Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Karl X (konung av Frankrike, greve av Artois) - 1. Karl (lantgreve av Hessen-Kassel) - 2. Karl (prins av Hessen-Kassel) - Karl Fredrik (hertig av Holstein-Gottorp) - 1. Karl (hertig av Nedre Lothringen) - 2. Karl III (hertig av Lothringen) - 3. Karl IV (hertig av Lothringen) - 4. Karl V (hertig av Lothringen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
Martignac, åstadkomma en försoning mellan K.
och bourgeoisien men tvingades avgå aug. 1829.
Polignac, K:s handgångne man, blev
premiärminister och sökte utan framgång skapa majoritet i
kammaren. Då utfärdades 25/t 1830 de s.k.
ordon-nanserna, i vilka pressfriheten inskränktes och en
valordning infördes, som lade makten helt i de K.
tillgivna samhällsgruppernas händer. Men
bourgeoisien beväpnade sig själv och sina arbetare,
dagliga tidn. och flygblad bearbetade opinionen. Efter
ett par dagar hade revolutionen segrat. K.
abdikerade till förmån för sin sonson, greven av
Cham-bord, men revolutionsregeringen godtog icke denna
ordning, och K. tvingades att avresa till England.
Där bodde han på Hollyrood Palace till 1836. Han
avled s.å. vid en badsejour i Görtz (Gorizia). —
Litt.: S. Charléty, ”La restauration” (1921); J.
Lucas-Dubreton, ”Charles X” (1928); P. de La
Gorce, ”Charles X” (1928). [N.Hg]B.
Hessen-Kassel. 1) Karl, lantgreve (1654—1730),
regerande lantgreve 1670, frigjorde sig först 1676,
i sammanhang med avvärjandet av en
branden-burgsk inkvartering i landet, från beroendet av sin
mor, en syster till den store kurfursten, och
övertog 1677 formligen regeringen. K. intresserade sig
för konst och matematik och främjade handel och
industri, bl.a. genom att öppna sitt land för
huge-notterna och anlägga kanaler och vägar. Ivrig
kalvinist hörde han till Ludvig XIV:s mest
utpräglade motståndare och tog en ivrig del i krigen mot
denne. Sin armé ägnade K. stort intresse, och han
var därför en ej obetydlig maktfaktor. Särsk
framträdde detta, sedan hans son Fredrik förmält
sig med Karl XH:s syster Ulrika Eleonora, då
Sverige lämnade K. subsidier och hans trupper
voro avsedda att bilda kärnan i den svenska
hjälp-här, som skulle samlas i Tyskland. K. anlitades
också en tid av Karl XII som diplomatisk
mellanhand. För sonens intressen i Sverige var K. ivrigt
verksam. P.S.
2) Karl, prins, militär i dansk tjänst (1744—
1836), uppfostrades i Danmark hos sin frände,
Fredrik V, blev 1765 chef för art., vid Kristian VI :s
tronbestigning på visst sätt krigsminister och
förmäldes med konungens syster Louise. Kristians
kärlek till svågern svalnade dock snart, men efter ett
par års utomlandsvistelse blev K. 1769 ståthållare
i Slesvig-Holstein. 1772—74 kommenderande
general i Norge blev K. här ganska populär och fick
stort intresse för landet. Efter kronprins Fredriks
statskupp 1784 ökades åter K:s inflytande, 1788
sändes han på nytt till Norge för att övertaga
befälet mot Sverige (se Dansk-svenska krig 9),
och kronprinsen äktade 1790 hans dotter.
Sedermera fick dock K. inom regeringskretsar en svår
rival i hertigen av Augustenborg, och
framstegspartiet kunde ej förlåta honom hans motstånd mot
tryckfriheten. Han har efterlämnat memoarer, bl.a.
om fälttåget 1788. P.S.
