Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Karl X Gustav (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
skulle uppgiva sina förhoppningar. 1642—45
uppehöll sig K. vid Torstensons armé för att lära
krigskonsten. Han visade därunder stora militära
anlag och gjorde sig allmänt omtyckt, både av
soldater och officerare och av fältmarskalken. De
följ, åren vid hovet bragte K. många besvikelser
och missräkningar. Trots påtryckningar från
skilda håll blev det allt tydligare, att Kristina ej
ämnade äkta K. Visserligen gav hon vid
genomdrivandet av hans utnämning till generalissimus över
hären i Tyskland 1648 en rätt bindande förklaring
härom i rådet, men med skäl betvivlade K. dennas
uppriktighet. Hans korta tyska befäl blev
betydelsefullt blott därigenom, att han härunder fick
tillfälle att ytterligare vinna arméns tillgivenhet
och att deltaga i fredens exekution. Under hans
frånvaro genomdrev Kristina 1649 mot
aristokratiens motstånd hans val till tronföljare och
omedelbart efter hans hemkomst 1650 med skickligt
begagnande av ståndsstriden hans erkännande som
arvfurste. K., 4 år äldre än Kristina, fann i
tron-följarskapet en mager ersättning för giftermålet,
och då hans ställning vid hovet var ganska
obehaglig, tillbragte han de följ, åren huvudsaki. på sin
förläning Öland, varvid dryckeslag upptogo en
betänkligt stor del av hans tid. Kristinas
tronavsägelse kallade dock K. i hans kraftigaste
mannaålder till Sveriges konung (1654—60). Det var i
en kritisk tid, som K. fattade regeringstyglarna.
I det inre voro finanserna i ett uselt skick, och
mellan adel och ofrälse rådde osämja. Ute i
Europa spårades ännu det stora krigets efterdyningar,
Sveriges nyvunna stormaktsställning var ännu
osäker, och i ö. utgjorde Polens begynnande
upplösning en företeelse, inför vilken Sverige ej kunde
stå likgiltigt. På riksdagen 1655 åstadkoms i den
finansiella frågan en uppgörelse, fjärdepartsräfsten
(se Reduktionen), vilken adeln gärna velat ha
fastslagen som slutgiltig men vilken K. enl. de ofrälse
ståndens krav fick förklarad för provisorisk.
Ständerna gåvo, om än på vissa håll något motsträvigt,
konungen fria händer för det krig mot Polen, som
han ansåg nödvändigt. Orsaken därtill var
framför allt ryssarnas framträngande i ö. Polen, vilket
innebar ett allvarligt hot mot de svenska
östersjöprovinserna. K. ansåg det säkraste medlet häremot
vara ett svenskt besättande av länderna i fråga,
varvid dock så vitt möjligt öppet krig mot
Ryssland borde undvikas. Som förevändning
begagnades Johan Kasimirs anspråk på svenska kronan.
Sommaren 1655 inryckte från Livland och
Pommern 3 svenska härar i Polen. Utan större
motstånd bemäktigade sig M. G. De la Gardie
betydande delar av Litauen, ehuru han till följd av
brist på beslutsamhet och militär förmåga till
ryssarna utlämnade bl.a. det viktiga Vilna. K. själv
intog lätt Warszawa och Kraköw, tvang Johan
Kasimir att fly till Schlesien och hyllades av en
stor del av Polens adel och trupper. Under trycket
av K:s militära övermakt måste Fredrik Vilhelm
av Brandenburg uppge sina planer på
Västpreus-sen, som besattes av svenskarna, och genom
fördraget i Königsberg (jan. 1656) taga Ostpreussen
som län av svenska kronan. K. stod på höjden av
framgång. Vidden av hans planer kan visserligen
ej med säkerhet fastställas, och slutgiltigt
utforma
de torde de ej ha varit, men tidvis synas de ha
varit gränslösa som Östeuropas slätter och åsyftat
ett herravälde över hela Polen, ända ned mot
Svarta havet. Som ett minimum har säkerligen
för K. stått förvärvet av hela s.ö. östersjökusten.
Men nu reste sig mot K. ett övermäktigt motstånd.
Folkets hat mot kättarna och adelns ovilja mot
K:s planer på konungamaktens stärkande
åstad-kommo en omsvängning i stämningen i Polen,
överallt reste sig polackerna, och konungen
återvände. De svenska truppernas överlägsna kvalitet
och K:s fältherreskicklighet räddade visserligen
armén från undergång på det djärva fälttåg långt
söderut, som K. företog för att kuva resningen,
men hans trupper voro för fåtaliga för att behärska
det vidsträckta landet. Ett nytt fördrag med
Fredrik Vilhelm tillförsäkrade visserligen för tillfället
K. dennes understöd, och under konungens
överbefäl besegrade de svenska och brandenburgska
trupperna i juli 1656 vid Warszawa de mer än dubbelt
överlägsna fienderna. Men avgörande blev slaget
ej; kurfursten vägrade i sitt eget välförstådda
intresse sin medverkan till att utnyttja segern, och
det allmäneuropeiska läget blev alltmera botande
för K. Nederländerna sågo med största missnöje
det hot mot den för dem livsviktiga handeln på
Östersjön, som svenskarnas övervälde vid detta
hav medförde, och ville framför allt skydda det
viktiga Danzig. En nederländsk flotta visade sig
här, men genom en förmånlig handelstraktat, vars
eftergifter dock, tack vare en skicklig formulering,
ej blevo så synnerligen betungande,
tillfredsställdes handelsrepubliken för ögonblicket. Ryssarna
började däremot i juni 1656 krig, och kejsarens
hållning blev alltmera hotande. Så tvangs K. att i
nov. genom fördraget i Labiau erkänna Fredrik
Vilhelms suveränitet över Ostpreussen och därmed
uppge tanken på en sammanhängande svensk
östersjökust. Ett försök att med hjälp av Georg II
Råkoczy åter vända krigslyckan i Polen
misslyckades 1657 och påskyndade blott det slutliga
fredsbrottet med Österrike, och i juli s.å. hade
svenskarna av sina stora erövringar i Polen blott kvar
Västpreussen. Då var emellertid K. med
huvudarmén redan på väg mot en ny fiende, Danmark.
Fredrik III hade ivrigt spejat efter tillfälle att
taga revansch på Sverige för Brömsebrofreden; nu
trodde han det kommet och förklarade krig (se
Dansk-svenska krig 4) och 5). K:s glänsande
fälttåg 1657—58, som kulminerade i tåget över
Bälten, är en i krigshistorien enastående bragd
och visar honom på höjden av hans
fältherrebegåvning. Djärvt men efter mogen
överläggning och omsorgsfull prövning av alla
möjligheter och risker utnyttjade K. på ett för
Sveriges hela följande historia utslagsgivande sätt de
möjligheter, som den starka kölden gav honom.
Genom freden hade K., om än ej på det urspr.
avsedda sättet, fört det svenska östersjöväldet ett
stort steg framåt. Mot en allmän fred skulle K.
nu trol. ej haft något att invända, med Ryssland
inleddes förhandlingar, som dec. 1658 ledde till ett
stillestånd, och även med Polen var K. benägen
för fred med uppgivande av de ännu av svenskarna
besatta platserna i Västpreussen. Skulle kriget
fortsätta, avsåg K. närmast ett anfall mot Branden-
— 829 —
— 830 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
