Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karien - Karies - Karikal - Karikatyr - Karikera - Karin (namn) - Karin Månsdotter (skådespel) - Karin (Katarina) Månsdotter (drottning av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARIN MÅNSDOTTER
Mausollos och dennes änka Artemisia. Erövrat
av Alexander den store genomgick K. under
den hellenistiska tiden skiftande öden, tills det
129 f.Kr. införlivades med den romerska prov.
Asia. Den viktigaste kariska staden i inlandet
var Mylasa, vartill hörde tempelplatsen Labranda.
Här pågå sedan 1948 svenska utgrävningar
under ledning av prof. A. W. Persson. K.H.
Ka’ries (lat. cafies, murkenhet), en lokal
förstörelseprocess i benvävnad el. tänder. — K. i
benvävnad är en lokal, kroniskt
fortskridande inflammation, varigenom denna
vävnad småningom nedsmältes och förstöres. Utgår
processen från benhinnan, uppkommer en
yt-karies (benusur); utgår den från benets centrala
delar, från benmärgen, uppkommer en central k.
med utbildning av benhålor. Från
ursprungsväv-naden bildas i båda fallen granulationsvävnad,
vilken tränger in i benvävnaden och åstadkommer
förstörelsen. Granulationsvävnaden bildar också
i regel rikligt med var, vilket småningom får sitt
avlopp genom fistelgångar. Mera sällan uteblir
varbildning och en torr k. (k. sicca) uppstår (så i
regel vid syfilitisk k.). Ofta avsprängas avdöda
benpartier, vilka ant. utstötas el., särsk. vid
central k., komma att kvarligga som sekvestrar i
benhålorna (se Benröta). Benkaries framkallas ofta
av vanliga varbakterier, ofta äro emellertid också
tuberkulos, syfilis och strålsvamp orsaken. — K.
i tänder består i huvudsak av en lokal
urkalk-ning och nersmältning av tandsubstansen och
uppträder först i emaljen, sedan också i dentinet (se
Tandsjukdomar). T.Hn.
Ka’rikal, fransk besittning på s.ö. kusten av
Främre Indien, hörande till Franska Indien; 135
km2, 40,541 inv. (1941). Staden Karikal (19,363
inv. 1941) har förbindelse med det indiska
järnvägsnätet. Livlig handel med Ceylon och
Ma-lackahalvön.
Karikaty’r (ytterst ital. caricatura, av caricare,
belasta, överdriva; etymol. samma ord som sv.
char-gera) betecknar en avbildning av en person (el. ett
djur), avsedd att — på ett mer el. mindre
oförargligt sätt — förlöjliga denne el. de idéer, som av
honom framföras, el. den tidsanda, som han
företräder. K. åstadkommes genom markerande och
överdrivande av framträdande drag, som innebära
en avvikelse från det normala el. proportionerliga,
t.o.m. ett kroppsligt lyte. K. kan utvidgas till en
löjeväckande framställning av mera allmän art,
utan direkt personliga porträttdrag, kan upptaga
fantastiska blandningsgestalter, drolerier m.m.
Redan under antiken voro sådana k. kända både i
den bildande konsten och i dramat. Mot
medeltidens slut bli de vanliga och även spridda genom
träsnitt och kopparstick, vilka särsk. kommo till
användning i de kyrkliga striderna. Under
renässansen och senare ägnade sig flera framstående
konstnärer åt k. Bekanta äro fysionomiska
teckningar av Lionardo da Vinci samt målningar av
P. Brueghel d.ä. Miniatyrer och reliefer med
karikatyrmässig hållning blevo vanliga t.o.m. på det
kyrkliga området. K. blev ett av samhällssatirens
förnämsta medel. Här framstodo under 1600-talet
J. Callot, under 1700-talet W. Hogarth (följd av
Th. Rowlandson m.fl. i England), vid 1800-talets
början F. Goya. Sin största betydelse har k. fått
under de senaste hundra åren, sedan pressen
upptagit den som ett av sina förnämsta vapen. I spetsen
gingo här Paris-tidn. ”La Caricature” (från 1830)
och ”Le Charivari” (från 1832); de betydande
namnen äro här Daumier, Gavarni, Cham och
Grand-ville. I England följde 1841 ”Punch” (Ch. Keene
m.fl.), i Tyskland 1844 ”Fliegende Blätter” (W.
