Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kavaljererna på Ekeby - Kavaljerperspektiv - Kavaljersparlamentet - Kavalkad - Kaválla, Cavalla - Kavalleri - Kavelbro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAVALJERPERSPEKTIV
Kavelbro.
på en opera (1925) av R. Zandonai med ämne
hämtat ur Selma Lagerlöfs roman.
Kavaljerperspektiv, se Beskrivande geometri.
Kavaljersparlamentet, benämning på det första
efter Karl II :s restauration valda engelska
parlamentet. K. samlades f.f.g. 1661 och dominerades
av en stark reaktionär, särsk. episkopalt sinnad
majoritet. Trots diverse tvister med kronan
upplöstes det först 1679 och kallas på gr. härav även
”restaurationens långa parlament”. I K. framträdde
f.f.g. de meningsmotsättningar mellan olika
grupper, som senare gåvo upphov till den för
Storbritanniens inre historia normgivande
partisplittringen mellan tories och whigs. B.
Kavalka’d (ytterst ital. cavalcata, av cavalcare,
rida, till cavallo, häst), ryttarskara. Jfr Cavalcade.
KavålFa, C a v a 11 a, huvudstad i nomos
Ka-vålla (135,789 inv.) i Makedonien i n.ö. Grekland,
vid Kavållabukten innanför Thåsos; 46,738 inv.
(1940). Staden ligger på platsen för antikens
Neap’olis och har rester kvar av akropolen, av en
romersk akvedukt m.m. Biskopssäte;
tobaksin-dustri. över hamnen går en omfattande export
av tobak från trakten.
Kavalleri’ (ital. cavalleria, till cavallo, häst),
urspr. rytteri, ett av arméns truppslag, vars
utmärkande egenskaper äro snabbhet och
framkomlighet. — K. förekom redan under antiken
och spelade ofta en avgörande roll vid striderna.
Den förste kände fältherren, som förstod att till
fullo utnyttja k:s säregenskaper, var Alexander
den store. Styrkan av k. i hans armé utgjorde
c:a Ve av arméns hela styrka. Beväpningen
bestod av svärd och lans samt för det lätta k.
långskjutande pilbågar. Alexander använde sitt
k. för spaning och marschbevakning samt för
att genom snabbt anfall till häst mot fiendens
flyglar åstadkomma avgörandet. Vid förföljandet
av fienden efter slaget vid Arbela tillryggalade
hans k. på i dag 125 km och bidrog härigenom
i avsevärd grad till fiendens tillintetgörande.
Detta måste alltjämt betecknas som en
framstående bragd i k:s historia. — Under medeltiden
fick k. genom riddarväsendet i viss mån sin
största betydelse. Där detta system tillämpades,
utgjordes näml, härarnas viktigaste del av i
rustning klädda riddare, som stredo till häst med
lans och svärd. Dessa riddarhärar kunna dock
icke betraktas som rytteri i vanlig bemärkelse,
då de icke voro ordnade i förband utan bestodo
av enskilda kämpar och hopar, som stredo utan
taktisk samverkan. Under X3oo-talet och början
av 1400-talet blevo riddarhärar vid ett flertal
tillfällen slagna av infanterihärar — Morgarten 1315,
Laupen 1339, Crézy 1347, Azincourt 1415 —, och
deras betydelse minskades. Vid 1500-talets början
voro de helt ur bruk. — I början av nyare tiden
spelade k. mindre roll, vilket främst torde ha
berott på eldvapnens framträdande och en
förbättrad inf.-taktik. Gustav II Adolf återgav k.
dess betydelse. Han minskade dess utrustning,
varigenom rörligheten ökades, samt anbefallde,
att k. skulle anfalla i galopp och hugga in på
fienden med sabeln i st.f. att använda det då
vanliga stridssättet, karakolering*. För att öka
k:s eldkraft tilldelade han detsamma
muskete-rare och lättrörligt artilleri. Under Karl XII:s
otaliga strider var det ofta k., som genom
hänsynslöst anfall i galopp med de blanka vapnen
fällde avgörandet. Fredrik den store använde i
regel sitt k. för snabba och överraskande
attacker mot fiendens flank under ledning av sina
framstående kav.-generaler Seydlitz och Zieten.
Napoleon höll i regel till en början huvuddelen
av sitt k. i reserv för att, sedan fiendens alla
krafter voro bundna, insätta den mot den punkt,
där han ville åstadkomma avgörandet. — Under
1 :a världskriget kom k. särsk. på västfronten
icke att spela den roll, som man hade väntat.
Detta torde främst ha berott på att k. icke
anpassat organisation, utrustning och stridssätt
efter eldvapnens snabba utveckling. Så ingingo
t.ex. automatvapen endast i ringa utsträckning
i k:s utrustning, och striden till häst ansågs vid
krigets utbrott fortfarande som k:s lämpligaste
stridssätt. Redan efter de inledande striderna i i:a
världskriget stod det dock klart, att striden till
häst var omöjliggjord på gr. av eldverkan från
de finkalibriga vapnen. Hästen blev endast ett
transportmedel. På ostfronten och vid striderna i
Serbien och Rumänien löste dock k. tack vare sin
framkomlighet många viktiga uppgifter, vilka ofta
icke hade kunnat lösas av andra truppslag. Under
polsk-ryska kriget 1918—20 spelade k. en viss roll.
Under mellankrigstiden förbättrades k:s
utrustning med främst automatvapen och
granatkastare. Som transportmedel infördes efter hand i
ökad utsträckning motorfordon (jämväl
pansarbilar och lätta stridsvagnar) och cyklar.
Transportmedlen avpassades efter den terräng, där
landets k. beräknades bli insatt. Före 2:a
världskriget var därför allt k. i Storbritannien (utom
visst gardes-k.) motoriserat, medan Tyskland
hade ett till stor del av ryttare bestående
k.-förband i Ostpreussen samt Polen och
Sovjetunionen ett relativt stort antal ryttarförband. K:s
uppgift ansågs främst vara spaning,
stridsverk-samhet, som krävde särskild lättrörlighet, ss.
anfall i flank och rygg, snabbt besättande av
viss terräng samt förföljning. K.-förbanden, som
till en början ofta bestodo av såväl motor- som
cykel- och ryttarenheter, kommo småningom på
gr. av transportmedlens olika
förflyttningshas-tigheter och framkomstmöjligheter att bestå av
ant. motor- el. ryttarenheter. Cykelförbanden
försvunno oftast, i den mån motoriseringen
öka
— 1107 —
— 1108 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
