Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Karl Emanuel I (konung av Sardinien) - 2. Karl Emanuel II (konung av Sardinien) - 3. Karl Felix (konung av Sardinien) - 4. Karl Albert (konung av Sardinien) - Karl Emanuel I, den store (greve av Savojen) - 1. Karl I (konung av Spanien) - 2. Karl II (konung av Spanien) - 3. Karl ”III” (konung av Spanien) - 4. Karl III (konung av Spanien) - 5. Karl IV (konung av Spanien) - 6. Karl ”V” (spansk tronpretendent) - 7. Karl ”VI” (spansk tronpretendent) - 8. Karl ”VII” (spansk tronpretendent) - 1. Karl den tjocke (tysk-romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
bundsförvant och vann i freden i Wien 1735
Novara, slöt sig i österrikiska tronföljdskriget till
Maria Teresia och erhöll i freden i Aachen 1748
delar av Lombardiet.
2) Karl Emanuel II, konung (1751—1819),
son till Viktor Amadeus II, blev konung 1796,
berövades 1798 av fransmännen sina besittningar
på fastlandet, abdikerade 1802 till förmån för sin
bror Viktor Emanuel I.
3) K a r 1 Felix, konung (1765—1831),
efterträdde 1821 brodern Viktor Emanuel I, som
abdikerat. I sitt regeringssystem tillämpade K.
dåtidens reaktionära grundsatser i deras mest
tillspetsade form.
4) Karl Albert, konung (1798—1849),
tillhörde sidogrenen Carignano av huset Savoyen,
utnämndes vid Viktor Emanuel I:s abdikation
1821 till regent i den
nye kungen Karl
Felix’ frånvaro,
sympatiserade med de
revolutionära och
införde 1812 års
spanska författning. K.
yttrade sig till
förmån för Italiens
enande men flydde redan
s.å. ur landet. 1831
blev han Sardiniens
kung efter Karl
Felix. De liberala
hoppades på hans hjälp, men
först på 1840-talet
in
ledde han ett reformarbete och började aktivt
verka för Italiens nationella enande; bl.a. gav
han Sardinien en konstitutionell författning. 1848
inryckte han i Lombardiet för att hjälpa dess
mot Habsburg revolterande befolkning.
Folkomröstningen där och i andra italienska
områden uttalade sig för anslutning till Sardinien. 25/7
1848 led K. emellertid ett svårt nederlag vid
Custozza, hans trupper måste dra sig tillbaka
inom landets gränser. I mars 1849 uppsade K.
vapenvilan men led även nu ett svårt nederlag
vid Novara 23/s. Därmed hade den politiskt
svage K. misslyckats i sina strävanden att ställa
sig och sitt rike i spetsen för Italiens enande.
Han abdikerade till förmån för sonen Viktor
Emanuel II, gick i landsflykt och dog s.å. i
Portugal. B.
Savojen. Karl Emanuel I, den store
(1562—1630), efterträdde 1580 sin fader som greve
av Savojen. Då hans land låg inklämt mellan
Spaniens italienska besittningar och Frankrike, sökte
K. balansera mellan dessa bägge stormakter och
samtidigt utvidga sitt område. Särsk.
eftersträvade han Geneve, Montferrat och Saluzzo. I
förbund med Spanien lyckades K. 1588 erövra det
sistn. men tvangs 1601 av Henrik IV att avstå
sina besittningar v. om Rhöne. För att vinna
Montferrat ställde sig K. i mantuanska
tronföljdskriget 1628 på Spaniens sida, men 1629 blev han
slagen av fransmännen vid Susa och tvungen att
överge spanjorerna. K:s försök 1602 att med
spansk hjälp inta Genève misslyckades
fullständigt. P.S.
Spanien. 1) Karl (spa. Carlos) I, konung (1501
—58), se nedan Tysk-romerska riket 3).
2) Karl II, konung (1661—1700), son till Filip
IV och Maria av Österrike, var ända från barndomen
svag till kropp och själ och i sin regering en lekboll
för växlande inflytelser. Till 1677 var hans mor
den bestämmande, därpå blev brodern Juan de
Austria för ett par år premiärminister; efter
dennes död utövade tidvis K:s gemåler, Marie Louise
av Orléans (1679—89) och Maria Anna av
Pfalz-Neuburg (från 1689), stort inflytande. Med K.
utslocknade den spanska grenen av huset Habsburg
på manssidan. Efter många intriger av de olika
arvspretendenterna förmåddes K. slutl. att
testamentera sitt rike till Filip av Anjou, då han menade
sig på så sätt bäst kunna förekomma väldets
delning. P.S.
3) Karl ”III”, konung (1685—1740), se nedan
Tysk-romerska riket 4).
4) Karl III, konung (1716—88), född i Filip V:s
äktenskap med Elisabet Farnese av Parma, genom
moderns målmedvetna familjepolitik 1731 hertig av
Parma och Piacenza, utbytte genom det s.k. polska
tronföljdskriget 1735 hertigdömet mot kronan i
den spanska klientstaten Neapel. 1759 följde K.
sin halvbror Ferdinand VI på Spaniens tron,
varvid hans minderårige son Ferdinand IV erhöll
Neapel. I Spanien lika väl som i Neapel samlade K.
reformvänliga kretsar kring sig; de spanska
ministrarna Campomanes, Aranda och Florida Blanca
voro påverkade av upplysningsidéerna. 1767
fördrev han jesuiterna från Spanien, väg- och
skolväsendet förbättrades, tullpolitiken lades om,
penningväsendet sanerades m.m. Utrikespolitiskt slöt
sig K. nära till Frankrike, med vilket han 1761
avslöt den bourbonska familjepakten, förde på
Frankrikes sida 1761—63 krig mot England och
Portugal och deltog från 1779 i nordamerikanska
frihetskriget. — Litt.: Biogr. av F. Rousseau (2
bd, 1907). [P.NmjB.
5) Karl IV, konung (1748—18x9), den föreg:s
son. K. var en kraftlös och svag natur. Ledningen
av politiken kom helt att ligga i händerna på hans
gunstling ministern Godoy, som nådde sin
maktställning i egenskap av älskare till K:s gemål,
Maria Louisa av Parma. De mot systemet Godoy
revolterande krafterna spelade ut sonen Ferdinand
mot K.; efter upploppet i Aranjuez abdikerade K.
19/s 1808 till sonens förmån. Napoleon utnyttjade
tvedräkten till att vid mötet i Bayonne, där
Ferdinand återlämnade kronan till fadern, förmå denne
att avstå från Spaniens tron för sig och sin familj
®/s 1808. Senare levde K. i Compiègne, Rom och
Neapel. Bland hans barn märkas Ferdinand VII och
Don Carlos. P.Nm.
6) Karl ”V”, tronpretendent (1788—1855), se
Carlos 1).
7) Karl ”VI”, tronpretendent (1818—61), se
Carlos 2).
8) Karl ”VII”, tronpretendent (1848—1909), se
Carlos 3).
Tysk-romerska riket (jfr ovan Romerska riket).
1) Karl den tjocke (ty. der Dicke),
tyskromersk kejsare, konung av Frankrike (d. 888),
son till Ludvig den tyske, erhöll vid dennes död
876 Alemannien och 880—882 efter bröderna Kar-
— 879 —
— 880 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
