Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kehler, Henning - Kehraus - Keighley - Keijer, Augustinus - Keijo - Keijser, 1. Gustaf - Keijser, 2. Ernst - Keil, Gottfried - Keilberg - Keilhack, Konrad - Keilhau, 1. Balthazar Mathias - Keilhau, 2. Wilhelm - Keilhai, 3. Wollert - Keilin, David - Keill, John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KEILL
iver, varmed han tidigare försvarat radikala idéer,
kämpade han i fortsättningen för konservativa
tankegångar, varvid han gärna vände sig mot
pacifism och demokratism. Han tillkännagav sin
övergång till kristen livssyn i ”Kampen for
Livs-anskuelse” (1925). Av sin omfattande essäistiska
produktion har han gett urval i böcker som
”Overmennesker og andre” (1929), ”Poeter og
Pedanter” (1932), ”Elleve Danskere og een
Nordmand” (1934), ”Konservative Kroniker” (1935),
”Mange Slags Mennesker” (1936), ”Paa Jagt
efter Geniet” (1938), ”Den festlige Strid” (1939),
”Ud af Trediverne” (1940), ”De store Romaner”
(s.å.) och ”Mild Latter” (1943). Politiska
kommentarer äro ”Den store Politik” (1938) och
”Syv Aar” (1940). Under 1940-talet framträdde
K. som skönlitterär förf, med en rad skådespel,
ss. ”Ullabella — eller han slog et Barn” (1941),
”Hennes Mand” (1946), ”Liv og Död” (1948),
”Den store Galskab eller Guds Fred” (s.å.) och
”Flugten til Amerika” (1949), en ”apokalyptisk”
komedi. E.
Kehraus [kerau’s], gammal tysk slängdans i
takt, även kallad Grossvatertanz. K. dansas än i
dag som avslutningsdans vid lantliga bröllop,
varvid alla deltaga, sjungande en visa, vars ord äro
kända från 1710.
Keighley [ki’bli], stad i Yorkshire i England,
vid Leeds-Liverpool-kanalen 25 km v.n.v. om
Leeds’ centrum; 56,680 inv. (1948; 13,050 1851).
Omfattande ylleindustri samt tillverkning av tvätt-,
spinn- och symaskiner.
Keijer, Augustinus Johan, frikyrkoman (f.
2/ii 1900), fil. mag. i Uppsala 1924, sekr. i
Svenska missionsförbundets ungdom 1923—38, lärare
vid Missionsförbundets teologiska skola 1938—43
och chef för dess bokförlag 1947. K. har gjort
en betydande insats inom det kristna
ungdomsarbetet i Sverige och i det internationella
samarbetet mellan de olika frikyrkosamfunden.
Keijo, japanska namnet på staden Söul, Korea.
Keijser. 1) Gustaf Jacob K., filosof,
skolman (1844—1916), fil. dr i Uppsala 1869, lektor i
kristendom vid Högre lärarinneseminariet i
Stockholm 1875—1909; utgav ”Lärobok i bibelkunskap”
(1878, 4 uppl. 1894), ”Grunddragen af kristendomens
historia” (4 bd, 1878—96; 1—3 i senare uppl.),
festskriften ”Åt minnet af Christopher Jacob Boström
1797—1897” med av K. sammanställda källor till
Boströms och den boströmska filosofiens historia
(1897), ”Skrifter af Christopher Jacob Boström”,
3 (1901; jämte H. Edfelt), vidare Boströms
”Föreläsningar i religionsfilosofi” (1906—13; ”med
kom-mentarier”. efter skilda upptecknare på 1860-talet,
ofullbordad, ett ej slutredigerat
fortsättningsmanu-skript deponerat i Lunds univ.-bibl.) samt
Bo-strömsförbundets skriftserie 1908—16 (även förf,
till flera dess nummer). Till Uppsala univ.-bibl.
donerade K. ett för forskningen värdefullt, unikt
Boströmsbibl. P.E.L.
