Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karlfeldt, Erik Axel - Karl Felix - Karl Ferdinand - Karl Filip - Karl Fredrik - Karl för sin hatt - Karl-Gerhard - Karlgren, 1. Anton - Karlgren, 2. Bernhard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARLGREN
moderna kulturlivets oro, å den andra sidan
fast-hölls hans fantasi av det förgångna och dess
stilfulla ro. Men han hade för mycket sund naivitet
för att stanna i denna splittring; den övervanns,
och hos den färdige diktaren är oron med endast
som en underton, som fördjupar men icke stör den
poetiska harmonien. I Fridolin, ”studerad karl av
bondestam”, skapade han en gestalt, som
förkroppsligade den vunna harmonien och uttryckte
K:s samhörighet med hembygden och dess
traditioner, hans humor och livstro samt hans dikts
förening av lärdom och förfining med ursprunglig
folklighet. Denna förening finner man framför
allt i dalmålningarna, som höra till hans
originellaste och mest omtyckta diktskapelser. I K:s
hem-bygdspoesi visar sig hans pietet och sinne för det
pittoreska i en försvinnande allmogekultur; den
är ett uttryck av samma romantiska 90-talsanda,
som skapat Skansen, men den är hos denne
bondson också upplevd verklighet. K. är jämte
Runeberg den mest helgjutne av svenska skalder och
liknar denne även i sin manliga värdighet och
sitt förhållande till naturen, med vilken han som
jägare och friluftsman var förtrogen. Hans
diktning är ovanligt enhetlig och jämn; mellan den
första och den sista diktsaml. finns ingen
motsättning men väl en utveckling i det formella till
större konstnärlig rikedom och mognad. Naturen
och kärleken äro de stora motiven i hans poesi,
som till det mesta kunde gå in under titeln
”Vildmarks- och kärleksvisor”. De höra samman som
blomkalken med den jordmån, vars safter den
suger, ett mysterium, varom några av K:s
märkligaste dikter handla, ”Månhymn vid
Lambertsmäs-san”, ”Nattyxne” och ”Häxorna”. K. är en av de
största formkonstnärerna i svensk litteratur. Hans
dikter äro omsorgsfullt uttänkta och
genomarbetade, äro än tungt gedigna och ha än visans lätthet.
Musikaliskt inspirerade ha de i många fall tonsatts
(av W. Peterson-Berger m.fl.). K:s språk är
säreget, rikt på dialektala el. arkaiserande ord och
uttryck, bl.a. ur bibel och bondepraktika. Han
älskade mustiga ord och uttrycksfulla bilder,
konstrika rytmer och ovanliga rim och visade i sin smak
för det präktiga och överlastade en dragning åt
1600-talsbarock. Han gick häri, särsk. i senare år,
ända till maner och svårbegriplighet. — Litt.:
C. Mangård, ”En bok om K.” (1931);
”Hågkomster och livsintryck”, 12 (s.å.); T. Fogelqvist, ”E.
A. K.” (s.å., ny uppl. 1940); O. Lagercrantz,
”Jungfrun och demonerna” (1938); E. Fries, ”K. och
fädernas tro” (1942); J. Kulling, ”K:s livsproblem”
(1943); K. Wennerberg, ”Vårgiga och hösthorn.
Förklaringar och kommentarer till K:s dikter”
(1944); J. Mjöberg, ”Det folkliga och det
förgångna i K:s lyrik”, också under titeln ”1
Fri-dolins spår” (1945); I. Högman, ”Lejonets barn.
Gudstro och människouppfattning i K:s diktning”
(s.å.). AWn.
Karl Felix, konung, se Karl, Sardinien 3).
Karl Ferdinand, hertig, se Karl, Braunschweig 1).
Karl Filip, prins, se Karl, Sverige, prinsar 1).
Karl Fredrik. 1) Storhertig, se Karl, Baden. —
2) Hertig, se Karl, Holstein-Gottorp.
Karl för sin hatt, om duglig person, som vet
vad han vill el. gör, som klarar sig själv, syftande
på hatten som symbol för den frie mannen.
Karl-Gerhard, se Gerhard, Karl.
Karlgren. 1) Lars Anton Natanael K., slavist,
tidningsman (f. 9/e 1882), fil. lic. i Uppsala 1908,
2:e red. och ansvarig utg. av ”Dagens nyheter”
1910—23, prof, i
slavisk filologi vid
Köpenhamns univ. sedan
1922; sedan s.å. medl.
av Svenska akad:s
Nobelinst. som
representant för slavisk
litteratur. Som
journalist har K. talangfullt
sysslat med allahanda
samhällsproblem och
särsk. intresserat sig
för det nutida
Rysslands utveckling.
Värdefulla äro en rad
böcker, som han utg.
om detta land: ”Vinterdagar bland ryska bönder”
(1907), ”Ryssland utan vodka” (1916), partier
av saml.-verket ”Rysslands omdaning” (1917—
20), ”Bolsjevikernas Ryssland” (1925), ett utförligt
och med självständiga iakttagelser späckat verk,
samt ”Stalin. Bolsjevismens väg från leninism till
stalinism” (1942), varom samma omdöme gäller.
I ”Vår tid” (1920—21, utg. av Samfundet De nio)
har han skrivit om ”Den förrevolutionära ryska
litteraturen” och i ”Norstedts världshistoria”, 13
—14 (1934—37) om ”Ryssland 1861—1921”. Som
slavist har K. intresserat sig för med
deklinatio-nen sammanhängande problem. [Agr.]L.
2) Klas Bernhard Johannes K., den föreg:s
bror, sinolog (f. 5/io 1889), prof, vid Göteborgs
högsk. i östasiatisk
språkvetenskap och
kultur 1918, högsk:s
rektor 1931—36,
föreståndare för
östasiatiska samlingarna och
prof, i östasiatisk
arkeologi i Stockholm
sedan 1939. K. har i
sht på den kinesiska
språkhistoriens
område utövat en
verksamhet, som i flera
avseenden haft en
banbrytande och
grundläggande karaktär. I ”Études
sur la phonologie chinoise” (4 bd, 1915—26) har
han givit den första fullt vetenskapliga
framställningen av den moderna kinesiska fonetiken och
dess historiska förutsättningar samt i ”Le
proto-chinois, langue flexionelle” (i ”Journal asiatique”,
1920) som den förste på fullt vederhäftiga grunder
hävdat kinesiskans ursprungliga karaktär av
böj-ningsspråk. Hit höra också ”A Mandarin phonetic
reader” (1918), ”Sound and symbol in Chinese”
(1923), ”Analytic dictionary of Chinese and
Sino-Japanese” (s.å.) och ”On the authenticity and
nature of the Tso chuan” (1926). 1940 utgav han
det stora verket ”Grammata serica. Script and
phonetics in Chinese and Sino-Japanese”, vari
språket under Chou-dynastien (1122—249 f.Kr.)
behandlas, väsentligen på grundval av inskrifter på
— 893 —
— 894 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
