Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kielland, 4. Gabriel - Kielland, 5. Eugenia - Kielland, 6. Thor - Kielland, 7. Olav - Kielland, 8. Axel - Kielland-Torkildsen, Nicolay - Kiellman-Göranson, Julius Axel - von Kielmansegg, Johann Adolf Kielman - Kieltraktaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KIELLAND-TORKILDSEN
fick sin tekniska utbildning bl.a. i Hannover och
studerade måleri i München, Weimar och Paris.
I sina byggnader och i sin möbelkonst
företrädde K. en enkel och stram jugendstil. Senare
huvudsaki. verksam som målare har han utfört
porträtt, landskap och altartavlor samt
glasmålningar. Hans huvudarbete inom denna konstart
är fönstren i Trondheims domkyrka 1908—34.
5) Eugenia Marie K., författarinna (f. 1878),
lärarinneexamen 1899, cand. philos. 1915. K. har
skrivit dikter och noveller men gjort sin
egentliga insats som förstående men fordrande
litteraturkritiker, bl.a. i ”Morgenposten”, ”Dagbladet”
och ”Ord och bild”. Hon har utg. bl.a. ”Fem
essays om möderne norsk literatur” (1929) och
”Nini Roll Anker i liv og arbeid” (1948).
6) Thor Bendz K., kusins son till K.2),
museiman (f. 1894), fil. dr 1927, efter utbildning
och anställning vid flera olika museer dir. för
Kunstindustrimuseet i Oslo 1928. K. har i
böcker och art. behandlat frågor rörande
konsthantverk, framför allt äldre norskt guld- och
silversmide samt möbelkonst. Under senare år
har K. ägnat sina vetenskapliga forskningar åt
de märkliga norska bildvävnaderna. Livligt
intresserad för det moderna konsthantverkets
höjande har K. verkat som sekr. och sedermera
v. ordf, i Föreningen Brukskunst och som ordf,
i Norsk förening for bokkunst. [I.1E.F.F.
7) Olav K., son till K.4), dirigent och
tonsättare (f. 1901), studerade vid konservatoriet i
Leipzig 1921—23 samt hos F. Weingartner 1929, var
1925—31 kapellmästare vid Stora teatern i
Göteborg, 1931 dirigent vid filharmoniska sällskapets
orkester i Oslo, där han även var konstnärlig
ledare 1933—45, 1946—47 kapellmästare och
konstnärlig ledare vid Trondheims symfoniorkester,
sedan 1948 kapellmästare vid Musikselskabet
Harmonien i Bergen. Som gästdirigent har han
framträtt i Paris, Berlin, London, Stockholm och
Helsingfors. K. har komponerat en symfoni, sånger
m.m. S.E.S.
8) Axel Zetlitz K., sonson till K.2), författare
(f. 1907). K. blev tidigt journalist, medarbetare i
”Dagbladet” 1927, red.-sekr. 1932, flydde till
Sverige under den tyska ockupationen och har sedan
varit utlandskorrespondent till ”Dagbladet”.
Under sin vistelse i Sverige utgav K. skådespelet ”Om
ett folk vill leva. Tidsbild från Norge i 3 akter”
(1943), som ger bilder ur livet i Norge under
tyskt övervälde och som vid uppförandet på en
Stockholms-scen blev förbjudet efter ingripande av
Utrikesdep., samt romanerna ”Lev farligt” (s.å.),
som också ger bilder från tysktiden i Norge,
bl.a. från judeförföljelserna och från arbetet att
hjälpa dem, som behövde fly ur landet, och
”Farlig smekmånad” (1945; på norska ”Farlige
hvete-brödsdager”, 1946), som skildrar de äventyr en
svensk direktör och en amerikansk kvinnlig
journalist upplevde under 2:a världskriget i
Gestapo-tyskland och det tyskbesatta Balkan. K. har
patos och berättar skickligt och spännande, men
hans romaner äro mera reportage än dikt. E.
