Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kina - Litteratur - Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINA
På tyska föreligga saml. av bl.a. V. v. Strauss
(”Schi-king, das kanonische Liederbuch der
Chine-sen”, 1880), A. Forke (”Blüten chinesischer
Dich-tung”, 1893, ”Dichtungen der T’ang- und
Sung-Zeit”, 1929), H. Bethge (”Die chinesische Flöte”,
1907) och M. Geilinger (”Chinesische Vierzeiler
aus der Tangzeit”, 1944; sv. övers, av S.
Nordengren, ”Kinesisk bukett”, s.å.). Tolkningar på
svenska ha framlagts av H. E. Larsson
(”Kinesiska dikter”, 1894), F. Hellgren (”Gula
trubadurer”, 1944), E. Blomberg (”Jadeberget,
kinesisk lyrik från T’angperioden”, s.å.) och A.
Henrikson (”Kineser”, 1945; tills, med Hwang
Tzu-Yü). Alla dessa saml. utom i någon mån
den sistn., syssla enbart med den klassiska
lyriken. Av roman- och novellitteraturen finnas
talrika översättningar, t.ex. Lo Kuan-chung, ”Dream
of the red chamber” (”Hung lou meng”, 1892—93)
och ”San kuo or Romance of the three kingdoms”
(2 bd, 1925), F. Kuhn, ”Chinesische
Meisternovel-len” (1926), Shui hu chuan, ”All men are brothers”
(i933), C. Egerton, ”The golden lotus” (”Chin
ping mei”, 4 bd, 1939) och A. Waley, ”Monkey”
(”Si yu ki”, 1944; sv. övers. ”Kung Markatta”).
Av modern litteratur finnas också talrika övers.,
t.ex. E. Snow, ”Living China, modern Chinese
short stories” (1936), Lu Hsün, ”Ah Q and others”
(1941), C. C. Wang, ”Contemporary Chinese
stories” (1944) och Lau Shaw, ”Rickshaw boy”
(1945). — De kanoniska skrifterna från Chou-tid
finnas i fullständig övers, till engelska av J.
Leg-ge (”The Chinese classics”, 1861—72, och ”The
sacred books of China” [i F. M. Müllers ”The
sacred books of the East”, bd 3, 16, 27—28, 39
—40, 1879—91]), till franska av S. Couvreur i en
rad arbeten och delvis till tyska av R. Wilhelm;
den äldsta poesien och de äldsta prosaalstren i
B. Karlgren, ”The book of odes” (1950) och ”The
book of document” (s.å.). En rad Chou-filosofer
finnas i övers, av J. Legge, A. Forke, R. Wilhelm,
A. Waley m.fl. Vidare E. Chavannes, ”Les
mé-moires historiques de Se-ma Ts’ien” (1895—1905),
A. Forke, ”Lun-Héng” (2 bd, 1907—11), H. A.
Giles, ”Gems of Chinese literature” (2 ed. 1923),
”Stränge stories from a Chinese studio” (ny ed.
1925), G. Margouliès, ”Les kou-wen chinois”
(1926), Sung-Nien Hsu, ”Anthologie de la
litté-rature chinoise” (1933), ”Anthologie raisonnée de
la littérature chinoise” (1948), E. D. Edwards,
”Chinese prose literature of the T’ang period” (2
bd, 1937—38), Pan Ku, ”History of the former
Han dynasty” (2 bd, 1938—40), C. C. Wang,
”Traditional Chinese tales” (1944). På svenska har
Lao-tsi tolkats av E. Folke (”Tao Teh King”,
i N. Söderbloms ”Främmande religionsurkunder”,
3, 1908), och de konfucianska samtalen ha
översatts av Hwang Tzu-Yü och A. Henrikson
(”Samtalen med Konfucius”, 1949). En kort antologi
över kinesisk filosofi är B. Karlgren, ”Från Kinas
tankevärld” (1929). Smärre prosaverk av profant
innehåll ha översatts av bl.a. B. Karlgren
(”Kinesiska noveller”, 1921). Även det klassiska dramat
har varit föremål för intresse, och några pjäser
ha uppförts med framgång på västerländska
scener, vanl. i stark bearb. övers, av kinesiskt drama
ha utgetts av bl.a. A. Bazin (”Théåtre chinois”,
1838, och ”Le Pi-Pa-Ki ou 1’histoire de luth”,
1841), A. Forke (Hui-lan-ki, ”Der Kreidekreis”,
1926) och V. Hundhausen (”Das Westzimmer”,
s.å.). B.K.;H.Tz.Y.;AlfH.;E.
