Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kilskrift - Historia - Uttolkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KILSKRIFT
tecken; så kan t.ex. bilden av ett öga användas för
att beteckna ej blott öga utan även det därmed
sammanhängande, ev. fonetiskt ej
överensstämmande begreppet se. Den polyfoni (användande av
samma beteckning för ett flertal fonetiskt ej likvärdiga
ord), som är ett av de mest utmärkande dragen i
k., är alltså ett arv från den ursprungliga
bildskriftens tid. En annan egendomlighet för denna
ursprungliga bildskrift var möjligheten att uttrycka
mera komplicerade begrepp genom förening av 2
(ev. flera) tecken; så t.ex. kunde äta uttryckas
genom kombination av tecknen för mun och föda, tår
genom kombination av tecknen för vatten och öga-,
dessa sekundära tecken blevo sedan likvärdiga med
de ursprungliga, så att t.ex. tecknet för tår kunde
beteckna även gråta m.m. Denna rent ideografiska
skrift utgör den ursprungliga beståndsdelen i k.;
ur densamma utvecklade sig tidigt en ren s t
a-velseskrift, i det att de ideografiska
beteckningarna för ord av konsonant och vokal, vokal
och konsonant el. konsonant, vokal och konsonant
överflyttades till att beteckna varje förekommande
fall av resp, ljudgrupper. Dessa bägge element,
det ideografiska och det därur utvecklade
stavelseskrifts- el. syllabiska, ha utgjort konstitutiva
element i k. under hela dess historia. Svårigheten att
särskilja de polyfona tecknen har lett till ett
utvecklat system av determinativer, d.v.s.
ord, vilka enl. vissa regler icke tjäna annat syfte
i satsen än att ange de uttalade ordens
betydelsevalör. Svårigheten att vid de ideografiska
skrivningarna ange de formativa elementen har lett till
ett system av fonetiska komplementer,
d.v.s. syllabiska skrivningar, fogade till de
ideografiska. — Skrivmaterialet var i allm. tavlor av
mjuk lera, på vilka skrivtecknen infördes medelst
med den knutna handen förda grifflar av vassrör
med trekantigt-prismatisk snittyta, varigenom
tecknens kilform uppstod; efter skrivningen brändes
lertavlorna, så att de erhöllo en fast konsistens.
Sekundärt anbringades k. även på skrivmaterial
av annat slag.
Historia. K. är till sitt ursprung en lineär
bildskrift; som sådan framträder den på de äldsta
su-meriska dokumenten från början av 3000-talet f.Kr.
Redan tidigt börjar utvecklingen till k.; den synes
vara genomförd c:a 3000 f.Kr. De äldsta sumeriska
dokumenten på k. äro avfattade på den arkaiska k.,
som ännu står den ursprungliga bildskriften nära:
den skrevs i vertikala rader från h. till v.
övergång till skriftriktning från v. till h. och skriftens
ordnande i horisontella rader samt skapande av
ett system av utpräglad k.-karaktär ägde rum
under förra delen av 2000-talet f.Kr. Det var denna
sensumeriska skrift, som övertogs av de semitiska
akkaderna (assyrier och babylonier) under förra
hälften av 2000-talet f.Kr.; hos dem utvecklades
den i två system, det assyriska med en
tendens till monumentalare gestaltning av
teckengrupperna och till dessas utformning i kvadratiska fält,
samt det babyloniska, med en tendens till
kursivare utformning av skriften. Det assyriska
systemet försvann i det hela med det assyriska
väldets undergång (612 f.Kr.). Det i den
främre-orientaliska kulturhistorien ojämförligt mera
betydande babyloniska systemet fortlevde däremot ända
Utvecklingen av tecknet för stjärna, himmel m.m. i
kilskrift. 1 tidig sumerisk, 2 sensumerisk, tidig
akka-disk, 3 mellanakkadisk, 4 nyakkadisk tid.
till 100-talet f.Kr. Vid sidan av dessa system
brukades för monumentala ändamål stundom den
arkai-serande sensumeriska skriften. — På gr. av
Assy-riens och Babyloniens starka kulturella övervikt
erhöll k. stor spridning i Främre Orienten och har
spelat en stor roll i den orientaliska
kulturhistorien. Redan från slutet av 3000-talet f.Kr.
föreligga dokument på ett från det sensumeriska avlett
fornelamitiskt k.-system, som sedan i
obruten linje utvecklat sig till den nyelamitiska
skrift vi känna från akemenidinskrifterna; denna
visar en stark reduktion av teckenbeståndet
(inalles 113 tecken) men har rönt ett svårbestämbart
inflytande från den senbabyloniska skriften. — Ett
tidigt babyloniskt, av den begynnande assyriska
skriftutvecklingen något modifierat skriftsystem
möter oss i de kappadokiska tavlorna*; från detta
kappadokiska k.-system härrör väl den h
etti t i s k a k., som är känd från epigrafiska
dokument från c:a 1500—1200 f.Kr. (se Hettitiska
språket). Av babyloniskt ursprung är också den k.,
som möter i texterna i Tell el-Amarna-arkivet (c:a
1400 f.Kr.) med M i t a n n i-dokumentet. — Av
assyrisk karaktär är den k a 1 d i s k a k., som
föreligger i inskrifter från c:a 860—650 f.Kr. i nuv.
Armenien, Transkaukasien och v. Persien bort mot
Urmia-sjön. Olika lokala avläggare av det
assyriska skriftsystemet äro kända från trakten ö. om
Tigris. — En särställning intar den f o r n p e
r-siska k., som föreligger i inskrifter från
akeme-nidtiden, av vilka den stora Bisutun-inskriften är
den förnämsta. De från akemenidkonungarna
härrörande inskrifterna föreligga i 3 redaktioner, en
fornpersisk, en nyelamitisk och en nybabylonisk,
vanl. benämnda i:a, 2:a och 3:e serien. Den
forn-persiska k. står icke i historiskt samband med k:s
utveckling i övrigt; den är i mots. mot övriga
k.-system en ljudskrift, i det att varje teckengrupp
betecknar ett ljud; tecknen för konsonantljud kunna
beteckna ensamt konsonantljud el. sådant i
förening med a. Som en egendomlighet kan nämnas
förekomsten av alltefter följ, vokal skiftande tecken
vid vissa konsonanter. De fornpersiska k.-texterna
inta en framskjuten plats i k.-forskningens historia;
från dem har man utgått vid tolkningen av k. —
En helt ny aspekt av k:s historia lämnar
upptäckten av k:s användning som bokstavsskrift i likhet
med de senare västsemitiska skriftsystemen (d.v.s.
med beteckning för konsonanter, under det att
vokaler betecknas med alef samt närmast
motsvarande konsonanttecken för resp, a, i och u), genom
de-chifferingen (1930—31) av de på fornvästsemitisk
(trol. amoritisk) dialekt avfattade
kilskriftstavlor-na från Ras Schamra* i Syrien.
Uttolkning. Den förste, som synes ha fäst
uppmärksamhet i Europa på förekomsten av
k.-min-nesmärken och begagnat namnet k., var orientalisten
E. K ä m p f e r, vilken under sin vistelse i Persien
SU 15. — 1281 —
41 — Red. avsl. ”/s 50.
— 1282 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
