Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Karl Alexander (prins av Lothringen) - Karl (hertig av Lucca) - 1. Karl (konung av Navarra) - 2. Karl, den elake (konung av Navarra) - 1. Karl (konung av Neapel) - 2. Karl II (konung av Neapel) - 3. Karl III, av Durzzo, den lille (konung av Neapel) - 4. Karl IV (konung av Neapel) - 5. Karl V (konung av Neapel) - 6. Karl VI (konung av Neapel) - 7. Karl VII (konung av Neapel) - 1. Karl II (hertig av Parma) - 2. Karl III (hertig av Parma) - Karl I (konung av Portugal) - 1. Karl den store (romersk kejsare) - 2. Karl den skallige (romersk kejsare) - 1. Karl I (konung av Rumänien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
5) Karl Alexander, prins (1712—80), den
föreg:s sonson, förde under en stor del av
österrikiska tronföljdskriget överbefälet över
österrikiska armén och ernådde därunder vissa framgångar,
1744 t.o.m. över Fredrik II, vilket trots nederlag
vid Chotusitz 1742 och Rocoux 1746 ingav Maria
Teresia överdrivet hög tanke om K:s
fältherregåvor. Han belönades med Maria Teresias systers
hand och blev 1744 ståthållare i Nederländerna.
I sjuåriga kriget fick K. åter överbefälet över den
österrikiska armén men måste efter upprepade
nederlag, det svåraste vid Leuthen 1757, avgå. Som
ståthållare i Nederländerna under 36 år inlade han
stora förtjänster. P.S.
Lucca. Karl, hertig (1799—1883), se nedan
Parma 1).
Navarra. 1) Karl (fra. Charles), konung (1294
—1328), se ovan Frankrike 5).
2) Karl, den elake (fra. le mauvais),
konung (1332—87), tillhörde den franska greveätten
d’Evreux, härstammade genom sin mor, drottning
Johanna av Navarra, från Ludvig X av Frankrike,
tillträdde 1349 regeringen i Navarra och äktade
1352 Johan II :s av Frankrike dotter Johanna. Detta
giftermål gav uppränningen till en tvist mellan K.
och Johan, som ledde till att K. hölls fängslad 1356
—57 och därefter vid upprepade tillfällen förband
sig med England och Paris’ upproriska borgerskap
mot dauphin Karl, tills han 1364 besegrades av
Guesclin vid Cocherel. [E.Lö.]B.
Neapel. 1) Karl (ital. Carlo) I, konung (1220
—85), son till Ludvig IX. Urspr. greve a v A
n-j o u förvärvade K. genom giftermål Provence,
deltog 1249 i broderns korståg, tillfångatogs vid
Mansoura 1250, återvände efter fångenskapen till
Frankrike och utövade under kung Ludvigs
korståg i Palestina stort inflytande på Frankrikes
regering. 1265 av påven utsedd till konung av
Sicilien gentemot hohenstaufern Manfred,
besegrade K. 1266 vid Benevent Manfred, som omkom
i slaget. K. välvde ärelystna planer om ett
me-delhavsvälde och påbörjade ett krigståg mot
Konstantinopel. Hans planer stäcktes genom
uppror i hans rike, som började med den s.k.
Sicilianska aftonsången*. Besegrad i flera sjöslag av
den ghibellinske tronpretendenten, Peter av
Ara-gonien, avled K. i Foggia 1285. E.Lö.
2) Karl II, konung (1254—1309), son till K.
I, vid vars död 1285 K. befann sig i siciliansk
fångenskap. Frigiven tillträdde han regeringen i
Neapel 1288 och låg största delen av sin
regering i kamp med det på Sicilien härskande
ara-goniska kungahuset.
3) Karl III, kallad Karl av Durazzo
och den lille, konung (1345—86), son till
Ludvig av Gravina, adopterades av Johanna I av
Neapel, gjorde uppror mot henne och kröntes
1381 till konung av Neapel. 1385 följde K. ett
antal upproriska ungerska magnaters uppmaning
att bege sig till Ungern, tvang dess drottning
Maria till abdikation, kröntes s.å. till ungersk
konung men mördades 1386.
4) Karl IV, konung (1500—58), se nedan
Tyskromerska riket 3).
5) K a r 1 V, konung (1661—1700), se nedan
Spanien 2).
6) Karl VI, konung (1685—1740), se nedan
Tysk-romerska riket 4).
7) Karl VII, konung (1716—88), se nedan
Spanien 4).
Norge. Se ovan Sverige, konungar 2), 7), 8)
och 9).
Parma. 1) Karl (ital. Carlo) II, hertig (1799—
1883), son till konung Ludvig av Etrurien och
Maria Louisa av Spanien, var 1803—07 under
moderns förmynderskap konung av Etrurien, blev
1824 efter moderns död hertig av Lucca, 1847 efter
kejsarinnan Marie Louises död hertig av Parma.
1848 fördriven från sitt land abdikerade han 1849
till förmån för sin son K. III.
2) K a r 1 III, hertig (1823—54), hertig från
1849, mördad 1854, efterträddes av sin son Robert,
Parmas siste hertig.
Portugal. Karl (port. Carlos) I, konung (1863
—1908), son till Ludvig I, g.m. Amélie av
Bourbon-Orléans, konung 1889, hade stora svårigheter på
gr. av den växande republikanska rörelsen och de
parlamentariska förhållandena. Slutl. lät han, för
att övervinna dessa, 1906 till ministerpresident
utnämna J. Franco, som styrde landet närmast
diktatoriskt. Detta ökade endast den republikanska
agitationen, och K. föll jämte sin äldste son Ludvig
1908 offer för ett attentat; han efterträddes av sin
son Manoel II. B.
Romerska riket. 1) Karl den store (747—
814), se ovan Frankrike 2).
2) Karl den skallige (d. 877), se ovan
Frankrike 3).
Rumänien. 1) Karl (rumän. Carol) I, konung
(1839—1914), andre son till den preussiske
ministerpresidenten Karl Anton av
Hohenzollern-Sigmaringen, valdes
efter Alexander Kusas
abdikation 1866 till
furste av Rumänien,
hade till att börja
med stora inre
svårigheter, bl.a. 1871,
då hans tyska
sympatier under
fransktyska kriget
framkallade jäsning i landet.
K., som en tid
tänkte abdikera, lyckades
dock vinna det
konservativa partiets
sympatier. Under
rysk
turkiska kriget tvangs han att ställa sin här till
Rysslands förfogande och förde själv befälet över
de förenade rysk-rumänska trupperna vid Plevna.
I freden 1878 erkändes Rumäniens
självständighet, men landet måste avträda ett område i
Bessarabien mot Dobrudscha. 1881 utropades K.
till konung. Även det liberala partiet slöt upp
kring K., och därmed var hans inrikespolitiska
ställning säkrad. Utrikespolitiskt ingick han i
okt. 1883 allians med Österrike-Ungern och
Tyskland och förblev dessa alliansförbindelser trogen
hela sitt liv; med österrikiskt stöd lyckades han
1913 av Bulgarien förvärva ytterligare en del av
Dobrudscha. Förhållandet till centralmakterna
blev dock mindre hjärtligt på gr. av den starka
ryssvänligheten i Rumänien; sedan den liberala
- 875 -
— 876 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
