Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
de bland Sung-tidens filologer blev filosofen C h u
H i (d. 1200), vars klassikertolkningar sedan dess
varit officiellt normgivande i Kina. Lexikografien
hade redan tidigare tagit ett stort steg genom L u
F a-y e n med verket ”Tsie Yün” (601) och
blomstrade sedan under några årh. Även
historieskild-ringen fick en pånyttfödelse genom S i-m a K
u-a n g (d. 1086), vars monumentala verk ”Tsi chi
tung kien” (”Den stora spegeln till hjälp vid
styrelsen”) är en fortlöpande, kronologisk, brett lagd
skildring i mots. till de dynastiska historierna;
detta verk, i av C h u H i under titeln ”Tung
kien kang mu” omarbetat skick, är än i dag
kinesens förnämsta historiska läsning. Samtidigt blev
encyklopedien en omtyckt vetenskapsgren: ”Tai
ping yü lan” (983) är ett stort sammelverk,
bestående av idel korta klipp ur tidigare källor, och
detta har sedermera blivit mönstret för flera
viktiga kinesiska encyklopedier, av vilka den största
och främsta, ”Ku Kin tu shu tsi cheng”, från
1700-talet, omfattar 1,628 cm-tjocka häften.
Statsveten-skapligt-historiska encyklopedier hade uppstått
redan genom ”Tung tien” av T u Y u på 800-talet,
och Sung-tiden har två märkliga sådana att
uppvisa, ”Tung chi” av Cheng Tsiao (noo-talet)
och ”Wen hien tung kao” av Ma T u a n-1 i n
(publ. 1280). Sung-dynastien blev slutl. en
blomst-ringstid för filosofien, i det en rad lärde, sist men
främst bland dem C h u H i, utvecklade den
materialistiska s.k. sing-li, ”naturfilosofien”.
Fram till denna tid hade all litteratur skrivits
på det knappa kinesiska litteraturspråket (se
Kinesiska språket), som också i fortsättningen blev
använt, men redan i Sung-tid började en
skönlitteratur på ett mera talspråksartat språk framväxa,
främst dramatik. Sung-tiden uppvisar ett av
genrens förnämsta alster, ”Si siang ki” av W a n g S h
i-f u, men först under Yüan-tiden nådde den
fulländning. Ett stort antal av dess dramer (”Chao
shi ku er” av K i K ü n-s i a n g, ”Huei lan ki”
etc.) höra fortfarande till den kinesiska teaterns
stående pjäser. Även Ming-dynastien har
framstående dramatiska alster att uppvisa, t.ex. ”Pi-pa-ki”
(”Lutans sång”) av K a o T u n g-k i a (Kao
Tse-tcheng) (bearb. för modern scen av W. Irwin och
S. Howard och uppf. i New York 1945 och i
Göteborg 1947; sv. övers, av E. Blomberg). Från Yüan-,
Ming- och tidig Tsing-tid förskriver sig vidare en
ganska omfattande roman- och novellitteratur, som
i några av sina främsta alster, t.ex. de historiska
romanerna ”San Kuo chi yen i” och ”Shuei hu chuan”,
sederomanerna ”Hung lou meng” och ”Kin ping
mei” samt novellsaml. ”Kin ku ki kuan”, har ett
betydande intresse. På svenska föreligger ”Kung
Markatta” (kin. titel ”Si yu ki”), skriven av Wu
Cheng-en på 1500-talet. En egendomlig särställning
intar den stora boken ”Liao chai chi i” av P u
S u n g-1 i n g (1600-talet), som i höglitterär,
utsökt lapidarstil ger en mängd småberättelser av
folkloretyp. — Tsing-dynastiens främsta insats
är emellertid det lärda arbetet med den gamla
litteraturen, som bedrivits av en rad snillrika
filologer (t.ex. Wang N i e n-s un, T u a n Y
ü-tsai, Yü Y ü e, Sun I-jang).
Som följd av den s.k. litterära revolutionen,
en rörelse, som började efter i:a världskriget
un
der ledning av poeten och filosofen Hu Shi
(f. 1891), har det klassiska litteraturspråket
under de senaste årtiondena alltmer trängts åt sidan
av en litteratur, som bygger på modernt
nord-kinesiskt talspråk. Skillnaden mellan dessa språk
är mycket stor; den som behärskar det ena
förstår icke nödvändigtvis det andra. En viss
euro-peisering av språket, nödvändig emedan de
klassiska orden icke täcka moderna begrepp och
tankar, har också ägt rum och berör icke endast
vokabulären utan även konstruktionen av satser
och meningar. Samtidigt som ordförrådet har
minskats och förenklats genom bortrensning av
ett otal klassiska synonymer, har det berikats
genom införandet av en stor mängd moderna
termer, och språket kan nu sägas vara ett gott
instrument för skriftlig skildring även av samtida
företeelser. De djupaste verkningarna av denna
språkliga nyordning komma till synes i den
berättande prosan. En modern romankonst har
blomstrat upp, representerad av namn som
bröderna C h o u T s o-j e n och C h o u S h u-j e n,
av vilka den förre gett mästerliga skildringar
från borgerlig miljö, medan den sistn. under
pseud. Lu-sin lagt grunden till en kinesisk
proletärroman. Andra berättare av betydelse äro
Kuo M o-j o, T i n g-L i n g och L i n Y ü-t ang
samt S h e n Y e n-p ing, Shu S h e-y ü, L i
P e i-k a n och H i e h W a n-y ing, de fyra sistn.
mera kända under sina resp, pseud. Mao-ttin,
L a o-s h e, P a-k i n och Ping-hin; av Lao-she,
som också är en humoristisk förf, av rang,
föreligger den märkliga romanen ”En ricksha i
Peking” i sv. övers. Även inom poesien och dramat
äro förändringarna betydande. De klassiska
versmåtten med sina slutrim och sin stränga meter
ha i stor utsträckning fått vika för fri vers och
prosadikter. Ett modernt drama har sett dagen,
västerländskt i formen men med äkta kinesiskt
innehåll; konflikterna gälla vanl. sociala frågor.
Namn, som förtjäna att nämnas här, äro poeterna
Hü K i-m o och Wen I-t o samt dramatikerna
Tien Han och W a n K i a-p a o (pseud. T s a
o-Yü).
Den kinesiska litteraturen, främst lyriken, blev
tidigt beaktad i Europa, men fick först under
senare hälften av 1800-talet någon större
betydelse för europeisk litteratur. Mest märkbart har
dess inflytande varit i Tyskland, där intresset går
tillbaka till Goethe och där författare som Bethge
och Klabund nått en bred publik med sina
mycket fascinerande versifikationer av sinologernas
prosaöversättningar. Förträffliga övers, av
kinesisk dikt föreligga på både engelska, franska öch
tyska. Av utg. på franska må nämnas M. J. L.
D’Hervey-Saint-Denys (”Poésies de 1’époque des
Thang”, 1862). De engelska övers, äro mycket
talrika; läsvärda äro framför allt Herbert A.
Gi-les, ”Chinese poetry in English verse” (1898, 2
utökade ed. 1923), Kiang Kang-Hu & W. Bynner,
”The jade mountain, a Chinese anthology, being
three hundred poems of the T’ang dynasty, 618
—906” (1930; sv. övers, se sp. 59), A. Waley,
”Chinese poems” (1946; ett fylligt urval från
en rad tidigare saml.) och R. Payne, ”The
white pony, an anthology of Chinese poetry from
the earliest times to the present day” (1947).
— 57 —
- 58 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
