorten var
Petrozavodsk. — Under ryska revolutionen vunno
socialistiska idéer insteg hos arbetarna. Samtidigt
framväxte en stark nationell rörelse, som aktivt
understöddes från finskt håll. Vittgående krav
restes 1906 på kongressen i Uhtua, som blev
rörelsens centrum. 1908 kom reaktionen från rysk
sida, rörelsens ledande män utvisades till Sibirien,
och en intensiv russifieringspolitik inleddes.
Rö
— 809 —
— 810 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
