Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Historia - Kinas äldsta kultur och första stormaktstid - Från Han-rikets fall till mongolinvasionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
lomati tillvällade sig makten (206—195 f.Kr.),
fullföljde hans verk. Väl fingo prinsarna av huset
Liu förläningar och rätt till hovhållning, men den
verkliga makten inom deras områden utövades av
kejsarens kommissarier. Efter en svaghetsperiod
under den minderårige Huei-ti (194—188), varefter
hans mor, änkekejsarinnan Lü-hou (187—180),
förde ett skräckvälde, kom Han-dynastien fast i
sadeln under Wen-ti (179—157) och King-ti (157—
141) och särsk. under Wu-ti (140—87), en av K:s
störste kejsare. Denne gynnade starkt lågättade
och dugliga ämbetsmän och reducerade ytterligare
de kejserliga prinsarnas makt genom att vid
dödsfall dela förläningarna mellan alla den dödes
söner. Wu ivrade för kommunikationer, handel och
rättskipning och utvidgade starkt det kinesiska
väldets gränser. Under de följ, kejsarna Chao-ti
och Süan-ti blev ministern Huo Kuang nära nog
diktator och fullföljde med järnhård konsekvens
Wu-ti’s verk. Ett hastigt fortgående förfall inom
den härskande ätten gjorde det möjligt för general
Wang Mang att skjuta denna åt sidan och själv
bestiga tronen (9—23 e.Kr.). Full av nya projekt,
dels reaktionära sådana, ss. återinförandet av
Chou-tidens agrarförhållanden och slopandet av
de storgods, som framvuxit, dels nymodigheter, ss.
kejserligt fastställda maximipris på varor,
stats-banker, som gåvo lån mot 3 °/o i mån., fasta löner
åt ämbetsmännen i st.f. tidigare sportelsystem
o.s.v., gjorde han sig snart omöjlig, och efter
svåra orostider, varunder folkliga arméer (”de röda
ögonbrynens förbund”) härjade landet, kom en
yngre gren av Liu-huset upp genom Liu Siu, som
kejsare kallad Kuang-wu-ti (25—57 e.Kr.). östra
H a n-dynastien (25—220 e.Kr.) hade under
grundaren samt Ming-ti (58—75) och Chang-ti (76—88)
en lysande tid, men därefter blev det åter ett
växande förfall, varunder kejsarinnornas släktingar å
ena sidan, mäktiga klickar av palatseunucker å
den andra utövade hela makten och förde ett
tyrannvälde, som ledde till fullständig upplösning. —
Om de två Han-dynastiernas tid genom slopandet
av feodalismen och införandet av ett strängt
centraliserat styrelsesystem i händerna på ofrälse
ämbetsmän betydde en ”nyare tid” i K:s inre historia,
blev samma tid epokgörande för väldets utvidgning
och dess kontakt med yttervärlden, K:s största
ex-pansionstid. Chou-tidens K. hade blott nått föga
s. om Yang-tsi-kiang, och med folken n.ö., n. och
n.v. om nuv. egentliga K. hade det haft föga
beröring, med Västasien ingen alls. Tre
icke-kine-siska välden, Tung-hai i nuv. Chekiang, Min Yüe
i Fukien och Nan Yüe med nuv. Kanton som
huvudstad och omfattande även Tongking, blevo
föremål för kinesiska framstötar under 2:a årh. och
underkuvades slutl. av kejsar Wu. K:s grannar
i n. (Mongoliet, nordligaste Chili, Shansi och
Or-dos-landet) voro Hiung-nu, hunner, som under
Mao-tun o. 200 f.Kr. organiserade en stark stat
och gjorde ständiga härjningståg mot K. Sedan
de 165 f.Kr. fördrivit Yüe-chi (trol. ett folk med
indoeuropeiskt språk och identiskt med de t
ok-ha r e r, som från 128 f.Kr. underlade sig landet
runt Oxus och som under i:a och 2:a årh. e.Kr.
skapade det storartade indo-skytiska väldet i Iran
och n.v. Indien) från deras hemvist i n.v. nuv.
