Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karsholm - Karsinapata - Karsjö - Karskär - Karsmark, Karl-Algot - Karst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARSINAPATA
Karstlandskap med inhägnade doliner och (t.h.) ”karren”-fält.
till namnet på byn Karstad genom tillägg av
-holm*. P.;Er.
Kar’sinapa’ta, fiskeriv., se Laxpata.
Karsjö, geol., se Erosion, sp. 924.
Karskär, se Korsnäs ab.
Karsmark, Kar 1-A1 g o t, apotekare (f. ufs
1892), apotekarexamen 1920, fil. kand, i
Stockholm 1935, föreståndare för Garnisonsapoteket i
Stockholm 1936—38, sedan 1938 innehavare av
apoteket i Vimmerby. K. har som sakkunnig
deltagit i flera utredningar i apoteksfrågor. Han
har utg. skrifter i botanik, kemi och farmaci.
Karst, en inom Dalmatien, Krain, Istrien och
angränsande trakter liggande, i stort sett täml. jämn
kalkstensplatå från krit- och tertiärtiden, c:a 1,300
—1,400 m ö.h. med egendomliga
detaljtopografiska drag, ss. tratt- och kittelformiga insänkningar,
och med väsentligen underjordisk dränering.
Liknande s.k. karstbildningar och
karstlandskap äro i större och mindre skala kända
från många andra länder. De äro alltid bundna
till sprickrika, i vatten relativt lösliga bergarter,
ss. dolomit och gips, men främst kalksten, som
väsentligen består av kalciumkarbonat (CaCO3).
I rent vatten är detta salt nästan olösligt
(löslig-hetsgrad: 1 viktsdel CaCO3 på 50,000 d. vatten vid
+ 150), men lösligheten ökar, i den mån vattnet
upptager kolsyra (koldioxid), humussyror m.m.
Detta upptagande sker dels vid nederbördens
passage genom atmosfären, dels vid infiltrationen i
jordskorpans ytlager, som vanl. äro mer el. mindre
rika på växtlämningar. Vid
förmultningsproces-sen sönderdelas dessa bl.a. i kolsyra och
humussyror. Kalkstenen kan nu lätt gå i lösning under
bildning av kalciumbikarbonat, CaH,(CO3),
(lös-lighetsgrad: c:a 1 viktsdel på 1,000 d. vatten vid
+ 150). Kalkstenshällar visa därför redan på ytan
utlösningsfenomen, t.ex. en karakteristisk
smågro-pighet. På bergssluttningar, särsk. på högre
nivåer, t.ex. nära snögränsen, utlösas vid ytvattnets
avrinning i lutningsriktningen gående s.k.
kar-ren, d.v.s. flera dm breda och djupa fåror, skilda
av skarpa ryggar. Där berggrunden genom
veck-ningsprocesser, förkastningar o.d. blivit starkt
söndersprucken och förklyftad, nedrinner ytvattnet
längs sprickorna, som därvid genom utlösning
vidgas och fördjupas för att slutl. förstoras till
underjordiska hålor, grottor och grottsystem,
sammanbundna genom ett vittförgrenat nät av
oregelbundet slingrande gångar, hysande floder,
vattenfall och sjöar. Det rinnande vattnets yterosion blir
i sådana landskap obetydlig; dräneringssystemet
blir i stället underjordiskt med på olika nivåer
liggande, torra, övergivna flodbäddar. Dessa
grottsystems sammanlagda längd är ofta imponerande,
t.ex. Adelsberggrottan i Karst med 4—6 km och
Mammutgrottan i Kentucky, som med sin längd av
c:a 240 km är den största hittills kända. Det vanl.
djupa läget hos grundvattensytan inom
karsttrak-terna framkallar — även i relativt regnrika
områden — torrhet med torftig vegetation. De från
omgivningen kommande vattendragen framrinna i
trånga, djupa dalar och försvinna plötsligt i
”sluk-hål” för att efter ett längre el. kortare
underjordiskt lopp åter framträda i dagen som vattenrika
källor el. floder. Genom den fortgående
undermineringen instörta ofta grottornas tak, vilket i
markytan framkallar vida, kittel—trattformiga
gropar och sänkor (diam, och djup upp till resp. 150
och 30 m), s.k. doliner, j o r d f a 1 1 s- el.
karsttrattar. I dolinbottnarna ansamlas
kalkstenens olösliga förvittringsprodukter i form av en
röd, järnrik jordart (terra rossa), och då samtidigt
fuktigheten här genom grundvattenytans närmare
läge är relativt stor, bli dolinbottnarna ofta den
enda odlingsbara marken. Dolinerna få stundom
en långsträckt form, s.k. karsttråg, ibland
växa de ut till flatbottnade, upp till några 100 km2
stora, slingrande, avloppslösa kitteldalar, p o
1-j e r, ant. i botten torra el. med en underjordiskt
— 959 —
— 960 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
