Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Historia - Mongolväldet. De sista kejsardynastierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
panjen i n. K. Djingis återkom 1224 till Östern
och utrotade nära nog Si Hia-befolkningen, som
visat sig opålitlig. 1227 dog Djingis, men hans
söner fortsatte verket. Djutji och dennes son Batu
togo Sydryssland, Chagatai behärskade Ili-området,
Ogotai Dsungariet och Tului Karakorum; Ogotai
utropades till storkan, och hans kloke minister
och rådgivare Ye-lü Chu-tsai (av Ki-tan-stam) blev
den verklige ledaren. Erövringen av Östasien
fortsattes programenligt. Tului, Ogotai och veteranen
general Subutai översvämmade 1232 hela n. K., och
1233 togs efter fruktansvärda strider
Kin-huvud-staden Kai-feng-fu; 1234 störtade Kin-riket
samman. Under Ogotais son, Guyuk (1246—51), var
det en paus, men hans kusin och efterträdare
Mangu (1251—59) återupptog erövringspolitiken.
Hans bror Kubilai trängde över Sichuan ända
till Yünnan och krossade där riket Nan Chao, som
varit ett självständigt tai-folkrike sedan 600-talet,
gjorde en rond i Tibet, som slutade med fredlig
allians, och började nu erövra Sung-riket. Sedan
han blivit storkan (1260—94), genomförde han
efter omfattande fälttåg hela K:s erövring (1279)
och blev den förste kejsaren av dynastien Y ü a n
(1280—1368); han härskade över Mongoliet, Tibet,
K. och Korea (som erövrats 1231), med
huvudstäder i Shangtu (Mongoliet) och Khanbalik ( =
Peking). Han var samtidigt högste chef för det
enorma mongolväldet, som omfattade fyra andra
domäner: kanatet Kiptjak i Sydryssland under
Dju-tjis ättlingar, centralasiatiska kanatet (ung. Si
Liaos område med centrum i Ili-dalen) under
Cha-gatais ättlingar, nordasiatiska kanatet (ung.
Nai-manernas område, centrum Kobdo) under Ogotais
ättlingar och persiska kanatet under Kubilais
broder Hulagu. Detta världsvälde var snart blott
till namnet en enhet, men det åstadkom en
pan-asiatisk fred, som befordrade de livligaste
förbindelser mellan Väster- och österland.
Religionerna tävlade fritt med varandra. Medan Mangu och
Kubilai voro buddister, frodades även
nestoria-nismen vid deras hov, återinfördes i K. och befästes
genom en rad biskopsdömen tvärs genom Asien.
Katolicismen vann stora framgångar. Redan 1246
kom Johannes de Plano Carpini som påvens legat
till Guyuk i Karakorum, Vilhelm av Ruysbroek
besökte 1253 Mangu, 1293 kom franciskanen
Johannes de Monte Corvino till Peking som missionär
och blev 1307 ärkebiskop med flera biskopar under
sig. Kristendomen vann ett stort antal proselyter.
Även lekmän gjorde märkliga resor till östern,
bl.a. venetianaren Marco Polo, som i 17 år var
Kubilais förtrogne vän. — Den härskande
mongoliska klassen i K. kinesiserades mycket hastigt, och
mongolherraväldet betydde aldrig någon inre
omläggning el. nyorientering: det gamla
ämbetsma-skineriet gick som förut, och när de snabbt
förvekligade mongolerna 1368 drevos ur K. genom
uppror, varvid munken Chu Yüan-chang tog loven
av alla medtävlare och utropade sig till kejsare
(Hung-wu 1368—98) av Min g-dynastien (1368—
1643), var det mera en person- än en
regimförändring. Hung-wu och hans yngre son Yung-lo
(1403—24) voro dugliga och kraftfulla härskare,
som genom stora härnadståg mot Mongoliet och
Centralasien definitivt knäckte mongolernas makt.
