Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren, 1. Johan Henrik - Kellgren, 2. Henrik - Kellgren, 3. Arvid - Kellgren, 4. Henry
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KELLGREN
wells ”Samlaren” 1777—78, bl.a. ”Ode till Bacchus
och kärleken” samt ”Sinnenas förening”, där han
ohöljt gav uttryck åt sin livsfilosofi. Han tävlade
i Vitterhetsakad. 1777 med odet ”En stadig man”,
som väckte opposition genom sin desillusionerade
ton, och fick 1778 och 1779 akad:s stora pris. Hans
förnämsta ungdomsdikter äro satiren ”Mina löjen”
(1778) och ”Våra villor” (1780). I ”Mina löjen”
varierar K. kvickt och elegant gamla satirmotiv,
adeln, prästerna, pedanterna, poetastrarna och
kvinnorna. Samtidigt som K. i ”Våra villor”
utifrån upplysningens materialism visar, att
livsvärden som ära, kärlek, odödlighetshopp äro
fördomar, sätter han i fråga, om ej dessa ”villor” äro
förutsättningar för livet.
Redan under sitt första år i Stockholm väckte
K. uppseende som journalist. Medarbetare i
”Stockholmsposten”* från 1778 blev K. från
början dess främsta kraft. Febr. 1788 fick han själv
privilegium på tidn. K. skrev litterära kritiker,
teater- och musikrecensioner samt behandlade
också allmänt kulturella spörsmål. I upplysningsanda
vände han sig mot tillfällighetspoeterna, univ. och
akad. samt ortodoxien. Flera av hans art.
föranledde långvariga polemiker: 1778 med Leopold och
1782 med Thorild. Betydelsefull var framför allt
hans kamp mot tidens ordensväsen och mysticism,
särsk. swedenborgianismen, som fått anhängare i
medelklassen, och nummerpunkterare, skattsökare
och magnetisörer, som omhuldades i de förnämare
kretsarna. Den kulturkamp, som K. förde, dold
bakom det fingerade sällskapet Pro sensu
com-muni, fick sitt märkligaste uttryck i dikten ”Man
äger ej snille, för det man är galen” med
anmärkningar på prosa (1784). K:s iver för humanitet och
frihet drev honom till politisk opposition. Han
tog avstånd från Gustav IH:s strävan efter
envälde och hänfördes av den franska revolutionen,
som han hyllar i satiren ”Ljusets fiender” (1792).
Även rent litterärt upplevde K. mot slutet av sitt
liv en nyorientering. Utan att någonsin helt ha
försvurit sig till den fransk-klassiska smaken, hade
K. dock ställt sig fientlig och oförstående till den
svenska förromantikens främste företrädare,
Thorild och Lidner. Genom egna upplevelser och
litterärt inflytande, framför allt tyskt och danskt,
fördes K. fram till en ny poetisk uppfattning, som
fick sina förnämsta uttryck i ”Kantat” (1788),
”Dälden”, ”Den nya skapelsen”, skaldebreven ”Till
Christina” och ”Till Fredrika”, alla 1789, samt det
berömda företalet till ”Fredmans epistlar” (1790).
K:s redan från ungdomen bräckliga hälsa
undergrävdes ytterligare genom hans utsvävande
levnadssätt, och han var de sista åren av sitt liv
svårt sjuk.
K. är den svenska upplysningens
självständigaste och mest imponerande företrädare, lika
betydande som personlighet och som förf. Han nådde
högst som lyriker, särsk. i sin senare produktion,
som blev av betydelse för efterföljande diktare
som Franzén, Elgström och Tegnér. Hans
prosaförfattarskap, präglat av hans klara intelligens,
kvickhet och varma intresse för svensk litteratur
och kultur, satte starka spår i tidens andliga
odling. — K:s ”Samlade skrifter”, utg. efter
manuskript, ordnat av K. själv, utkommo i 3 bd 1796
(6 uppl. 1885). En kritisk upplaga utges sedan 1922
av O. Sylwan och S. Ek. — Litt.: W. Lagus,
”Skalden J. H. K:s finska lefnadsminnen” (1884); O.
