Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
king”, en gammal spådomsurkund med
spekulativa utläggningar, ”Shu king”, en saml. historiska
dokument, av vilka de flesta förskriva sig från
Chou-dynastiens första tid, ”Shi king”, 305 längre el.
kortare oden, de allra flesta från Chou-tidens 1 :a årh.
De senare voro ”Lun yü”, d.v.s. Konfucius’ samtal,
upptecknade av hans lärjungar, ett par filosofiska
traktater, ”Ta hüe” och ”Chung yung”, trol. båda
av hans sonson Kung K i, vidare ”Meng-tsi’
(Mencius) av M e n c i u s (d. 289 f.Kr.), och
”Sün-tsi” av Sün King (mitten av 3:e årh. f.Kr.).
Lärdomsskolan i Lu ha vi också att tacka för
såväl historiska som rituella texter av betydande
intresse. Konfucius själv excerperade furstedömet
Lus annaler från 722 till 481 f.Kr., korta och
knappa uppteckningar om viktigare händelser,
betitlade ”Chun-tsiu” (”Vår och höst”). Till denna
finnas dels två viktiga kommentarer, ”Kung-yang
chuan” och ”Ku-liang chuan” från sen Chou-tid,
vilka mest innehålla moraliserande funderingar,
dels en brett lagd rent historisk utläggning, ”Tso
chuan”, av okänd förf. trol. från tiden 400—300
f.Kr., ett verk, skrivet med utomordentlig stil och
med ett omväxlande innehåll, som ger mycket av
det fornkinesiska livet. De rituella texterna åter
som samlades först i i:a årh. f.Kr. men
väsentligen förskriva sig från Lu-skolan, äro ”Li ki”, ”Ta
Tai li” och ”1 li”, vilka ge en minutiös skildring av
feodaltidens litsystem, samt ”Chou li”, en
systematisk framställning av Chou-tidens
ämbetsman-naorganisation från slutet av Chou-tiden. —
Alldeles fristående från och rentav polemiserande mot
Lu-skolan voro vissa andra filosofiska skolor.
Främst märkas här de taoistiska filosoferna: L a
0-t s i* med ett kort och delvis mycket dunkelt verk
(senare kallat ”Tao tö king”) i starkt lapidarisk
stil (o. 400 f.Kr.), ”Lie-tsi” (trol. 2:a årh. f.Kr.),
C h u a n g C h o u (o. 300 f.Kr.) med ett stort verk
”Chuang-tsi”, parabler och filosofiska betraktelser
i ett delvis svårbegripligt men märgfullt och
ståtligt språk — ett av den kinesiska litteraturens
förnämsta alster. En betydande filosof var vidare
altruisten M o Ti (4:e årh. f.Kr.), vilkens stora
verk ”Mo-tsi” ger ett försök till filosofisk
systematik. Poesien under Chou-epoken är företrädd
ej blott av den ovannämnda ”Shi king” utan även
av en serie längre dikter av en blomstrande
diktarskola i landet Chu (nuv. Centralkina), vilka äro
hopförda i saml. ”Chu tsi” (”Elegierna från Chu”),
skrivna på ett invecklat konstspråk. Skaparen av
och främste representanten för denna skola var
K ü Y ü a n (d. 295 f.Kr.), vars elegi ”Li sao”
anses för en av den kinesiska litteraturens pärlor.
Ts’in- och Han-epokerna voro mera
bakåtblic-kande än nyskapande. Bland konfucianska förf,
märkas här främst Tung Chun g-s h u (2:a årh.
f.Kr.) med ett stort verk ”Chun tsiu fan lu”
(”Chun-tsiu’s ymniga dagg”) och Y a n g H i u n g (d. 18
e.Kr.), förf, till ”Tai hüan king” och ”Fa yen”.
Taoismen utvecklades vidare av Han F e i-t s i
(d. 233 f.Kr.) och H u a i-n a n-t s i (d. 122 f.Kr.).