2) Ernst Jakob K., den föreg:s bror, teolog
(1846—1905), fil. dr 1869, doc. i praktisk teologi
1877, teol. dr 1893, allt i Uppsala, domprost i
Strängnäs 1885, biskop i Skara 1895. K. var som
kyrkomän utpräglat konservativ. Bland K:s
skrifter märkas: ”Om den praktiska teologiens
bety
delse” (1876), ”1 kyrkliga frågor” (1905). — Litt.:
Biogr. av H. Scheffer (1925).
Keil [käil], Gottfried Theodor Heinrich,
tysk filolog (1824—94), prof, i Erlangen 1859, i
Halle 1869, har bl.a. utg. en textkritisk uppl. av de
latinska grammatikerna (”Grammatici latini”, 7 bd,
1855—80).
Keilberg [käi’lbärk], topp i Erzgebirge*.
Keilhack [kai’-], Konrad, tysk geolog (1858
—1944), efter studier i Jena, Freiberg och Berlin
fil. dr 1881, anställd vid Preussische Geologische
Landesanstalt s.å., statsgeolog 1890, avd.-chef
1913, avgick 1923. Redan som gymnasist hade
K. deltagit i geologiska karteringsarbeten, och
därmed fortsatte han under en stor del av sitt
liv. Hans verksamhet var förlagd till Pommern,
Brandenburg och Sachsen, över vilka han
utarbetat ej mindre än 108 kartblad förutom större
översiktskartor. En stor del av hans rika
produktion, i allt o. 500 arbeten, grundar sig på
den fälterfarenhet han härvid skaffade sig om
Nordtysklands kvartär. Andra huvudområden,
varmed K. arbetade, voro grundvattensgeologi
och brunkolsfrågor. Mest känd är K. måhända
genom sina läroböcker, ”Lehrbuch der
Grund-wasser- und Quellenkunde” och ”Lehrbuch der
praktischen Geologie”, samt som red. för
”Geo-logisches Zentralblatt” 1901—37. Mhn.
Keilhau [kéi’-]. 1) Balthazar Mat hi as
K., norsk geolog (1797—1858), blev 1826 lektor i
bergsvetenskap och 1834 prof, i mineralogi vid
univ. i Kristiania. K. gjorde vidsträckta resor för
geologiska studier över hela Norge och även till
Björnön och Spetsbergen. Sina undersökningar i
Norge samlade K. i ”Gaea norvegica” (3 h. med
geologisk karta över Norge, 1838—50).
2) Wilhelm Christian K., nationalekonom,
jurist och politiker (f. 1888), fil. dr 1917
(”Grund-rentelæren”, 1916), dir. för Det norske
luftfartsre-deri 1918—20, doc. vid Oslo univ. 1921, medl. av
Norges valutatekniska kommitté 1932, prof, i Oslo
sedan 1934. K:s huvudarbete som
nationalekonom är ”Die Wertungslehre” (1923). Han söker
här under förkastande av varje deterministisk
utgångspunkt och med indragande av begreppet
makt som ekonomisk grundfaktor förklara de
ekonomiska begreppen och lagarna. K. är mest
känd genom sina historiska verk, främst
skildringen av tiden 1814—1930 i ”Det norske folks
liv og historie” (1929—38). Under 2:a
världskriget arbetade K. för den norska
London-rege-ringen, främst med bank- och valutafrågor, och
gjorde propaganda för Norges sak i åtskilliga
skrifter. Hans valutapolitiska uppfattning
avspeglas i ”Den nye internasjonale pengeordning”
(1946). [N.HglLn.
3) W o 11 e r t Otto Konow K., den föreg:s kusin,
biblioteksman (f. 1894), sedan 1924 chef för
Stortingets bibi., 1931—34 huvudred, för ”Norsk
kon-versasjonsleksikon Kringla Heimsins” och sedan
1947 för dess 2 uppl.
Keilin [ki’lin], David, engelsk biokemist (f.
1887), prof, i biologi vid univ. i Cambridge 1931.
K. erhöll 1939 Royal Medal of the Royal Society
för förtjänster på biokemiens och entomologiens
områden.
Keill [kil], John, engelsk astronom (1671—
— 1129 —
— 1130 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
