Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Keltisk mytologi - Kelto-iberer - Keltolog - Kelvin, William Thomson - Kelvineffekt, thomsoneffekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gudomligheter voro knutna till skogen och jakten el.
till källor och vattendrag. En även av romarna
dyrkad gallisk fruktbarhetsgudinna var Epona,
som alltid framställdes följd av hästar och ofta
med ett ymnighetshorn över armen el. en korg
med frukter i handen. Hon var sålunda icke
endast den hästgudinna, som namnet anger, utan
personifierade den animaliska och vegetativa
fruktbarheten över huvud. En över hela det keltiska
området spridd kult tillkom de 3 med ett kollektivt
latinskt namn benämnda fruktbarhetsgudinnorna,
Deaematres. Bakom dessa gudomligheter
döljer sig en primitiv naturdyrkan. Man befolkade
ej blott jorden med andeväsen, goda och onda, utan
även klippor, berg, dalar, skogarna, sjöarna och
floderna. Men floder och källor kunde i sig själv
vara heliga, kläder och föda kastades i vattnet, och
djur offrades. Boken och eken betecknas i keltiska
inskrifter som gudomligheter; druiderna* företogo
sig enl. Plinius ingen religiös handling utan att
medhava ekblad, och de höllo särsk. de träd för
heliga, i vilka misteln växte. De heliga platserna
förlädes i mörka lundar, där människor offrades
och huvuden upphängdes i träden. Man
föreställde sig naturgudomligheter i djurgestalt, vattnets el.
källans gud som en fisk el. en ål, flodens som en
häst el. oxe. Ormen var en ktonisk gudom, och
ormar med vädurshuvuden äro avbildade vid
inskriptioner till underjordsgudar. — I medeltida
irisk tradition återfinnas flera gudanamn i den
halvmytologiska diktcykeln om de trollkunniga,
Tuatha De’ Danann (”gudinnan Danu’s folk”),
medan side, den moderna traditionens sidhe [utt. ʃi-],
närmast motsvarade de fornnordiska alferna.
Lokala gudomligheter skymta i ”Mabinogion”, ett
walesiskt sagomanuskript från 1300-talet. —
Gravfynden ge vid handen, att de gamla kelterna
föreställde sig ett liv efter döden som en fortsättning av
den jordiska tillvaron. I keltiska gravar från
La-Tène-tiden har den döde begravts i sin vagn.
Vapen, smycken, mynt, husdjur, tjänare och ofta även
kvinnor ha begravts tillsammans med de döde.
Slagna fienders huvuden offrades till ”de starka
skuggorna”, avlidna hjältar inom klanen. Kelterna
voro i viss mån huvudjägare, de slagna fiendernas
huvuden togos som troféer, och människohuvuden
sattes på byggnader som magiskt skydd el. för
makt och välgång. Flera keltiska folk, däribland
även de nutida irerna, ha trott på ett dödsrike,
beläget på öar i v. Uppgifterna från antiken äro
härvidlag motstridiga: enl. Caesar och den med
honom samtidige Diodoros lärde druiderna, att
människornas själar efter döden övergå i andra
kroppar, enl. Strabo ansågs själen endast odödlig i en
annan värld. — Litt.: A. Bertrand, ”La religion
des gaulois” (1897); C. Jullian, ”Recherches sur la
religion gauloise” (1903); Ch. Renel, ”Les religions
de la Gaule avant le christianisme” (1907); J. A.
MacCulloch, ”The religion of the ancient Celts”
(1911); A. G. van Hamel, ”Aspects of Celtic
mythology” (1935); M. L. Sjoestedt, ”Dieux et
héros des celtes” (1940).
S.Ld.
Kelto-iberer, se Keltiberer.
Keltolog [-å’g], person, som forskar i
keltologi, kelternas historia, språk och kultur.
Kelvin, William Thomson, adlad 1866,
Baron K. of Largs 1892, engelsk fysiker
(1824—1907), blev efter studier i Glasgow, Cambridge och
Paris prof. i matematik i Glasgow 1846 och
innehade denna lärostol till 1899. K. var en av sin
samtids största fysiker. Hans arbeten präglas av
genialitet, mångsidighet och produktivitet. Sina mest
betydande arbeten utförde K. inom värmeläran,
framför allt inom termodynamiken, för vars
utveckling K. jämte R. Clausius inlagt de största
förtjänsterna. K. formulerade termodynamikens båda
huvudsatser, införde den absoluta temp.-skalan,
varigenom temp.-angivelser kunde göras oberoende
av spec. termometersubstanser, och bestämde den
absoluta nollpunkten. K. utförde den första
undersökningen av
smältpunkters förändring
vid tryck. Jämte
Joule upptäckte och
studerade han den
värmetoning, som
uppkommer, då gaser få
strömma genom ett
rör, innehållande en
porös propp (se
Joule-Kelvineffekt). Inom
elektricitetsläran
undersökte K. den
elektriska influensen och
gnistspänningen samt
utförde de första såväl
teoretiska som experimentella undersökningarna
över kondensatorurladdningar (se Elektriska
svängningar). Han konstruerade även en mängd viktiga
instrument, bl.a. flera elektrometrar, ss.
kvadrantelektrometern och en absolut elektrometer, samt
ytterst känsliga galvanometrar, bland dem en
spegelgalvanometer, som möjliggjorde den första
transatlantiska telegraferingen, vars vidare
utveckling han i en rad teoretiska och experimentella
arbeten väsentligen befordrade. K. upptäckte en
efter honom uppkallad termoelektrisk effekt (se
Kelvineffekt). Han utförde även betydande
oceanografiska arbeten, undersökte tidvattnets teori och
angav en metod för tidvattenprognos samt
konstruerade en apparat för mätning av havets djup
samt flera kompasser. De sista åren av sitt liv
ägnade han åt undersökningar av ljusets och
ljuseterns natur. Vid denna tid hyllades han som
fysikens främste, och en mängd av den lärda
världens utmärkelser kommo honom till del. 1890—95
var han president för Royal Society. — Skrifter:
”Treatise on natural philosophy” (jämte P. G. Tait,
1867), ”Baltimore lectures on molecular dynamics
and the wave theory of light” (1904), ”Reprint of
papers on electrostatics and magnetism” (1873),
”Mathematical and physical papers” (3 bd,
1882—90), ”Popular lectures and addresses” (3 bd,
1889—94). — Litt.: Biogr. av A. Gray (1908) och S. P.
Thompson (2 bd, 1910).
Re.
Kel’vineffekt, thomsoneffekt, ett av Lord
Kelvin 1854 upptäckt termoelektriskt fenomen,
bestående däri, att i en av en elektrisk ström
genomfluten ledare förutom strömvärmetoningen
en värmeutveckling el. -absorption kommer till
stånd, om i ledaren temp.-differenser förefinnas.
Sådana ledare, för vilka en värmeutveckling äger
rum, då strömmen flyter i riktningen av ett
temp.-fall, sägas ha positiv k.; äger åter i detta fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
