Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katalonien - Katalpa - Katalys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KATALONIEN
Katalo’nien, spa. Cataluna, landskap, omfattande
n.ö. hörnet av Spanien, prov. Lérida, Gerona,
Barcelona och Tarragona; 32,197 km2; 2,915,757 inv.
(1940). K. hör till Spaniens* tätast befolkade och
mest industrialiserade trakter. — K. beboddes i
äldsta tider av iberiska stammar. Vid dess kust
anlades några av de västligaste grekiska
kolonierna. Under romersk tid utgjorde landet en del
av prov. Hispa’nia Tarracone’nsis. Det kom under
folkvandringstiden att höra till det västgotiska
riket men erövrades under 700-talet av araberna.
Karl den store återvann dock landet åt de kristna
redan 801, då han erövrade den s.k. spanska
marken. Områdets västligaste del utgjordes av
grevskapet Barcelona, som snart kom att inta en
självständig hållning gentemot de frankiska och
franska kungarna. Från 888 var beroendet formellt.
Förbindelsen med Frankrike satte dock sin prägel
på landets andliga och materiella odling;
Barcelona blev en handels- och industristad av
betydelse. Genom greve Ramon Berenguers av
Barcelona giftermål med Petronella av Aragonien
förbereddes en union mellan K. och Aragonien,
vilken förverkligades, då deras son Alfons II 1162
blev kung. 1319 knötos unionsbanden fastare. Från
Barcelona spred sig den andliga och materiella
odlingen till hela n.v. Spanien, kallat K. Landet
behöll sina omfattande särrättigheter, och dess
fria författning upphävdes först av Filip IV.
Under senmedeltiden var K. en av de främsta
baserna för medelhavshandeln, och det aragonska
kungahusets vidsträckta erövringspolitik, med
syfte bl.a. till Italien, har sin bakgrund i K:s
ekonomiska makt. Då medelhavshandeln under
nyare tid förlorade sin dominerande betydelse för
världshandeln, fortsatte dock den industriella
blomstringen i K., som förblev och till nuv. tid
förblivit den ekonomiskt högst utvecklade delen
av Spanien. Trots den spanska monarkiens
cen-tralistiska tendenser förblev K. medvetet om sin
egenart. Under spanska tronföljdskriget stödde
K. sålunda den österrikiske tronpretendenten ”Karl
III” mot den eljest i Spanien hyllade Filip V
av Bourbon. Karl vann katalanerna för sin sak
genom att återuppliva deras gamla fri- och
rättigheter. Ett försök att tillförsäkra K. dessa även
under Filip V:s regering gjordes i freden i
Ut-recht 1713, men till följd av fördragets vaga
bestämmelser härom blev K. ånyo en av
centralregeringen i Madrid helt beroende provins. Den
under 1800-talet uppblomstrande kulturella och
språkliga katalanska nationalitetsrörelsen fick
betydande följder även på det politiska området.
Särsk. under 1900-talet gjorde sig separatistiska
rörelser gällande i landet, och efter republikens
införande 1931 erhöll K. 1932 autonomi (la
Ge-neralidad de Cataluna), egen författning och eget
parlament. Ett försök 1934 av de i K. alltid
starka vänsterpartierna att under ledning av K:s
regeringschef president L. Companys utvidga
självstyrelsen och rent av skapa en oberoende
kata-lansk republik misslyckades, varefter K:s
autonomi indrogs. Efter vänstersegern i de spanska
valen 1936 återinfördes den dock i febr, s.å., och
Companys blev åter president. Vid spanska
inbördeskrigets utbrott i juli s.å. gjordes ett
misslyckat försök av de upproriska nationalisterna att
tillskansa sig makten i Barcelona, men K. förblev
under hela kriget den republikanska regimen
troget. Anklagelser framställdes dock från
rege-ringshåll, att K:s befolkning icke stödde den
republikanska regeringens ansträngningar att i
Spanien utanför K. nedslå nationalisterna. Ett
uppror av trotskistiska och anarkosyndikalistiska
element i K. nedslogs hårt av centralregeringen
1937. Efter Francos seger förlorade K. helt
särställning och autonomi. Missnöjet med den
spanska militärdiktaturen lär vara särsk. starkt i K. B.
KataFpa, bot., svenskt namn på arter av släktet
CataVpa*.
Kataly^s (grek. kataVysis, upplösning) kallas det
fenomen, att ett ämne (katalysator) genom
sin blotta närvaro påverkar den hastighet, varmed
en kemisk reaktion sker, utan att själv förändras
el. skenbart deltaga i densamma. Fenomenet
beskrevs först av Berzelius, som 1835 kallade det
k. K:s teori har särsk. utvecklats av W. Ostwald,
som även 12/n 1909 höll sitt nobelprisföredrag om
k. Ostwald har liknat katalysatorerna vid
smörjmedlet på en hjulaxel, varvid friktionen minskas
och energien bättre utnyttjas. Katalysatorer spela
en stor roll inom såväl den oorganiska som den
organiska kemien, och kemiska reaktioner bli ofta
tekniskt utförbara och räntabla först sedan en
lämplig katalysator upptäckts. Genom k. kunna
i många fall vid vanlig temp. reaktioner utföras,
för vilka annars höga temp. äro nödvändiga, samt
reaktioner utlösas, vilka under vanliga
förhållanden icke gå med märkbar hastighet. Vid en
omvändbar reaktion ändras icke jämviktsläget
genom k. men väl den hastighet, med vilken detta
inställer sig. Enl. jämviktsläran följer därav
också, att reaktioner genom k. påskyndas lika mycket
i den ena som i den andra riktningen. Så t.ex.
påskyndas genom k. icke endast bildning av
jod-väte ur jodånga och väte utan även sönderfall
av jodväte i sina beståndsdelar. Detsamma gäller
för esterbildning och esterhydrolys. — Kemiska
reaktioners förlopp kan genom k. icke endast
påskyndas utan också styras i olika
riktningar. Som ex. kan nämnas
sönderdelningsreak-tionen av etanol. Leder man etanolångor vid upp
till 7000 genom ett glasrör, är sönderdelningen
mycket obetydlig. Använder man kaolin som
katalysator, sönderdelas etanolen redan vid 3500
nästan fullständigt i etylen och vatten. Däremot
bildas acetaldehyd och väte, om man använder
reducerad koppar som katalysator vid 3000.
Reaktionsprodukterna utgöra c:a 50%, medan 50 °/o av
etanolen är oförändrad. — Då katalysatorerna
icke förbrukas, kunna små mängder därav
omvandla stora mängder av de reagerande ämnena.
Dock kan deras verkan nedsättas vid närvaro av
vissa ämnen, katalysatorgifter. — Vid de
biologiska processerna i den levande organismen
spelar k. en stor roll. De flesta kemiska
reaktioner, som ske inom växt- och djurvärlden, äro
katalytiska. Biokatalysatorerna kallas e n z y m*
el. f erm en t och bildas av den levande cellen;
deras verkan är dock oberoende av denna. —
Någon allmängiltig teori för k. finns icke för den
mångfald av reaktioner och olika katalysatorer,
som äro kända. Den hittills bästa förklaringen
till katalysatorernas verkningssätt är, att de tem-
— 1035 —
— 1036 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