Till dessas tämjande bidrog även, att den
tibe
tanska formen av buddismen, lamaismen, efter en
renässansrörelse, ledd av den store reformatorn
Tsong-kapa, kom att dels erövra mongolerna, dels
också få kraftiga avläggare i n. K., med mäktiga
tempel i själva Peking, och att den kloke Yung-lo
tillmötesgick denna riktning, så att K. bibehöll den
politiska överhögheten över Tibet men kejsaren
(häri följd av sina efterträdare under årh.) erkände
det högre lamaistiska prästerskapets,
enkannerligen Dalai Lamas i Lhasa, andliga ledarställning,
vilket även blev ett enande band mellan K. och
Mongoliet. — Nya utlandsproblem av ödesdiger
art skulle emellertid snart dyka upp. Redan under
Sung-tiden hade en ej föraktlig arabisk handel
sjövägen över sydkinesiska hamnar pågått, men
nu döko européer, näml, portugiser, 1516 för första
gången upp vid K:s kust (Kanton), och snart
uppblomstrade den portugisiska handeln, som från
1557 ända fram till modern tid hade sitt centrum
i den förhyrda staden Macao. Sedan spanjorerna
tagit Filippinerna och där grundat Manila (1571)
och holländarna tagit Formosa (1624), började även
dessa en livlig kinesisk handel. Samtidigt började
den katolska kyrkan, som efter mongolernas fall
förlorat fotfästet i Peking, nya framstötar. Pionjär
var italienaren Matteo Ricci, som från 1583
missionerade i K. (från 1600 i Peking). Han fick
lysande efterföljare, bl.a. Adam Schall och senare
Ferdinand Verbiest, och 1632 var kristendomen
redan starkt spridd vid själva Peking-hovet. —
Ming-kejsarhuset försvagades hastigt, och det var
tack vare det gamla statsmaskineriets styrka, som
det ej kom till en krasch förrän på 1600-talet.
Diverse upprorsledare, främst bland dem Li
Tsi-cheng (från 1629), blevo snart ett allvarligt hot
för tronen, och så mycket farligare som denna
snart fick sina bästa trupper bundna på annat
håll. Än en gång var det Nordasien, denna gång
Manchuriet, som skulle bestämma K:s öden.
Man-chu-stammen vid Yalu-kiang hade från 1583
organiserats till en dugande stat av Nurhachi av
huset Aisin-gioro, och han anslöt snart
östmongoliska horder till sitt välde, erövrade n. Korea,
tog sitt residens i Mukden 1625 och utropade sig
till kejsare. Vid hans död 1626 upptog sonen
Aba-hai faderns verk och började stora härjningståg
över de nordkinesiska slätterna. Ännu höllo de
kejserliga härarna stånd vid stora muren under
Wu San-kuei, men huvudstaden blev för blottad,
och 1644 intogs den av Li Tsi-cheng, varvid den
siste Ming-kejsaren, Chung-cheng, hängde sig. Li
besteg själv draktronen. Wu slöt nu förbund med
de forna fienderna, manchuerna, för att fördriva
rebellerna, och detta lyckades snart, men
manchuerna vägrade släppa sitt grepp över Nordkina.
Abahai hade dött 1643, och hans unge son Fulin
proklamerades som förste kejsare (Shun-chi 1644—
61) över K. av T s i n g-dynastien; hans
förmyndare Dorgon erövrade efter mångårig kampanj
centrala och s. K. Först 1660 föll den siste
Ming-pretendenten, och manchuernas erövring var
definitiv. De inlade manchuiska garnisoner i de större
städerna och förbehöllo sig starkt gynnade
ställningar inom ämbetsmannavärlden men lämnade i
övrigt det gamla systemet orubbat. Själva
kinesiserades de hastigt både till språk och kultur.
De tre kejsarna Kang-hi (1662—1722), Yung-cheng
— 21 —
— 22 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
