Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kaukasien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAUKASIEN
stäppområden med bördiga svarta och
kastanje-bruna jordar. Bördigast i Armenien äro de
delvis vulkaniska, delvis alluviala jordarterna i
Eri-vans kitteldal och Aras-dalens mittparti.
Klimatet är mycket olika inom olika delar av
K. N. om Kaukasus’ huvudkedja härskar den
östeuropeiska kontinentala vintern. Stavropol
(581 m ö.h.) har en medeltemp. av —5?o i jan.
och 20^9 i juli, Groznyj (128 m ö.h.) —i°9, resp.
24°3 och Machatj-Kala vid Kaspiska havet —i°s,
resp. 25°2. Transkaukasien har däremot ett
subtropiskt klimat. I kusttrakterna vid Svarta havet
(i den s.k. Kaukasiska Rivieran) och på slätterna
vid Rion är vintern särsk. mild. S. om Rions
delta har Batum en medeltemp. av 5°9 i jan. och
25^9 i aug., inne i landet har Kutais (152 m ö.h.)
4% resp. 24°4, Tiflis (409 m ö.h.) 0% resp.
24°s, medan Baku på Apsjeronhalvön har 3°4,
resp. 26^0 och Lenkoran s. om Kuras delta 2%
resp. 25^7. Vida större äro kontrasterna i fråga
om nederbördsmängden mellan v. och ö. K.
Svarta havets kuster äro regnrika, medan ö. K.
är regnfattigt. Det kolchiska bäckenet och de
omgivande bergssluttningarna äro synnerligen
ne-derbördsrika, vilket beror på att motsatsen
mellan det om vintern avkylda Sydryssland och
det varma Svarta havet framkallar en stark
cyklonbildning över det senare. Lågtrycken ta
vanl. en ö. riktning, och s.v. luftströmmar,
mättade med fuktighet, dra från Svarta havet upp
mot s.v. delen av Kaukasus, v. sluttningarna av
Surambergen och n.v. Armenien. Om sommaren
utbildas på gr. av den starka upphettningen av
Kura-bäckenet ett djupt lågtryck över detta. In
mot detsamma sugas fuktiga luftmassor från
Svarta havet, och då de överstiga de nämnda
bergen, framkallas riklig nederbörd över deras
v. sidor. Så har Batum en årlig nederbörd av
2,500 mm, därav en stor del i form av störtregn
på sensommaren. V. Kaukasus’ s. sida och n.v.
Armenien ha mer än 3,000 mm. Däremot ligger
Kura-bäckenet i regnskuggan. Tiflis har 486 mm
årl. och Baku blott 247 mm. Ännu mindre är
nederbördsmängden i Ciskaukasiens ö. del, i t.ex.
Machatj-Kala endast 84 mm, därav blott 18 mm
under sommaren.
I överensstämmelse med höjdförhållanden och
klimatiska betingelser uppvisar K:s växtvärld
iögonfallande olikheter. Azov- och
Kubanslätten i v. Ciskaukasien är en fortsättning av de
sydryska stäpper, som sträcka sig från nedre
Don till Kaukasus’ förland och bilda ett brett
bälte, där den fruktbara svartjorden har ett djup
av 120—150 cm. Kaspiska slätten i
Ciskaukasiens ö. del till Sulaks nedre lopp uppvisar
däremot huvudsaki. gråbostäpp och halvöken. I s.
övergår stäppbältet till skogsstäpp, som börjar
ung. vid Krasnodar—Pjatogorsk—Groznyj-linjen
och stiger upp till 500—700 m ö.h. Högre upp
följer ett lövskogs-, i sht ek- och bokskogsbälte,
som på 1,700—1,900 m höjd ersättes av
barrskog med kaukasisk gran och ädelgran.
Ovanför skogsgränsen finnas alpina ängar, som om
sommaren användas till betesmarker. På
Kaukasus’ sydsluttningar innehåller redan det lägre
bältet subtropiska arter. Huvudsaki. ek, bok
och kastanj bilda här skogbeståndet. Dessutom
växa här alm, ask, lager, lönn, buxbom m.fl.
