Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kierkegaard, 2. Sören - Kierkegaard, 3. Niels Christian - Kierman, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KIERMAN
hävdar K. genom sin pseud. Johannes C 1
i-m a c u s, icke nöja sig med det platoniska svaret,
att kunskap beror på minne, utan måste ha
sanningen sig ingiven av en Gud, som både lär
sanningen och gör den till verklighet. I ett följ, verk,
”Begrebet Angest” (s.å.), analyserar K.
syndmedvetandet och finner syndafallet betingat av
ångesten. Huvudverket kom 1846 under den bisarra
titeln ”Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift til
de philosophiske Smuler”, som i kåserande form
polemiserar mot varje metafysiskt system, hävdar
kristendomens karaktär av personlig upplevelse
och kräver, att den enskilde för att bli kristen
måste bli helt subjektiv. Här skiljes också, såsom
redan förberedelsevis i ”Stadier”, mellan
”Religiositeten A”, den allmänna etisk-religiösa
ståndpunkten, och ”Religiositeten B”, som uppfattar tron
som en förargelse, Kristi människoblivande som
en paradox och den troendes lott som ett
martyrium. Innan denna bok utkom, hade K. själv fått
pröva på ett slags martyrium, i det att han haft
sammanstötningar med P. L. Möller och M.
Gold-schmidt, vilka gjorde honom till föremål för
närgånget hån i skämttidn. ”Corsaren”*. Möjl. har
denna händelse påskyndat hans egentliga religiösa
författarskap. Medan de tidigare, uppbyggliga talen
icke betecknade något brott med traditionell
religiositet, stå K:s tal och traktater 1847—51 i
paradoxens tecken: ”Opbyggelige Taler i forskjellig
Aand”, ”Kjerlighedens Gjerninger”, ”Christelige
Taler”, ”Indövelse i Christendom” m.fl. De
framhäva med stigande häftighet avståndet mellan ideal
och verklighet. Kristendomen behöver intet
försvar, den är angripande; att sluta sig till den är
en farlig sak, förpliktar till erkännande av det
be-ståendes, även kyrkans ovärdighet. Från samma
tid äro ett par teoretiska skrifter: ”Tvende
ethisk-religieuse Smaa-Afhandlinger” (1849), om en
människas rätt att låta döda sig för sanningens skull
samt om begreppen geni och apostel, och
”Syg-dommen til Döden” (1848), en djupsinnig och
spetsfundig analys av mänsklig förtvivlan. I ”Til
Selv-prövelse, Samtiden anbefalet” (1851) slutar han
med en förmaning till den enskilde att välja
kristendomen el. avvisa den, men i medvetande om det
oerhörda ansvar, som följer med valet. — K.
tyckes genom sina böcker om kristendomens väsen
i början ha kommit till ett slags tillfrisknande från
sin religiösa kris. Men såret bröts upp igen,
säkerligen på gr. av de ledande statskyrkomännens
hållning. K. kom i våldsam polemik med H. L.
Mar-tensen, förd bl.a. genom flygskriften ”öieblikket”
(1854), varvid K. angrep statskyrkan och prästerna
och hävdade, att kristendomen ännu icke kommit
in i världen. — K., som utövade ett mäktigt
inflytande på nordiskt kulturliv redan under senare
hälften av 1800-talet, främst kanske i Norge, och
som kring sekelskiftet började uppmärksammas i
Tyskland, blev efter 1 :a världskriget studerad
och översatt även i Frankrike, Holland, Italien
och Ungern, och efter 2:a världskriget har han
livligt uppmärksammats som utgångspunkt för
existentialismen. Det är främst filosofer, som tagit
upp honom till studium, men han har också utövat
inflytande på diktare och kritiker och i viss mån
också på den läsande allmänheten. Det är icke
minst den egenartade människan K., som ur rent
psykologisk synpunkt fängslat. — K:s skrifter äro
utg. av A. B. Drachmann, J. L. Heiberg och H. O.
Lange (15 bd, senaste uppl. 1920—36); hans
efterlämnade papper, som äro en av världslitteraturens
märkligaste självbekännelseskrifter, senast av P.
A. Heiberg, V. Kuhr och E. Torsting (11 bd, 1909
—49). — Litt.: G. Brändes, ”S. K.” (1877; sv.
övers, s.å.); W. Rudin, ”S. K:s person och
författarskap” (1880); H. Höffding, ”S. K. som
Filosof” (1892); ”K.-studier”, utg. av P. A. Heiberg
& V. Kuhr (3 bd, 1912—18); P. A. Heiberg, ”S. K:s
religiöse Udvikling” (1925); E. Geismar, ”S. K.”
(2 bd, 1926—28); F. Brandt, ”Den unge S. K.”
(1929); Hj. Helweg, ”S. K. En
psykiatrisk-psyko-logisk Studie” (1933; sv. övers, s.å.); F. Brandt
& Else Rammel, ”S. K. og Pengene” (1935); L.
Chestov, ”K. et la philosophie existentielle” (1936;
da. övers. 1947); V. Christensen, ”S. K. i sit
Bede-kammer” (1937); J. Wahl, ”Études
Kierkegaardien-nes” (1938); T. Bohlin, ”S. K.” (1939); J-
Hohlen-berg, ”S. K.” (1940; sv. övers. 1943), ”Den
en-sommes Vej” (1948); J. Björkhem, ”S. K. i
psykologisk belysning” (1942); R- Magnussen, ”S. K.
set udefra” (s.å.), ”Det særlige Kors” (s.å.); A.
Gemmer, ”S. K:s Livsfilosofi” (1944); R. Jolivet,
”Introduction å K.” (2 éd. 1946); D. G. M.
Patrick, ”Pascal and K.” (2 bd, 1947); Th. Haecker,
”Der Buckel K:s” (s.å.); P. Mesnard, ”Le vrai
visage de K.” (1948); R. Thomte, ”K:s philosophy
of religion” (s.å.); R. Friedmann, ”K. The
analysis of the psychological personality” (i949),‘ W.
Rehm, ”K. und der Verführer” (s.å.). [P.RwJE.
3) Niels Christian K., den föreg:s syssling,
dansk-svensk skeppsbyggare (1817—69). Född i
Horsens, Jylland, kom K. till Sverige 1839. Efter
anställning vid Svartviks varv vid Sundsvall och
Kustens varv i Göteborg kom K. 1851 till Gamla
varvet i Göteborg, där han verkade till sin död.
K. var en mycket skicklig fartygskonstruktör.
Bland de mera bemärkta av hans fartyg kunna
nämnas briggen ”Galathea”, byggd 1856, som
påstods vara det enda segelfartyg, som lyckats
kryssa sig ut genom Gibraltar sund, vidare
Göteborgs-flottans stolthet, det stora, vackra skeppet
”Aurora”, samt segeljakten ”Aurora Borealis” (1853).
Flera av K:s konstruktioner ha bevarats i det av
K. utg. bok- och planschverket ”Praktisk
skepps-byggnadskonst” (2 bd, 1864). T.Hrn.
Kierman [cär’-], Gustaf, köpman, politiker
(1702—66), född i Askersund, borgare i Stockholm
1728, arbetade sig upp till en av stadens främsta
köpmän genom att utnyttja de möjligheter den nya
näringslagstiftningen
erbjöd. Fullmäktig i
borgarståndet vid
riksdagarna 1738—62
associerade han sig med
den härskande
hattbyråkratien och blev,
djärv och fördomsfri
som han var, en av
de ledande i den
klick högre
ämbetsmän och köpmän, som
under 1740—50-talen
behärskade landets
ekonomi och politik.
— 1257 —
— 1258 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
