Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Historia - Från Han-rikets fall till mongolinvasionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
dan 317 rymma fältet, lämna hela landet n.om
Yang-tsi-kiang i barbarers våld och taga sitt säte i nuv.
Nanking. Där upprätthöllos de äktkinesiska
traditionerna, och dettas sydkinesiska välde räknas av
kinesiska historici som det enda legitima. På
Tsin-dyna-stien följde fyra kortlivade härskarhus: Förra
S u n g (huset Liu, 420—478), Södra T s i (huset
Siao, 479—501), Lian g (ett annat hus Siao, 502—
556) och Chen (huset Chen, 557—588). Medan de
äktkinesiska dynastierna förde en prekär tillvaro i
Nanking, var Nordkina skådeplatsen för de
våldsammaste omstörtningar. Å ena sidan var det
de hunnerstammar, som under Han-tiden fått
bosätta sig i de nordligaste landskapen, särsk. Shansi,
som nu under 300-talet skapade ett stort men
kort-livat välde i Nordkina. Från Manchuriet och n.
Mongoliet kommo vidare tungusiska horder,
Sien-pi (huset Mu-jung) och To-pa, och inrättade sig i
Chili och nordligaste Shansi. Slutl. kunde
tan-gutiska (tibetanska) stammar vid årh:s mitt
uttränga både hunner och tunguser och för ett par
årtionden hålla Nordkina underkuvat.
Brytningstiderna mellan dessa välden markeras av ett myller
av småriken, och vid krigen dem emellan utrotades
hela befolkningar. Slutl., 440, enades hela
Nordkina under en kraftig härskarätt, det tungusiska
To-pa-huset, som ägde bestånd fram till 534 och
kallades Norra W e i-dynastien. Det blev denna
långt mer än de konservativa äktkinesiska
dynastierna s. om Yang-tsi-kiang, som uppbar den
kulturella utvecklingen i K. Nordkina, nu ej i
händerna på en konservativ äktkinesisk befolkning,
rönte starkt intryck från det buddistiska
Centralasien, med vilket det alltjämt stod i livlig
förbindelse, och buddiserades hastigt. Framstående
buddistiska helige, ss. Kumarajiva (d. 412),
överflyttade till K., och kinesiska pilgrimer vallfärdade
genom Centralasien till Indien och nedskrevo sina
underbara öden, så t.ex. Fa Hien, som reste 399
—414. Ståtliga klippskulpturer vid Yün-kang i
Shansi och Lung-men i Honan vittna om
Wei-periodens buddistiska nit. För hegemonien över
Centralasien fick Wei-huset utkämpa en ständig
kamp med ett folk jou-jan (av gamla västerländska
förf, kallade avarer), som under 400- och 500-talen
fram till 552 hade ett välskött rike i Hiung-nus
gamla domäner: Mongoliet och trakterna v.
därom. — Från mitten av 500-talet sprängdes
Wei-väldet i flera delar, och det blev möjligt för
kinesen Yang Kien att från 581 till 589 successivt
underlägga sig dessa och att störta Chen-dynastien
i Sydkina och ena folket under sin spira som
Wen-ti (590—604) av S u e i-dynastien. Sonen Yang-ti
var en stor despot och en organisatoriskt och
ekonomiskt duglig potentat, men han förtog sig på
stora och olyckliga härnadståg mot riket Kokurye
i n. Korea, och detta blev orsaken till nya
barbaranfall på Nordkina. Avarernas välde i Mongoliet
och Centralasien hade 552 krossats av Bumin,
hövding över Tuküe (fornturkar), och dennes andre
efterträdare Mu-kan hade sitt säte vid
Orkhon-flo-den (i n. Yttre Mongoliet), medan underhövdingen
Istämi behärskade Centralasien och av Iran
länderna n. om Oxus, Samarkand, Buchara,
Tasjkent, Fergana. Wen-ti hade visserligen lyckats
söndra turkarna, så att Tardu blev chef för
väst-och Sha-po-lio för östturkarna som två
självstän
diga riken. Men under Yang-tis nedgångstid
svämmade östturkarna in över K. Detta räddades
av den unge guvernören i Shansi, Li Shi-min, som
satte sig i besittning av huvudstaden Chang-an
(Sian på Shensi-slätten), uppsatte sin far Li Yüan
som kejsare (Kao-tsu 618—626) av Tan
g-dyna-stien (618—906) och slöt fördrag med turkarna,
med vilkas hjälp han sedan under en femårig
kampanj erövrade hela K. Själv kejsare 627—649
under namn av Tai-tsung var han en av K:s mest
lysande härskare. Genom stor härsmakt (c:a 1 mill.