Detta skogsbälte sträcker sig upp till 800—1,200
m ö.h. Vidare följer mellan 1,200 och 1,900 m en
silvergranzon med blandning av bok och alm,
medan i underskogen härska Prunus Laurocer’asus,
vintergrön ek och ständigt gröna buskar. I det
torra ö. Transkaukasien har vegetationen en
annan karaktär. I t.ex. Sydossetiens berg äro
på sydsluttningarna bok-, gran-, ädelgran- och
tallskogar förhärskande, medan ädelgranen
saknas längre österut. I Dagestans förberg (1,000
—1,200 m ö.h.) äro torrälskande, under
vintertiden lövfällande buskar karakteristiska i
underskogen, och de högre delarna i själva
Berg-Dagestan äro betäckta med xerofil växtlighet.
Kura-sänkan och de omgivande bergen präglas
av stäppvegetation. I övre Kura-dalen och på n.
sluttningen av det armeniska höglandet är
snårvegetationen vitt utbredd. Kustlandet vid Svarta
havet och Rion-bäckenet har en rik subtropisk
växtlighet.
De etnografiska förhållandena äro mycket
invecklade. Sedan äldsta tider har K. varit
tillflyktsort för talrika folkstammar med olika
språk och av olika härstamning (jfr
Kaukasiska språk). Senare ha armenier trängt in
söderifrån, mongoloida och turkisk-tatariska
stammar norrifrån; därtill kommer den nutida ryska
kolonisationen i sht i Ciskaukasien, men under
senaste tiden har den gjort sig gällande även i
Transkaukasiens städer och industrisamhällen. I
v. delen av Kaukasus bo abchaserna på s. och
adygerna (tjerkesser) på n. sidan av
bergskedjan; ett stycke längre österut mellan Elbrus
och Terek bo kabardinerna. Abchasernas antal
uppgick 1939 till 58,969, adygernas till 87,973
och kabardinernas till 164,106. ö. om
kabardi-nernas land ligger tjetjenernas (407,690 1939)
och ingusjernas (92,074) områden. I Dagestan
bor en stor grupp av folk (tills. 857,371), vilka
bruka sammanfattas under benämningen lesger,
vilkas språk sönderfaller i en mängd olika
dialekter. På s. sidan av Kaukasus, ö. om
abchaserna, leva svaneterna, ett skott på den georgiska
folkstammen, och n. om dessa karatjajerna, ett
litet folk (75,737) inkilat i trånga högdalar. På
mell. Kaukasus’ sluttningar i s. upp över
högbergen v. om Kazbek och åter ned utför
bergskedjans n. sluttning bo osseterna (354,547). I n.
Dagestan finns en liten tatarisk folkspillra,
no-gaierna, men huvudmassan av tatarerna (2,274,805
1939), de azerbajdzjanska tatarerna (officiellt
azerbajdzjanska turkarna) äro jämte georgierna
(2,248,566) och armenierna (2,151,884) de
talrikaste folkgrupperna i Transkaukasien. Dessutom
finnas i K. judar, kurder, perser m.fl. Ryssar
och ukrainare bo huvudsaki. i Ciskaukasien, v.
Kaukasus och i Transkaukasiens städer och
industrisamhällen. — Folktätheten i hela K.
uppgick 1939 i medeltal till 35 inv. pr km2 (30 i
Ciskaukasien och 43 i Transkaukasien). Tätast
befolkat är Georgien (51), medan nedre
Kura-och Kuma-bäckenet ha mindre än 10 inv. pr
km2. Till följd av den snabba industrialiseringen
under de senaste årtiondena har
stadsbefolkningen ökat betydligt. Av städerna ha Baku
(809,300 inv. 1939 mot 453,300 1926), Tiflis
— 1085 —
— 1086 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