Sylwan, ”J. H. K.” (ny uppl. 1939); S. Ek,
”Franzéns Åbo-diktning” (1916), ”Den nya skapelsen”
(i ”Studier tillägnade O. Sylwan”, 1924), ”Dikter
i Stockholms Posten 1778—1781” (1948; tills, med
Å.-H. Hanson); M. Lamm, ”Upplysningstidens
romantik” (2 bd, 1918—20); G. Bergh, ”Litterär kritik
i Sverige” (1916); Margit Abenius, ”Stilstudier i
K:s prosa” (1931); L. Josephson, ”K. och
samhället” (1942); O. Herrlin, ”Sensus communis” (s.å.);
N. H. Gyllenbåga, ”K:s rytm” (1943); A. E.
Sjö-ding, ”J. H. K.” (1948). E.
2) Jonas Henrik K., den föreg:s brorsons
son, sjukgymnast (1837—1916). K. ägnade sig
först åt militäryrket, blev löjtnant vid
Västgöta-Dals reg. 1858 samt genomgick Gymnastiska
cen-tralinst. 1863—65. Efter gymnastisk verksamhet i
Linköping, Eksjö och Bremen upprättade han ett
sjukgymnastikinst. i Gotha 1869 samt sedermera i
London 1875. Filialer till detta senare inst.
grundade han 1877 i Norderney, 1883 i Baden-Baden,
1884 i Paris samt 1886 i Sanna (vid Jönköping).
1904 lämnade han London och bosatte sig i
Sverige. — K. använde i sin behandlingsmetod mer
än förut varit fallet vibrationer, nervtryck och
nervfriktioner, ofta synnerligen energiskt
genomförda. Även ansåg han, att infektionssjukdomar i
akut stadium rönte fördelaktig inverkan av en
kraftig allmänbehandling. För utvecklingen av den
svenska sjukgymnastiken har K. betytt mindre än
för utbredningen av densamma. Hans bror, K.3),
och hans måg E. F. Cyriax ha beskrivit hans
metoder i ”The technic of manual treatment”
(1890), resp, i ”The elements of K:s manual
treatment” (1902). O.Kgh.
3) Arvid Ludvig K., den föreg:s bror,
sjukgymnast, läkare (1856—1944), genomgick
Gymnastiska centralinst. 1877—79, blev bachelor of
medicine i Edinburgh 1886, med. dr där 1889,
innehade eget gymnastikinst. i London 1886—1917,
var en tid livmedikus vid österrikiska hovet. K.
var socialt intresserad och stödde bl.a. ekonomiskt
Norrbottens arbetsstugor. Hans intresse för
hemlandet yttrade sig även i donationer till armén,
landstormen m.m. för främjande av
skjututbildningen. A.G.
4) Per Henry Teodor K., den föreg:s
brorson, militär (f. 23/s 1886), officer vid 2:a
livgre-nadjärreg. 1908, kapten vid Generalstaben 1922,
överste 1936, generalmajor 1942. K. var chef
för N. skånska inf.-reg. 1936—38, för
Lantför-svarets kommandoexp. 1938—45 samt är chef för
Försvarets kommandoexp. sedan 1945. K. var
den som under 2:a världskriget omhänderhade
de officiella förbindelserna med de utländska
militärattachéerna. Genom ett meddelande i en
engelsk veckotidn. kommo hans förbindelser med
den tyske militärattachén v. Uthman att
framstå i en mycket egendomlig dager. Utrikesdep.
fick därför i uppdrag att framlägga ett aktstycke
i ärendet, ”Förbindelserna mellan chefen för
Lantförsvarets kommandoexp. och tyske
militärattachén i Stockholm 1939—45” (1946). I detta
fritogs K. helt från beskyllningarna att ha
lämnat otillbörliga underrättelser m.m. till v.
Uth-mann. S.E.B.
— 1145 —
— 1146 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
