Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Historia - Mongolväldet. De sista kejsardynastierna - Kina under republikens tid. Från diktatur till militäranarki
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
terna förbehöllo sig även ”intressesfärer”,
områden, som K. fick förbinda sig att ej avträda el.
utarrendera. Dessa övergrepp väckte för första
gången nationella känslor till liv i vidare kretsar
i K. Följden blev först en reformrörelse, ledd av
kantonesen Kang Yu-wei, som lyckades vinna den
unge kejsar Kuang-sü (1875—1908), till vilken
Tsi-hi 1889 formellt överlåtit regeringsmakten; 1898
utslungades i snabb följd en rad radikala
reform-edikt, som syftade att omlägga hela K:s
administrativa och militära system. Reformerna togos
för brådstörtat och stötte för huvudet mäktiga
konservativa kretsar, som slöto upp kring Tsi-hi.
Hon avspärrade genom en statskupp kejsaren och
tog åter hela makten, varefter hon upphävde alla
nymodigheterna. Nationalismen tog sig nu andra
banor, och det kom (1900) till en stor folkrörelse,
boxarupproret*, varvid de utländska
legationerna i Peking bekämpades och med knapp nöd
undgingo förintelse. Det skadestånd (450 mill.
taels), som K. tvangs åtaga sig att successivt
betala, kom att illa tynga landets finanser. Efter detta
äventyr blev Tsi-hi, nödd och tvungen, mera
reformvänlig. Hennes främsta medhjälpare i
reformarbetet voro guvernörerna Chang Chi-tung och
Yüan-shi-kai. Man tog itu med en omläggning
(1905) av examensväsendet, grundvalen för
äm-betsmannarekryteringen, omorganisation av de
centrala verken i huvudstaden (1906),
förberedelser för införande av konstitutionellt styrelsesätt
(1907), slopande av manchugarnisonerna och
skapande av en modern nationell armé, byggande av
järnvägar etc. Efter Tsi-hi’s och Kuang-sü’s död
1908 blev emellertid under den späde kejsar
Süan-tung (1908—12) den kejserliga regimen allt
odugligare och korruptionen allt ohöljdare, och
revolutionär propaganda, som länge pågått under
ledning av kantonesen Sun Yat-sen, resulterade
hösten 1911 i uppror, som utbröt i dubbelstaden
Wu-chang—Han-kou vid mellersta Yang-tsi-kiang
under ledning av Li Yüan-hung och snart spred sig
till en hel rad prov, i s. och mellersta K., ja, även
till Shansi rakt v. om huvudstadsprov. I sin nöd
utrustade hovet Yüan Shi-kai som överbefälhavare
med nära nog diktators makt, och denne lyckades
flera mån. hålla rebellerna stången.
Underhandlingar inleddes, varvid Yüan ville behålla en
konstitutionell monarki med starkt begränsad makt
för regenten, medan de revolutionära fordrade
republik. I jan. 1912 började regeringstruppernas
främsta officerare vägra strida, och Yüan gav
upp. Dynastien abdikerade 12A med bibehållande
av palatsen och ett betydande årligt apanage.
Kina under republikens tid. Från
diktatur till militäranarki. Redan före
Manchu-dynastiens abdikation hade en
provisorisk församling i Nanking i dec. 1911 valt Sun
Yat-sen till den kinesiska republikens
president. Inom kort avgick han dock till förmån för
Yüan Shi-kai, mot att denne anslöt sig till
revolutionen. I febr. 1912 utsågs Yüan till
president, och i mars utfärdades en provisorisk
författning, som begränsade presidentens makt och
vid hans sida ställde ett parlament på 2 kamrar.
I det första parlamentet hade Sun Yat-sens
anhängare majoritet, nu organiserade som ett parti,
Kuo-min-tang (nationella folkpartiet, ofta kallat
nationalistpartiet). Radikalt till sin läggning
kom det snart i konflikt med presidenten,
som visade auktoritära tendenser. Stödd på sina
trupper och de konservativa tog Yüan upp
kampen och kunde härvid räkna på de utländska
makternas stöd, av vilka han fick stora lån.
Efter ett uppror inskred han mot Kuo-min-tang,
vars ledare måste fly. Det decimerade
parlamentet förmåddes sedan välja Yüan till president på
10 år, varefter det upplöstes (1913). Följ, år
utfärdades en ny författning, som gav presidenten
makten. — Revolutionen minskade
centralregeringens redan förut svaga auktoritet över
biländerna. Yttre Mongoliet begagnade tillfället och
förklarade sig 1911 självständigt men kom i
realiteten i starkt beroende av Ryssland. 1913
godtog K. det passerade, mot att dess formella
överhöghet erkändes. — Det allvarligaste hotet kom
emellertid från Japan, som vid l:a världskrigets
utbrott fick fria händer i K. 1914 förklarade det
Tyskland krig och intog dess besittningar på
Shangtung-halvön. Följ, år riktade det en serie
krav i 21 punkter till Yüan Shi-kai, innebärande
vittgående ekonomiska koncessioner och japansk
kontroll över förvaltningen. Ett uppfyllande av
kraven skulle ha gjort K. till ett japanskt
protektorat. Yüan strävade i det längsta emot och
lyckades efter intervention från USA avvisa de
mest långtgående kraven; de övriga måste han
efter ett japanskt ultimatum acceptera i maj 1915.
I praktiken blev dock överenskommelsen aldrig
fullt genomförd. I dec. 1915 försökte Yüan
stabilisera sitt välde genom att anta kejsartitel.
Stormakterna protesterade emellertid och i s. K.
utbröt uppror, anstiftat av Sun Yat-sens
anhängare. Yüan kunde icke bemästra situationen
och dog inom kort, juni 1916. — Efter Yüans
död vidtog en upplösningsperiod, då den svaga
centralregeringen i Peking icke kunde göra sig
gällande mot provinsguvernörerna, ofta samtidigt
armébefälhavare. Y üans närmaste efterträdare
blev den tidigare vicepresidenten L i
Yüan-hung, som återinförde 1912 års författning och
på nytt sammankallade parlamentet. Han råkade
emellertid snart i konflikt med Yüans generaler,
den s.k. Anfu-klicken, och måste avgå 1917.
Anfu-klicken tog sedan ledningen med Tuan Ki-juei
som statsminister och satt vid makten till 1920
med parlament och presidenter som betydelselösa
bifigurer. Det ursprungliga parlamentet
upplöstes 1917 men tog då sin tillflykt till Kanton, där
det kom under Sun Yat-sens och Kuo-min-tangs
ledning. Kanton-regimen stod sedan länge i
opposition mot centralregeringen i Peking. — 1917
hade även K. inträtt i kriget och deltog som
en av segrarmakterna i Versailleskonferensen
1919. Redan 1917 hade ententemakterna
garanterat Japan de tyska besittningarna på
Shantung-halvön, och detta godtogs av konferensen, trots
K:s protester. I K. utbröt en storm av ovilja
med demonstrationer och bojkotter mot Japan.
Den härskande regimen, som haft goda
förbindelser med Japan och fått stora japanska lån,
störtades 1920 av en annan militärklick,
Chili-männen under general Wu Pei-fu, som nu tog
makten i Peking och större delen av K. Kuppen
hade företagits i samarbete med marskalk Chang
— 25 —
— 26 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
