Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Historia - Från Han-rikets fall till mongolinvasionen - Mongolväldet. De sista kejsardynastierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
och K. ärvde hela deras välde, som omfattade utom
v. Tarim-länderna (Kashgar, Jarkend) även stora
delar av ryska Turkestan, Afghanistan och n.v.
Indien. Under de följ. 50 åren kunde K., om än
med möda och ständiga strider mot tibetaner och
upproriska turkar, upprätthålla sitt stora asiatiska
välde, som nådde sin höjdpunkt under Hüan-tsung.
De kinesiska trupperna satte skräck i hela Asien
genom sina hjältedåd, ss. när Kao Sien-chi med
10,000 man ryttare och fotfolk trängde genom
Pamir-bergen på 5,000 m höjd ö.h. och kväste de
iranska småstaterna. Men 751 ramlade den stolta
byggnaden sönder, när Kao blev i grund slagen av
upproriska turkar vid Talas, och An Lu-shans
upp-ror 755 omöjliggjorde nya fälttåg. Hegemonien
över Centralasien övergick dels till tibetanerna,
dels till en ny stam av turkar, uigurerna, som från
744 skapade ett mäktigt rike med centrum i det
gamla turktillhållet vid Orkhon. Med dessa knöt
Kuo Tsi-i vänskapliga förbindelser, och ända fram
till 840, då de krossades av kirgiser, voro
uigurerna Tang-husets bästa stöd och sände ofta
värdefulla gardestrupper. Efter kraschen 840
överflyttade uigurerna till Turfan, där de flera årh. voro
fast bosatta och blevo ett blomstrande kulturfolk.
— Genom K:s långa storasiatiska hegemoni blevo
kulturförbindelserna med Västerlandet allt
starkare. Buddismen befordrades genom Indien-resor
av lärda kinesiska pilgrimer (Hüan-tsang, som
reste 630—645, och I-tsing 671—695), och flera
andra religioner fingo fotfäste i K. Mazdaismen
fick sitt första tempel i Chang-an redan 621.
Kristendomen i form av nestorianism infördes 635,
mottogs välvilligt av Tai-tsung och vann snart
betydande spridning. Särsk. gynnades den av Kuo
Tsi-i, såsom omtalas på den berömda nestorianska
minnesstenen av 781, vilken påträffades 1625 e.Kr.
845 voro de nestorianska och mazdaistiska
prästerna över 3,000, de flesta västerlänningar.
Starkast blev dock manikeismen, som blev ujgurernas
statsreligion och som starkt gynnades i K. under
det årh., då Tang-huset stod under dessas
protektion. Därefter, under kejsar Wu-tsung (841—846)
föllo de främmande lärorna samman. 842 slopades
nästan alla manikeiska tempel, 845 de nestorianska
och mazdaistiska helgedomarna, och buddismen
berövades samtidigt 4,600 större och 40,000 smärre
tempel.
På Tang-tiden följde en övergångstid,
karakteriserad av misslyckade försök av
kondotti-ärer att grunda solida härskarhus: det var
”dynastierna” H o u L i a n g (huset Chu 907—922),
H o u T a n g (huset Li 923—936), H o u T s i n
(huset Shi 936—946), H o u Han (huset Liu 947
—950) och H o u C h o u (huset Kuo 951—960).
Det var först sedan den energiske och kloke
general Chao Kuang-yin 960 bestigit tronen som Tai-tsu
(960—976) av Sun g-dynastien (960—1279), som
K. återvann stadga och blomstring. Dock var det
ett helt annat K. än Tang-tidens lysande stormakt.
Annam, som sedan m f.Kr. tillhört K., lösgjorde
sig, Centralasien var helt förlorat för K., ett stort
tangutiskt rike Si-hia (1010—1227) i nuv. Kansu
spärrade alla förbindelser mot Västern. På
nordgränsen upptogo tungusiska folk från Mongoliet
och Manchuriet hunnernas och turkarnas gamla
roll som K:s plågoris. Stammen Ki-tan
organise
rades av hövdingen Apaoki, började från 907 sina
räder in mot K. och fråntog snart detta de
nordligaste provinserna (Chili, Shantung). Ki-tan
grundade ett mäktigt rike Liao (907—1125), med nuv.
