Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Karl den tjocke (tysk-romersk kejsare) - 2. Karl IV (tysk-romersk kejsare) - 3. Karl V (tysk-romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
loman och Ludvig III hela Tyskland och n.
Italien samt valdes 884 även till konung av
Frankrike, varefter han behärskade så gott som hela
Karl den stores gamla välde. Kejsare 881. Hans
makt var dock ringa, och han förmådde lika litet
dämpa de nordiska vikingaanfallen som den inre
oron. 887 avsattes han i Tyskland. B.
2) Karl IV, tysk-romersk kejsare, konung av
Böhmen (1316—78), son till Johan av Böhmen
av huset Luxemburg, var redan i unga år fadern
behjälplig i politiska
värv, skötte 1331—33
förvaltningen och
försvaret av kung
Johans italienska rike
och blev 1334
markgreve av Mähren. Han
knöt förbindelser med
påvestolen gentemot
kejsar Ludvig av
Bayern. Mot dryga
eftergifter erhöll K.
påvens medverkan till
sitt val till tysk
konung 1346; först 1347,
efter kejsar Ludvigs
död, erhöll K. allmänt erkännande. 1355 blev han
kejsare. K:s regering karakteriseras av försök att
stadga rikets förhållanden utan att ställa
monarkiska maktkrav mot riksfurstarna. Genom Gyllene
bullan 1356 stärktes kurfurstarnas makt på
kejsarens bekostnad. Med diplomatisk klokhet
förvaltade K. Tysklands, Italiens och Arelats
intressen. I arvlandet Böhmen nedlade han stora
förtjänster i den inre riksstyrelsen. E.Lö.
3) K a r 1 V, tysk-romersk kejsare (1500—58),
son till Filip av Österrike och Johanna av
Kastilien-Aragonien, räknade sina anor från flera av
Europas mäktigaste furstehus: hans farfar var kejsar
Maximilian I, hans farmor Karl den djärves dotter
Maria, åt vilken större delen av det rika Burgund
bevarats, hans morfar Ferdinand av Aragonien och
hans mormor Isabella av Kastilien. K., som föddes
i Gent, där hans far residerade, blev vid 6 års ålder
faderlös och var därefter herre över de burgundiska
Nederländerna, vilka t.v. styrdes av K:s faster
Margareta som ståthållarinna. Dessutom hade han
utsikter att erhålla sin mors hemland, då hon sedan
makens död var sinnessjuk. Spanien styrdes eftei
Isabellas och Filips död i sin helhet av Ferdinand,
men K. ansågs som dess blivande herre. — K.
uppfostrades i Nederländerna, med vilkas språk
och kultur han blev förtrogen; han gjorde icke
något mera märkligt intryck och beskrives under sin
barndom som trög, tystlåten och sjuklig.
Myndigförklarad 1515 tillträdde han styrelsen av sitt
nederländska rike. Följ, år avled Ferdinand, och
K. överraskade då med ett snabbt initiativ: han lät
sig i Bryssel förklaras för Spaniens konung och
avreste därefter hastigt till sitt nya rike, där man
väl betraktade honom och hans nederländska
rådgivare som främlingar men dock hyllade honom
och modern. Så var nu K. vid 16 års ålder herre
även över det förenade Spanien samt det
dithöran-de Syditalien (Neapel) och de rika amerikanska
kolonierna. — Då K:s farfar dog 1519, beslöt K.
även söka vinna kejsarkronan, vilket efter kraftigt
Karl V.
Målning av Tizian 1548. Detalj. Alte Pinakothek,
München.
förarbete lyckades honom, i hård tävlan med
Frankrikes konung Frans I. Härmed hade en av de
politiska huvudfrågor, som väntade K., tydligt
framträtt: i honom och hans omfattande välde
mötte Frankrike en kombination av flera bland sina
gamla fiender, Burgund, Spanien och kejsarmakten.
Kampen mellan K. och Frankrike var oundviklig.
— Dessutom väntades K. av uppgiften att befästa
sin makt i det spridda väldets olika delar. I
Nederländerna var den rotfäst, i Spanien ännu icke.
1520—21 rasade i Kastiliens städer och Valencia
ett borgaruppror (se Comuneros), vars yttre mål
var att få K:s moder Johanna till drottning. Med
adelns hjälp nedslogs emellertid detta, och under
1520-talets lopp befäste K. sitt välde i Spanien. —
Svårare problem väntade K. i Tyska riket. Här
överlät han redan kort efter kejsarvalet de
habs-burgska arvländerna åt sin broder Ferdinand, själv
helt upptagen av riksangelägenheterna. Hans
strävan blev att öka rikets sammanhållning och den
centrala makten, vilka båda under medeltidens sista
skede i hög grad minskats. Härvid fick han att
kämpa med territorialfurstarna och städerna, vilka
funno sig bättre med det rådande läget och ville
behålla sin makt oförkränkt. Kampen försvårades
för K., därigenom att reformationens början
sammanföll med hans regeringstillträde. K. ville ej
ge reformationen några medgivanden, trogen, om
också reformvänlig katolik som han var; dessutom
insåg han snabbt, att reformationsrörelsen hotade
Tyska rikets enhet och kejsarmakten. Han såg
sålunda som sin uppgift att bekämpa den.
— 881 —
— 882 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