Holstein-Gottorp. Karl Fredrik, hertig (1700
—39), ende son till hertig Fredrik IV och Karl XH:s
syster Hedvig Sofia, uppfostrades i Sverige, efter
moderns död närmast under Hedvig Eleonoras och
Arvid Horns uppsikt, och betraktades av många
som närmaste tronarvinge. Efter Karl XH:s
hemkomst vistades K. mycket i hans närhet, hans förste
minister, Görtz, var konungens inflytelserikaste
rådgivare, och sannolikt har Karl XII själv
närmast tänkt sig K. som sin efterträdare. Möjl. ha
ett högtidligt proklamerande av K. som tronföljare
och kanske även hans förlovning med tsar Peters
dotter varit beramade vid tiden för Karl XH:s
död; i varje fall misstänkte motpartiet, Ulrika
Eleonoras anhängare, något dylikt. Då K. vid Karl
XH:s död ännu var ung och oerfaren och därtill
endast medelmåttigt begåvad, om än de av
motpartiet utspridda, förklenande ryktena om honom
ej förtjäna tilltro, dukade han under i kampen om
kronan och lämnade 1719 Sverige. Hans land
befann sig emellertid i danskarnas händer, men på
kejsarens befallning återfick han 1720 den
hol-steinska delen därav. Besluten att söka återfå
även Slesvig men övergiven av alla andra makter,
begav sig K. 1721 till Ryssland. Där betraktades
han snart som tsarens blivande svärson, ehuru
hans bröllop med prinsessan Anna ägde rum först
efter tsarens död 1725, och i K:s anspråk hade
Peter fått ett vapen mot både Sverige och
Danmark. Under Katarina I blev K:s tillfredsställande
ett huvudmål för rysk politik, och det holsteinska
partiets maktställning i Sverige tycktes öppna
lysande utsikter. Men dettas fall och ännu mer
Katarinas död grusade K:s förhoppningar, han måste
lämna Ryssland och slå sig ned i Kiel. Här dog
1728 Anna vid sonen Karl Peter Ulriks födelse.
Även K. avled, innan vare sig Sverige el.
Rysslands kronor, på vilka båda han hade goda
anspråk, blevo lediga. P.S.
Lothringen. 1) Karl, hertig av Nedre Lothringen
(d. mellan 992 och 1001), son till karolingen
Ludvig IV av Frankrike, erhöll hertigdömet Nedre
Lothringen av sin kusin, kejsar Otto II, och stödde
dennes politik mot Frankrike. K. var pretendent
till den franska tronen vid Hugo Capets val 987.
2) Karl III, hertig (1543—1608), son till hertig
Frans av Lothringen och Kristina, dotter till
Kristian II av Danmark, uppfostrades vid det franska
hovet och var förmäld med Claude, dotter till
Henrik II av Frankrike. Hans regering började
1559; för Sveriges historia har han intresse
därigenom, att Erik XIV underhandlade med honom 1565
—67 om giftermål med hans syster Renée.
3) Karl IV, hertig (1604—75), hertig 1624,
råkade snart i konflikt med Frankrike och abdikerade
1633 till förmån för sin bror Nikolaus. Då
fransmännen besatte landet, förde K. ett kringirrande liv
som kondottiär, oftast i kejserlig och spansk men
stundom i fransk tjänst. 1654 fängslad av
spanjorerna, återfick han 1659 friheten och sitt land. 1662
överlät K. arvsrätten till detta till Ludvig XIV men
bröt sitt löfte och blev 1670 åter fördriven av
fransmännen. — Litt.: F. Des Robert, ”Campagnes de
Charles IV” (2 bd, 1883—88), ”Charles IV et
Mazarin” (1899). P.S.
4) Karl V, hertig (1643—9°), den föreg:s
brorson och efterträdare, uppfostrades i Wien, dit hans
föräldrar flytt från Frankrike; då hans land hölls
besatt av fransmännen, gick K. i österrikisk tjänst,
utmärkte sig mot turkarna och blev 1675
överbefälhavare mot Frankrike och fältmarskalk. I det nya
kriget mot turkarna förde K. från 1683 befälet som
kejsarens generallöjtnant och segrade s.å. vid Wien.
1689 fick K. åter befälet mot Frankrike.
— 873 —
— 874 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
