Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Historia - Efterkrigsåren. Kuo-min-tang-regimens fall - Författning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
staden 1949. I dec. föll även denna, och vid
årsskiftet 1949/50 hade kommunisterna besatt i stort
sett hela fastlandet, sedan även de avlägsna
gränsprovinserna anslutit sig, bl.a. Sin-kiang.
Regeringen tog då sin tillflykt till Formosa, som
bildar dess sista motståndscentrum; där hade
tidigare starka stridskrafter koncentrerats under
Chiang Kai-sheks direkta ledning. Även politiskt
har denne efter en schism med Li Tsung-jen
återtagit makten. Ännu under våren 1950 behärskade
regeringen även ön Hainan, som emellertid i
april och maj invaderades av kommunisterna.
Samtidigt med de stora kommunistiska
segrarna började den blivande kommuniststatens
organisation ta fastare form. Alltifrån nyåret 1948
hade Mao Tse-tung i en rad deklarationer
markerat en viss samarbetsvilja; kommunisterna
voro beredda att bilda en koalitionsregering med
representanter för alla demokratiska partier. I
sept. 1948 organiserades en folkregering i n. K.
och i mars 1949 en liknande i centrala K. I sept.
samlades i Peiping ”det kinesiska folkets
konsultativa konferens”, som proklamerade Peiping som
den nya huvudstaden och utarbetade en
provisorisk författning, där den nya staten betecknades
som en folkdemokratisk diktatur, ledd av
arbetarklassen i samarbete med alla demokratiska
klasser. V10 proklamerades officiellt bildandet av
folkrepubliken K. I de olika organ, som nu
upprättades, togo även icke-kommunister säte, främst
representanter för den demokratiska ligan. Mao
Tse-tung blev president i Folkets centrala
regerande råd och i det betydelsefulla Försvarsrådet.
Chou En-lai blev som stats- och utrikesminister
ledare för Statens administrativa råd.
Regeringssidans motgångar fingo tidigt
utrikespolitiska återverkningar. I dec. 1948 reste
ma-dame Chiang Kai-shek till USA för att utverka
ökad amerikansk hjälp men hade ingen
framgång. Tvärtom stoppades fortsatta utbetalningar
av den redan beviljade hjälpen. I mars 1949
klargjorde utrikesminister Acheson, att USA icke
ämnade bevilja K. något ytterligare understöd;
dock skulle återstående 54 mill. av den tidigare
hjälpen få disponeras. Samtidigt meddelades, att
K. alltsedan Japans kapitulation av USA erhållit
2,263,500 § förutom vapen och utrustning, som
överlämnats utan nämnvärd ersättning. Man
hade nu i USA kommit till insikt om att endast
en militär intervention skulle kunna rädda
regeringen, vilket av politiska skäl var omöjligt.
Sedan dess ha både USA och England iakttagit en
avvaktande hållning. Sovjetunionen åter hade
under inbördeskrigets tidigare skeden intagit en
markerat återhållsam ställning och synes,
frånsett händelserna i samband med Manchuriets
utrymning 1946, icke ha lämnat kommunisterna något
direkt bistånd. I okt. 1949 bröt den emellertid
sina förbindelser med nationalistregeringen och
erkände i likhet med sina östeuropeiska allierade
den nya folkrepubliken K. Sovjetunionen har
sedan energiskt påyrkat, att nationalistregeringens
representanter skulle uteslutas ur FN:s
säkerhetsråd och andra organ, där i stället
Kommunist-kina skulle inträda, likaså vid förhandlingarna
om det kommande fredsslutet med Japan.
Frågan, som vållat svåra konflikter, har ännu icke
i lösts. Av övriga makter har England, som har
stora ekonomiska intressen att bevaka i K., jämte
sina dominier i jan. 1950 erkänt
kommunistregimen. De skandinaviska staterna o.a. följde inom
kort exemplet. USA har däremot dröjt med sitt
erkännande och under våren 1950 snarast skärpt
sin politik mot kommunistregimen. Vissa
amerikanska kretsar ha t.o.m. förordat aktivt
understöd åt den beträngda nationalistregeringen på
Formosa. I febr, beviljade amerikanska
kongressen ekonomisk hjälp åt densamma. — USA:s
hållning härvidlag har influerats av den fientliga
inställning kommunistregimen visat mot dess
representanter i K. och av dennas markerade
uppslutning på Sovjetunionens sida. I dec. 1948
förklarade sålunda Mao Tse-tung, att de
kinesiska kommunisterna accepterade Kominforms
program, i april 1949, att de voro beredda att
kämpa på Sovjetunionens sida, om krig skulle
utbryta till följd av Atlantpakten, i juli, att K.
utgjorde en del av den antiimperialistiska
fronten, ledd av Sovjetunionen. I dec. 1949 avreste
Mao Tse-tung till Moskva, där i jan. 1950 även
utrikesministern, Chou En-lai, infann sig. Efter
långvariga förhandlingar slöts 14/a en
vänskaps-och allianstraktat, som innebar en revision av
1945 års rysk-kinesiska avtal. De båda makterna
sammanslöto sig nu för att förhindra förnyad
aggression från Japans el. någon annan makts
sida. Sovjetunionen utfäste sig att återställa de
manchuriska järnvägarna under kinesisk kontroll,
att dra tillbaka sina trupper från Port Arthur
och avstå från sina intressen i Dairen, detta så
snart fred slutits med Japan el. senast 1952. Den
gav vidare K. en långfristig kredit på 300 mill.
dollars för inköp i Sovjet. Traktaten följdes
senare av ett i april undertecknat handelsavtal.
Från amerikanskt håll hade tidigare gjorts
gällande, att Sovjetunionen ämnade sätta sig fast i
gränsprovinserna Manchuriet, Inre Mongoliet och
Sin-kiang. Dess intresse för dessa områden är
otvetydigt, även om ingenting härom
framkommer i de offentliggjorda artiklarna. Samgåendet
mellan det kommunistiska K. och Sovjetunionen
har även kommit till uttryck, när båda staterna
i jan. 1950 erkände Ho Chi-minhs
kommunistregim i Franska Indokina. På expansiva avsikter
tyda också de trevare, som gjorts betr. K:s
rättigheter över Tibet. USA och västmakterna ha
därför på olika sätt börjat söka resa en barriär
mot kommunismens vidare framträngande i s.ö.
Asien. B.K.;S.A.N.
Författning. K:s författning, som kallas
provisorisk, antogs i sept. 1949 av Kinesiska folkets
politiska konsultativa konferens, ett slags
nationalförsamling med 626 led., vilka förklarades
representera alla demokratiska partier och grupper,
folkorganisationerna (t.ex. ungdomsförbundet,
ar-betsfederationen och kvinnofederationen) samt
folkets befrielsearmé (icke-kommunister deltogo,
men kommunisterna hade stor majoritet). Enl.
författningen är K. en folkrepublik, ”baserad på
folkets demokratiska diktatur, ledd av den
arbetande klassen, grundad på samverkan mellan
arbetare och bönder och förenande alla demokratiska
klasser och olika nationaliteter inom landet”.
Intill dess ett parlament, Folkets nationalkongress,
— 39 —
— 40 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