Kansu, fingo de ett starkt inflytande över de små-
riken, som funnos längs nordranden av den
Centralasiatiska öknen (Tarimbäckenet). Sedan de
första Han-kejsarna fört förbittrade och
väsentligen resultatlösa krig mot hunnerna, utsände
kejsar Wu 138 f.Kr. legaten Chang Kien för att med
de mot v. fördrivna Yüe-chi sluta förbund mot
hunnerna. Denne gjorde en stor rundtur i främre
Orienten: nuv. Fergana, Samarkand-trakten och
ända ned till det gamla Baktrien, återvände efter
12 år och avlade utförlig rapport om Västerns
länder. Detta blev uppslaget till livliga
karavanförbindelser, men även till stora krig, varmed K.
under årh. fick hålla hunnerna borta från
Central-asiens oasstäder och hålla routerna öppna.
Huvudvägarna voro 2: från Loulan (en stad, vars
ruiner Hedin funnit och utgrävt) gick den ena
längs nordkanten av öknen (viktigaste städer med
nuv. namn Turfan, Karashar, Kucha, Aksu,
Kash-gar; därifrån till Fergana och Samarkand), en
andra längs sydkanten (Cherchen, Keriya, Khotan,
Jarkend; därifrån genom Pamirpassen till
Baktrien och Kashmir). Upptakten var, när Li
Kuang-li 102 f.Kr. med 60,000 man tågade tvärs genom
Asien och underkuvade Fergana. Lysande
fältherrar, ss. Wei Tsing, Huo Kü-ping och Li Ling,
bröto sedan hunnernas övervälde, och K:s
överhöghet över Centralasien tryggades, när Feng
Feng-shi år 65 underkuvade Jarkend. År 59
placerade kejsaren en kinesisk ”beskyddare” i ett
starkt befäst läger nära Kucha, varifrån han
behärskade ”västländernas 36 konungar”.
Hunnernas makt bröts ytterligare, när en del horder under
kanen Hu-han-sie 51 f.Kr. underkastade sig K.
och slogo sig ned som hjälptrupper invid kinesiska
muren. Väl blev det några årtiondens avbrott i
K:s centralasiatiska hegemoni och därmed i
handelsförbindelserna med romerska Orienten under
Wang Mangs usurpation och under Kuang-wu-tis
upprensning efter denna, men fr.o.m. 73 e.Kr.
började Ming-ti återerövringen. Ledare blev den
snillrike generalen och diplomaten Pan Chao, som
nu under 30 år genom list och tapperhet
återuppbyggde väldet i Centralasien. Under Han-husets
förfall under 2:a årh. e.Kr. gick det småningom
åter förlorat. — Genom denna Han-tidens
orientering västerut kom K. även i besittning av en
religion, som skulle komma att slå djupa rötter:
buddismen. En uppgift, att kejsar Ming-ti på
60-talet e.Kr. själv skulle ha infört buddhabilder och
heliga skrifter från indo-skyternas land, är blott
en from legend; men i mitten av 2:a årh. var
buddismens ställning i K. redan stark, betydande
tempel och kloster funnos i huvudstaden Lo-yang, och
de heliga skrifterna översattes oförtrutet.
Främmande buddister i mängd invandrade, bl.a. indiern
Kagyapa Matanga och den arsakidiske prinsen från
parthernas land An Shikao.
Från Ha n-r ikets fall till
mongolinvasionen. Vid Östra Han-dynastiens
sammanbrott 221 e.Kr. sprängdes K. i 3
tävlande riken: Wei (Nordkina), Shu-Han
(Sichu-an och kringliggande prov.) och Wu
(Shanghai-trakten). De enades visserligen 265 genom T s i
n-dynastien (265—419, familjen Si-ma), men enheten
blev kortvarig. 300- och 400-talen bildade ett skede
av folkvandringar från n. Asien ned mot K:s gamla
kulturnejder, och det kinesiska kejsarhuset fick
re
— 15 —
— 16 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