Peking som huvudstad, och utvecklade en betydande
kultur under kinesiskt inflytande. Än värre blev det,
när nästa manchuriska hord Ju-chen (Djurchen)
under Akuta krossade Liao-väldet och grundade
ett nytt rike Kin (1122—1224), som energiskt
bekrigade K., intog Sung-huvudstaden (nuv.
Kai-feng) och släpade kejsar Huei-tsung (1101—25)
och hans son Kin-tsung som fångar till Nordasien.
Hela landet n. om Yang-tsi-kiang föll i deras
händer, och från 1127 hade den äktkinesiska
Sung-dynastien blott landet s. om floden (huvudstad
Hang-chou) och endast tidvis partier n. därom;
det fick t.o.m. uthärda stora tungusiska
härjningståg s. om floden, dit tidigare icke någonsin
nordbarbarer inträngt. Kin-riket utvecklade sig liksom
tidigare Liao till ett blomstrande land med
kinesisk kultur. I det sydkinesiska Sung-riket tog
utvecklingen en helt ny riktning: landet
avmilitarise-rades starkt och kom under ledning av civila
ämbetsmän, som rekryterades genom litterära
examina i konfuciansk anda. Detta gav den redan 845
illa skamfilade buddismen dödsstöten; överklassen
vände den ryggen. Det kom i stället under
1000-talet till en dragkamp mellan starkt konservativa
element, ledda av framstående lärde och förf.,
Fan Chung-yen, Si-ma Kuang, Ou-yang Siu, Su
Tung-po, och radikala reformatorer, Wang An-shi
(d. 1086) och hans lärjunge Tsai King, vilka senare
under ett halvt sekel fingo experimentera med en
vidlyftig statssocialism, som slutade i full katastrox
och möjliggjorde Kin-rikets seger och förlusten
av n. K. Efter denna dyrköpta erfarenhet blev den
konservativa konfucianska ortodoxien
allhärskan-de och fastlåstes av filosofen Chu Hi (1130—1200),
vars läror och läroböcker varit obligatoriska i K:s
ämbetsmannavärld fram till våra dagar.
Mongolväldet. De sista k e j s a r d
y-nastierna. Vid 1200-talets början kom Asiens
och därmed även K:s öden att bestämmas av det
stora mongolväldet under Djingis-kan och hans
ättlingar. Vid denna tid upptogs n. K. av Kin-riket i ö.
och Si Hia i v. I Mongoliet, s. om Bajkalsjön, låg
de kristna keraiternas välde, v. därom det likaledes
kristna Naiman-väldet, v. om detta (från Oxus
norrut över Samarkand, Fergana, Ili-dalen, Kashgar,
Jarkend, Khotan) låg Kara Chitais (Si Liao) land
behärskat av de Ki-tan, som fördrivits från Nordkina
1125 och under prins Ye-lü Ta-shi vandrat västerut.
Vissa oansenliga mongolstammar, bosatta mellan
floderna Onon och Kerulen, förenades 1188 under
den unge hövdingen Temudjin, som började en
livslång kampanj för att underlägga sig alla de
nordasiatiska stäppfolken och sedan skapa ett
stor-asiatiskt rike. 1203 krossade han keraiterriket, 1206
Naimanriket och tog s.å. sitt residens i Karakorum
vid Orkhon och utropade sig till storkan,
Djingis-kan. 1207 började han kampanjen mot Si Hia,
som 1209 erkände hans överhöghet. 1211 föll
Kin-rikets starkaste fäste i Shansi, och 1213—15
belägrades och intogs Peking. Djingis drog nu själv
västerut för att krossa Si Liao (1217) och gjorde
väldiga härnadståg genom Iran och n.v. Indien,
men hans generaler, främst Muhuali, fortsatte
kam
— 19 —
— 20 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