En mera självständig, kritisk essäist av betydande
mått var Wang C h u n g (d. 97 e.Kr.) med det
stora verket ”Lun-heng”. En nationalekonomisk
avh. av stort intresse, ”Yen tie lun” (”Diskussion
om järn och salt”), skrevs av Huan Kuan vid
mitten av i:a årh. f.Kr. En lärd förf., som spelat
en stor roll, var vidare L i u H i a n g (d. 9 f.Kr.,
medl. av kejserliga släkten), vilken dels författat
”Lie nü chuan” (”Berättelser om framstående
kvinnor”), som varit en i kinesisk kvinnouppfostran
brukad läsebok, och ”Shuo yüan”, en stor saml.
sedelärande anekdoter, dels jämte sin son L i u
H i n ordnade det kejserliga bibi, och utarbetade
den första kinesiska bibliografien (nu intagen i det
historiska verket ”Tsien Han shu”). Han-dynastiens
viktigaste litterära insats var dock av annan art:
skapandet dels av en ny historieskrivning, dels
av en filologisk vetenskap. Den store nydanaren
på det förra området var S i-m a Tsien med
det väldiga verket ”Shi ki” (”Historiska
uppteckningar”; fullbordat o. 100 f.Kr.), som behandlar
K:s historia från äldsta tid fram till sagda datum.
Det är systematiskt uppställt och blev mönstret
för alla senare tiders dynastiska historier,
utarbetade på kejserligt uppdrag av framstående lärde;
de berömdaste äro de 3 närmast följ.: ”Tsien Han
shu” (”Västra Han-dynastiens historia”) av P a n
K u (d. 92 e.Kr.), ”Hou Han shu” (”östra
Handynastiens historia”) av Fan Y e (d. 445 e.Kr.)
och ”San kuo chi” (”Tre rikenas historia”) av
Chen Shou (d. 292 e.Kr.). Studiet av den
klassiska Chou-litteraturen utvecklades till en verklig
vetenskap genom en rad lärde, bl.a. lexikografen
H ü S h e n, förf, till ”Shuo wen kie tsi” (100
e.Kr.), textfilologerna Kia Kuei (d. 101 e.Kr.),
Ma J u n g (d. 166 e.Kr.) och Cheng Hüan
(d. 200 e.Kr.).
Redan under Han-tiden började emellertid i
mindre skala en utveckling, som sedan under hela
i:a årtusendet e.Kr. skulle föra allt längre:
skapandet av å ena sidan en utsökt lyrik, å andra
sidan en essälitteratur, som på dels rytmisk, dels
fri men stilistiskt ytterst känsligt avvägd prosa
gav såväl reflexioner som naturskildring och
stäm-ningsmåleri. Lyriken började med S i-m a S i a n
g-Ju (d. 117 f.Kr.) och Mei Sheng (d. 140 f.Kr.),
utbildades genom en lång rad smärre skalder, t.ex.
Yang Fang i 3:e årh., Tao Tsien (d.
427), P a o C h a o (d. 466), och nådde kulmen
under Tang-dynastien genom förnämliga
diktare, ss. Chen T s i-a n g (d. 698), M e n g H a
o-jan (d. 740), Li Po (L i Tai-po, d. 762), Tu
F u (d. 770), Po K ü-i (d. 846), för att under senare
epoker hamna i ren efterklang. — Essän, som
även nådde högt redan under Han-tiden med P a n
Ku (d. 92 e.Kr.) och Chang Heng (d. 139) och
som hade framstående företrädare under de ”6
dynastierna”, t.ex. Tsao Tsao, Tsao Chi och
Tso Si under 200-talet, Wang Hi-chi (d. 379)
och Tao T s i e n (d. 427), fick likaså sin
förnämsta utveckling under Tang- men även under
Sung-epoken. Man brukar räkna med ”8 stora namn”,
Han Yü (d. 824), Liu Tsung-yüan (d. 819),
O u-y ang S i u (d. 1072), S u Sün (d. 1066),
Su C h ö (d. 1112), Su Shi (S u T u n g-p o,
d. 1101), Wang A n-s h i (reformatorn, d. 1086)
och Tseng Kung (o. 1100). — Även på den
lärda litteraturens område blevo Tang- och
Sung-tiderna epokgörande. En ny skola för behandling
och tolkning av Chou-tidens klassiker uppstod på
600-talet, företrädd bl.a. av textfilologen Kung
Y i n g-t a och lingvisten L u T ö-m i n g.
Ledan
— 55 —
— 56 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