soldater fördelade över landet) upprätthöll han
sträng ordning, införde en effektiv förvaltning,
an-lade ett univ. i Chang-an (mer än 3,000
internat-studenter), gynnade inhemsk kinesisk odling och
begränsade buddismens inflytande. Under sonen
Kao-tsung (650—683) föll hela makten i händerna
på en av Tai-tsungs änkor, som sedan såsom
Wu-hou (684—704) själv besteg tronen och förde en
blodig och hänsynslös men kraftfull och duglig
regering. Efter oroliga övergångsår nådde Tang-huset
under Hüan-tsung, även kallad Ming-huang (713—
755), kulmen av sin makt och glans. Kejsaren var
en lysande företrädare för kultur och förfining,
och hovet i Chang-an, där målare som Wang Wei
och Wu Tao-tsi, skalder som Li Po och Tu Fu
voro hedrade gäster och där en akad. (Han-lin,
”penselskogen”) av landets främste lärde samlades,
levde i sagolik prakt och lyx. Men sedan
kejsarens dugligaste män, ministrarna Chang Kiu-ling
och eunucken Kao Li-shi, utträngts av den
samvetslöse äventyraren Li Lin-fu, som helt
korrum-! perade härskaren, samtidigt som han förstörde
finanserna, kom det 755 till ett väldigt uppror, lett
av An Lu-shan, och kejsaren måste fly och
abdikera. Sonen Su-tsung (756—762) lyckades tack
vare general Kuo Tsi-i och stora hjälptrupper från
Nord- och Centralasien genom en mångårig
kampanj återvinna herraväldet. Under Tai-tsungs (763
—779) och början av Tö-tsungs (750—804)
regeringar var Kuo Tsi-i den dominerande personen,
som genom en fast, klok och ärlig regim återvann
prestigen åt dynastien. Under 800-talet slappnade
dock centralregeringens grepp över de militära
cheferna ute i prov., kejsarätten urartade, en
oduglig och korrumperad eunuckkamarilla ledde
landets styrelse, och efter en 30-årig period av stora
uppror avsatte rebellhövdingen Chu Wen den siste
Tang-kejsaren och besteg (907) själv tronen. —
Tang-huset hade tack vare den store Tai-tsungs
grundläggande arbete bragt K. ett par årh. av
utomordentlig inre blomstring och välmåga;
utåt var denna period också K:s andra
stormaktstid. Sedan Tai-tsung genom turkarnas
(Tuküe) hjälp kommit fast i sadeln, inriktade han sig
målmedvetet på att fråntaga dem hegemonien i
Nord- och Centralasien. Redan 630 besegrade hans
främsta generaler, Li Tsing och Li Shi-tsi,
östturkarnas hövding Hie-li, vilkens välde upplöstes för
ett halvt årh., och under 640-talet tog kejsaren
successivt ö. Tarimbäckenets stater (Turfan,
Ka-rashar, Kucha) från västturkarna. Samtidigt
allierade han sig med Tibets store nydanarkonung
Srong-Btsan-sgam-po, som gifte sig med den
kinesiska prinsessan Wen-cheng. Kejsarinnan
Wu-chou fullföljde målmedvetet hans politik, efter stora
fälttåg krossades västturkarnas sista armé 649,
— 17 —
— 18 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
