Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Karl XII (konung av Sverige) - 7. Karl XIII (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
nederlaget finnas framställningar av A. Sparre
(Bender i jan. 1712; ex. på Gripsholm), J. H.
Wedekind (Ystad i dec. 1715; ex. på Boserup)
samt slutl. av hovmålaren v. Krafft (Lund hösten
1717). De båda sistn. avbildades i stor
omfattning; av lundatypen äro helfigurex. på
Drottningholm och Versailles de främsta. De stå ganska
nära dödsmasken, bl.a. genom det föga tilltalande
drag kring munnen, som även observerades av
samtida. En mängd idealiserande målningar med
utgångspunkt från här uppräknade typer ha även
tillkommit.
Litt.: Källorna och litteraturen till K:s historia
äro oerhört rika. Bland de otryckta kan blott
nämnas Schirrens väldiga samling excerpt ur ett stort
antal europeiska arkiv, f.n. förvarad i Riksarkivet.
Av tryckta märkas: ”Konung Karl XII:s
egenhändiga bref”, utg. av E. Carlson (1893);
”Brefvex-ling mellan konung Carl XII och rådet” (i
”Historiska handlingar”, 1—15, 1861—95); ”Karolinska
krigares dagböcker”, utg. av A. Quennerstedt (12
bd, 1901—18); bland äldre framställningar märkas
främst J. Nordberg, ”Konung Carl XII:s historia”
(2 bd, 1740; även i ty. och fra. övers.) samt
Vol-taire, ”Histoire de Charles XII” (ett otal uppl. och
övers.). Viktig är även A. de La Motrayes
resebeskrivning ”Traveis through Europé, Asia and into
parts of Africa” (2 bd, 1723—32). Av nyare
arbeten må framhävas: F. F. & E. Carlson,
”Sveriges historia under konungarne af pfaltziska
huset”, 6—8 (1881—1910); ”Karl XII”, till
200-årsdagen av hans död utg. av S. E. Bring (1918;
sammelverk, återgivande den moderna Karl
XII:s-forskningens dåv. resultat); Generalstaben, ”Karl
XII på slagfältet” (4 bd, 1918—19); H. Hjärne,
”Karl XII. Omstörtningen i Östeuropa 1697—
1703” (1902); A. Quennerstedt, ”Ur Carl XII:s
lefnad” (2 bd, 1916); A. Stille, ”Carl XII:s
fält-tågsplaner 1707—09” (1908). Dessutom finnas ett
stort antal specialarbeten av Almquist, Axelson,
Backman, Bonnesen, Brulin, E. Carlsson,
Hallen-dorff, Hartman, Herlitz, Jägerskiöld, Lagermark,
Lindeberg, Munthe, Olander, Petri, Schartau, Stille,
Sörensson, Uddgren, Wedberg m.fl. ”Karolinska
förbundets årsbok”, utgiven sedan 1910, är helt
ägnad åt de 3 Karlarnas tid, särsk. åt Karl XII:s.
På ty. föreligger O. Haintz, ”König K. XII.”, 1
(1936). Se betr. litt. även Stora nordiska
kriget. [PS.].B.;K.E.S.
7) Karl XIII, konung (7/io 1748—-V2 1818), andre
son till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. Ehuru
den minst besvärlige av de tre bröderna, flitig,
eftergiven och uppriktig som han var, blev han
till-bakasatt av modern, som hade svårt att förlika sig
med hans tröga fattningsförmåga. De härav
alstrade mindervärdeskomplexen fingo ett ödesdigert
inflytande på hans karaktärsdaning. Berövad allt
självförtroende utvecklade han sig till en bekväm,
njutningslysten och viljelös individ, som alltid var
en lekboll i andras händer. Närmast personliga
omständigheter bragte honom i livlig förbindelse med
mösspartiet, men dess försök att utnyttja honom
för sina syften mot den äldre brodern misslyckades
helt. Skickligt förstod Gustav att draga den alltid
penningbehövande brodern över på sin sida, och
vid revolutionen 1772 hade denne tilldelats en roll
som befälhavare för trupperna i Skåne. Visserli-
Karl XIII.
Målning av C. F. von Breda. Stockholms slott. Något
beskuren.
gen skötte han den ömkligt, men den inbragte
honom som belöning titeln hertig av Södermanland.
Ännu ömkligare var K:s uppträdande under den
svåra konflikten mellan Gustav III och hans moder
vid kronprins Gustav Adolfs födelse, men den
stärkte hans position, då Gustav ville vinna honom
som stöd åt tronföljaren. 1774 blev K. g.m. sin
kusin Hedvig Elisabet Charlotta av Oldenburg. De
fingo sonen Karl Adolf, som levde blott en veckas
tid (1798). Förhållandet mellan makarna förblev
drägligt tack vare hertiginnans överseende med
gemålens erotiska utsvävningar. K. utbildades för
den sjömilitära banan, blev redan i vaggan
storamiral men tycks ej ha ägt några nämnvärda
insikter inom detta område. Hans huvudintresse
knöts till frimureriet, som tilltalade hans veka och
svärmiska natur. K. blev landsstormästare för de
svenska logerna, men försöket att göra honom till
stormästare för hela frimurarorden misslyckades.
K. skall ha haft stort inflytande på
ordens utveckling i Sverige. Han
instiftade Konung Carl XIII:s orden,
som endast kan tilldelas frimurare.
Under 1780-talet delade han
oppositionens missnöje med Gustav III och
kom under inflytande av dennes
hätskaste fiender, däribland G. A.
Reuterholm. överbefälhavare för
flottan förde han nominellt befälet i
slaget vid Högland (1788), vilket inbragte honom
oförtjänt ära och utmärkelser, samt i slaget vid
Öland (1789). Som högste befälhavare i Finland
efter konungens hemresa s.å. visade han sig först
tillmötesgående mot anjalamännen, inlät sig i
underhandlingar med ryssarna och drog
trup
— 847 —
— 848 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
