Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Historia - Mongolväldet. De sista kejsardynastierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
(1723—35) och Kien-lung (1736—96) voro
utomordentligt dugliga härskare, som skänkte K. en
tid av makalös förkovran och blomstring, vilken
mångdubblade den kinesiska befolkningen. K:s
grepp över Central- och Nordasien blev åter
kraftigt: genom väldiga fälttåg nedslog Kang-hi
definitivt alla lokala furstar och förvandlade
länderna till kinesiska prov. Han- och Tang-tidernas
program förverkligades så definitivt i K. Europa
började nu på allvar göra sig kännbart i K. De
katolska andlige voro till en början väl sedda, och
Kang-hi utfärdade 1692 ett edikt, som nära nog
proklamerade religionsfrihet. Men 1717 förmåddes
han förbjuda denna propaganda, och Yung-cheng
och Kien-lung genomförde detta förbud. Ryssarna,
som under 1600-talet utvidgat sitt välde över
Sibirien och 1639 nått Stilla havet och nu strävade
att underlägga sig den värdefulla Amur-floddalen,
motades effektivt av de första Manchu-kejsarna,
och genom fördraget i Nertjinsk 1689 avspärrade
Kang-hi dem från denna dal. I Kanton uppväxte
under 1700-talet raskt en europeisk handel.
England grundade 1715 och Frankrike 1728 ett faktori
där, snart följda av andra nationer. Handeln
skedde under stränga och för utlänningar
förödmjukande former.
Försök av England att genom ambassader
(Mac-cartney 1793, Amherst 1816) vinna rättelse
misslyckades. När sedan svaga och obegåvade kejsare,
Kia-king (1796—1820), Tao-kuang (1821—50) och
Hien-feng (1851—61), fingo ledningen, blevo
förhållandena alltmer omöjliga. I det längsta fann sig
engelska Ostindiska kompaniet i vad som helst för
den stora vinsten på import av opium, men när
kompaniets monopol upphävts 1834 och kineserna
på allvar togo itu med att stävja opiumtrafiken,
kom det till en konflikt 1839, som ledde till det
s.k. opiumkriget mellan England och Kina.
England nedslog utan större svårigheter
motståndet i en serie kinesiska kuststäder och framtvang
freden i Nanking 1842, varigenom bl.a. Hong-kong
avträddes till England och hamnarna Kanton,
Amoy, Fu-chou, Ningpo och Shanghai öppnades
för monopolfri handel såsom ”fördragshamnar”.
Kristen mission, nu både katolsk och
protestantisk (den senare börjad 1807 av Robert
Mor-rison), blev snart ett nytt oroselement.
Frankrike utverkade 1844 förbud mot förföljelser mot
kinesiska katoliker. Kejsarhusets svaghet, visad
i dessa utländska konflikter, framkallade utbrott
av missnöje, som länge hopats genom hovets
oduglighet och korruption. Så utbröt det s.k.
t a i-p i n g-u p p r o r e t under ledning av Hung
Siu-tsüan, en bondson från Kanton-trakten, vilken
insupit några förvirrade kristliga idéer och trodde
sig som ”Kristi yngre broder” kallad att störta
manchuerna och grunda ett gudsrike på jorden.
Detta uppror, som rasade från 1851—64 och
ödeläde den rika Yang-tsi-dalen och särsk. Nanking
med omnejd, förstörde omätliga värden och
milliontals människoliv. På ett hår när hade det
störtat dynastien; denna räddades genom
modiga och målmedvetna kampanjer av guvernören
Tseng Kuo-fan och hans unge medhjälpare Li
Hung-chang, vilka fr.o.m. 1855 avvärjde den
värsta faran. Västerlandet fann denna svaghetsperiod
gynnsam för en ny framstöt för vinnande av större
fördelar, och så började England och Frankrike
1856 ett nytt krig, som, efter intagande av
Taku-forten utanför Tientsin, ledde till fördraget i
Tien-tsin 1858, varigenom en rad nya ”fördragshamnar”
öppnades, rätt beviljades för utländska ministrar
att residera i Peking och rätt till fri predikan av
kristendomen erkändes samt exterritorialrätt
medgavs utlänningar, bosatta i K. Fördraget
ratificerades (med ytterligare tillägg) först 1860 efter
ännu ett fälttåg, varvid engelska och franska
trupper trängde fram till Peking och skövlade och
brände de praktfulla sommarpalatsen, medan
kej-sar Hien-feng flydde till Jehol, där han snart
därefter dog (1861). Under den späde kejsar
Tung-chi (1862—74) liksom de första åren under hans
efterträdare Kuang-sü (1875—1908) låg
regeringens ledning helt i händerna på Hien-fengs änka av
andra rang (moder till Tung-chi) Tsi-hi, en
begåvad och energisk kvinna, som visade sig i stånd
att ännu en gång vinna en viss popularitet inom
ledande ämbetsmannakretsar åt det försumpade
Manchu-huset. Li Hung-chang blev hennes h. hand.
Denne nedslog först slutgiltigt med hjälp av
engelsmannen Charles Gordon tai-ping-upproret (1864)
och sedan flera andra stora uppror på skilda håll
i landet (nien-fei i n.ö. K., muhammedanuppror i
v.). Efter åtskilliga konflikter med utlandet, bl.a.
ett krig med Frankrike 1884—85, varigenom K:s
överhöghet över Annam överflyttades på
Frankrike, började Li rustningar efter västerländskt
mönster, byggde arsenaler och anlade fästningar,
Wei-hai-wei i Shantung och Lü-shun-kou (Port
Arthur) på Liaotung-halvön. Dessa visade sig
snart otillräckliga. Japan hade i sin strävan efter
ett expansionsområde på fastlandet alltifrån 1876,
med upprepade konflikter, tävlat med K:s
resident i Söul, Yüan Shi-kai, om inflytande över K:s
lydrike Korea, och det öppnade slutl. krig med
K. Efter ett stort nederlag vid Pyöng-yang (sept.
1894) måste kineserna uppgiva Korea, och
marskalkarna Yamagata och Oyama förde sedan ett
framgångsrikt fälttåg i Manchuriet och Liaotung och
erövrade Port Arthur i nov. På våren 1895
besattes Wei-hai-wei, och därvarande krigsfartyg
togos. K. måste begära fred, och denna slöts i
Shimonoseki; K. avträdde Pescadorerna och
Formosa, Sydmanchuriet med Liaotung och erkände
Koreas självständighet. Detta fredsslut korsade
emellertid Rysslands planer på framträngande just
i Manchuriet och Korea, och Ryssland lyckades
med sig förena Tyskland och Frankrike i en
varning till Japan, som resulterade i att detta
återlämnade de manchuriska förvärven. Sedan K.
genom kriget blottat sin svaghet, blev det utsatt för
allahanda utpressningar från europeiska makter:
Tyskland fick som arrendeområde på 25 år
distriktet Kiautschou med den ypperliga hamnen
Tsing-tao i den rika prov. Shantung; England på samma
sätt hamnen Wei-hai-wei i n. Shantung; Frankrike
Kuang-chou-wan i Sydkina, och Ryssland för 25
år ett område på Liaotung-halvön med Port
Arthur och hamnen Ta-lien-wan (Dalny, Dairen), med
rätt att bygga två stora stambanor, som skulle få
skyddas av ryska trupper: en v.-ö.-gående genom
centrala Manchuriet (genaste vägen från Ryssland
till Vladivostok), en n.-s.-gående från Harbin mitt
på den förra linjen ned till Port Arthur. Mak-
— 23 —
— 24 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