Kielland-Torkildsen [cäll’an], N i c o 1 a y, norsk
bankman (1848—1917), tog 1899 initiativet till
bildandet av Centralbanken for Norge och intog som
dess förste direktör en ledande ställning inom
Norges finansvärld. K. har starkt bidragit att ge
Norges bankväsen egna internationella förbindelser.
Kiellman-Göranson, Julius Axel, präst,
skönlitterär författare (1811—69). Påverkad av
bl.a. C. J. L. Almqvist och A. Blanche skrev K.
ett stort antal på sin tid mycket lästa dikter,
romaner och noveller med motiv ur vardagslivet.
Framstående predikant utgav K. även
andaktsböcker och religiösa dikter. Bland hans arbeten
märkas romanerna ”Kärlekens seger” (1846), ”Trollets
son” (2 bd, 1848), ”Vesterlånggatans engel” (1850),
novellsaml. ”Svenska lynnen och småäfventyr”
(6 bd, 1853—63), ”Sånger i Gethsemane” (1866).
Sina alster utgav K. dels under sitt verkliga namn,
dels under pseud. Nepomuk, Norna Gäst
m.fl. — Litt: Biogr. av Th. Ekelund (1879). D.R.
von Kielmansegg [ki’lmansäk], Jo hann
Adolf Kielman, holstein-gottorpsk statsman
(1612—76), jur. dr 1632, trädde 1637 i gottorpsk
tjänst och blev 1644 kansler, 1662
kammarpresident. Ända till sin död utövade K. därefter
ett stort inflytande och var en ivrig förespråkare
för en nära anslutning till Sverige. Han avslöt
1657 års allians med Sverige och var 1658
Gottorps representant vid de förhandlingar, som
ledde till erkännande av hertigens suveränitet.
Efter brytningen med Danmark 1675 fängslades
även K. (1676) och dog i fängelse. P.S.
Kieltraktaten [ki’l-] kallas den på franska
avfattade fredstraktat mellan Danmark och Sverige
av 14/i 1814, som avslöts i Kiel och i vars art. 4
Danmarks konung till Sveriges konung i utbyte
mot det svenska Pommern avträdde Norge med
det förklarande tillägget, att samtliga fyra
uppräknade norska stift skulle tillhöra Sveriges
konung och utgöra ett konungarike, förenat med
det svenska konungariket ("un royaume, réuni å
celui de Suède”). Om K. ha olika meningar gjort
sig gällande i den vetenskapliga litteraturen,
såväl vad beträffar dess tolkning som i fråga om
den tid den bevarade sin giltighet. Enl. en äldre
uppfattning, företrädd av H. Rydin i ett arbete
av 1863, tillerkändes Norge genom traktaten en
suverän ställning vid sidan av Sverige, med vilket
det skulle förenas i en på jämlikhetens princip
grundad union. Innebörden i de citerade
ordalagen i art. 4 skulle kontrastera mot den formel,
som använts i en tidigare redaktion av artikeln
och också kommer till användning i art. 7 betr.
Pommern, näml, att de avträdda områdena
skulle tillhöra Sveriges, resp. Danmarks rike och däri
förbli inkorporerade. Enl. en senare uppfattning,
först lanserad av O. Alin 1889, skulle Norge
fortfarande tillhöra Sveriges rike, låt vara som
ett administrativt helt under namn av
konungariket Att ”konungariket Sverige” utbytts mot
”Sveriges konung” skulle blott bero på en
önskan att undvika en upprepning av ordet
konungarike. Så förstådd skulle K. enl. Alin och hans
skola förblivit grundvalen för den svensk-norska
unionen hela unionstiden igenom. Rydin åter
menade, att Sveriges konung tydligt uppgav
densamma, när han 4/u 1814 mottog den norska
kronan, som Norges storting genom ett formellt
fritt val överräckte honom. Mot Alins
uppfattning vände sig Hans Forssell genom en
”rätts-historisk kontrollanalys” av 1895, som sedan
be
— 1251 —
— 1252 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