Teater. Den klassiska kinesiska teatern har sitt
ursprung i religiösa riter, i vilka dansen spelade
en framträdande roll. Enl. traditionen ingick
redan 2,000 år f.Kr. danser och sånger i
gudstjänsten. För dessa anlitades småningom professionella
artister, och dramatiska element infogades.
Teaterföreställningar blevo ett uppskattat nöje vid
hovet. Beskrivningar av dansdramer finnas
bevarade från Chou-dynastien (1027—256 f.Kr.).
Under Tang-dynastien (618—906) upplevde teatern
en snabb utveckling. Den satiriska dialogen
introducerades. Om kejsar Ming-huang (713—755
e.Kr.) berättas, att han upprättade en elevskola
och en teater i sin päronträdgård; ännu i dag
kallas skådespelarna i Kina ”päronträdgårdens
lärjungar”. Från Sung-dynastiens regeringstid (960
—1279) äro namn på inemot 300 pjäser bevarade,
medan 815 titlar äro kända från den mongoliska
Yüan-dynastien (1280—1368), under vilken den
klassiska teatern fick sitt nuvarande utseende.
Under Ming-dynastien (1368—1643) blomstrade
teaterlivet; från denna tid äro c:a 600 pjäser kända.
Under Ming-dynastien ersattes ofta
Yüan-pjäser-nas fasta byggnad, 3—5 akter, dominerade av
en person, med ett slags dramatiska berättelser i
upp till ett fyrtiotal akter; de visades dock sällan
som en enhet. Periodens mest kända drama är
Kao Tse-tchengs ”Pi-pa-ki” (”Lutans sång”; uppf.
1947 i Göteborg). Under Tsing-perioden (1644—
1911) blev bl.a. det historiska skådespelet mycket
populärt och många berömda hjälteromaner
dramatiserades.
Under Yüan-dynastien utbildades olika
teaterstilar i n. och s. K., en delning, som genomfördes
även inom måleriet. Den typiska nordkinesiska
pjäsen, tsa chü, är enklare konstruerad, både när
det gäller handlingen och musiken, än den
syd-kinesiska, hsi wen. För den klassiska teatern i sin
helhet gäller, att den skildrar bestämda typer och
icke individuellt formade personer samt
konsekvent genomför en sträng stilisering, som
inskränker dekor och rekvisita till ett minimum och
ger både gester, mimik och dräkter en fast
avgränsad, symbolisk betydelse. Varje färg, varje
nyans har sin mening, varje rörelse är en del av
ett fast schema. Man skiljer t.ex. mellan tjugo
olika sätt att uttrycka skratt. Scenen påminner
om Englands elisabetanska och är som denna
omgiven av publik på tre sidor. Typgalleriet
omfattar både tragiska och komiska gestalter. Den
stiliserade karakteriseringskonsten,
avståndstagandet från sceniska illusionsmedel och frånvaron av
naturalistiska detaljer inom den klassiska
kinesiska teatern ha utövat ett starkt inflytande på
den av Bert Brecht lanserade s.k. episka teatern
(B. Brecht, ”Bemerkungen über die chinesische
Schauspielkunst”, 1936). Den första kinesiska pjäs,
som blev känd i Västerlandet, var ”Chao shi ku
erh”, som inspirerade Voltaire till hans
”L’orphe-lin de la Chine”.
Bredvid den klassiska teatern finner man i
dagens K. även en av europeiska och amerikanska
strömningar påverkad modern teaterform. 1915
grundade en grupp studenter, som hade studerat
— 59 —
— 60 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