Busch, A. Oberländer m.fl.) samt ”Kladderadatsch”
1848. I Sverige gjorde under 1700-talet Sergel och
C. A. Ehrensvärd groteska teckningar, under
1800-talet märkas ”Kapten Puff” (1855 ff.),
karikatyrsidan i ”Illustrerad tidn.” (Höckert & Dardel, ”Stift
& Co.”) samt från senare tider ”Söndags-Nisse”
(som började utgivas redan 1864) och ”Strix” (1897
ff.). I Frankrike har karikatyrkonsten upphållits
genom Caran d’Ache, Forain, Steinlen m.fl. I
Tyskland kom ”Simplicissimus” från 1896 att
under ett par årtionden spela en stor roll; där voro
förutom Th. Th. Heine även nordiska konstnärer,
t.ex. O. Gulbransson, medarbetare. Jämte vår
förnämste skämttecknare Albert Engström ha i
Sverige under 1900-talet en mängd förmågor ägnat
sig åt k. (K. Stangenberg, O. Andersson, O.
Jacobsson, C. Jacobson, G. Chatham m.fl.). — Litt.: J.
Champfleury, ”Histoire de la caricature” (5 bd,
1865—80); E. Bayard, ”La caricature et les
carica-turistes” (1900); E. Fuchs, ”Die Karikatur der
euro-päischen Völker” (4 Aufl., 2 bd, 1921); ”Der
Welt-krieg in der Karikatur”, 1 (1916); C. G. Laurin,
”Skämtbilden och dess historia i konsten” (4 uppl.
1920); ”Världens karikatyrer” (1949). E.W.
I fig. bet.: vrångbild, förvrängning.
Karike’ra, göra en karikatyr av; förvränga,
överdriva.
Karin, kvinnonamn, se Katarina.
Karin Månsdotter, skådespel av Adolf Paul.
Karin (Katarina) Månsdotter, drottning (1550—
1612). K. var dotter till en soldat och var vid 14
års ålder i tjänst hos Gert Cantor, en av Erik XIV:s
musiker, och nämnes i början av 1565 i hovets
klädkammarräkenskaper. Hon var då kammarjungfru
hos konungens syster Elisabet och skötte Eriks
dotter med Agda Persson, Virginia. Vid denna
tid synes hon, 15-årig, ha varit en av konungens
älskarinnor, och 1566 föddes hennes första barn
med Erik. Efter hand stärktes hennes inflytande
över Erik. Denne hade redan tidigt erhållit
ständernas medgivande att välja sin drottning ur vilken
samhällsklass han ville, och då 1567 hans frieri till
Renata av Lothringen misslyckats samt han själv
i sammanhang med Sturemorden s.å. fallit offer
för sinnessjukdom, trolovade han sig med K. och
lät s.å. ärkebiskopen hemligen viga sig vid henne.
Rådet godkände och bekräftade därefter
giftermålet. K. erhöll 1568 ett drottningssigill, och s.å.
kröntes hon i Stockholms storkyrka, varvid
hennes och Eriks barn utropades som tronarvingar.
K. delade senare sin makes fängelse på Stockholms
slott, i Åbo, Kastelholm och Gripsholm åren 1568
—73. Hon fördes därefter sommaren 1573 till
Finland, där hon först vistades i Åbo och från 1577
till sin död på Liuksiala kungsgård (ö. om nuv.
Tammerfors, vid Roines strand), vilken hon vid
Eriks död erhöll som län av Johan. Med Erik hade
K. barnen Sigrid (1566—1633), Gustav (1568—1607),
Henrik (1570—o 75), Arnold (1572—o. 75). K:s
— 817 —
— 818 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
