Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinasyra - Kinaträd - Kinavin - Kinberg, 1. Hjalmar - Kinberg, 2. Olof - Kincardine, The Mearns - Kinch, 1. Knut - Kinch, 2. Karl - Kinch, Karl Fredrik - Kinchinjunga, Kanchenjunga - Kinck, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINASYRA
Kinasyra, kem., se Klorogensyra.
Kinaträd, se Kinabarkträd.
Kinavin, vinum cincho’nae, en blandning av 10 d.
flytande kinaextrakt, 20 d. socker och 70 d.
marsala-vin. Användes som allmänt stärkande och
aptitbefordrande medel. K. med järn, vinum
chi-ni’ni ferra’tum, är en lösning av 1 d. kininferricitrat
och 20 d. socker i 79 d. marsalavin. Det innehåller
0,12 °/o järn och 0,10 % kinin. Användes liksom det
förra som stärkande och blodbildande medel.
Kinberg. 1) Johan Gustaf Hjalmar K.,
zoolog, läkare, veterinär (1820—1908), 1844 fil. dr, 1850
m,ed. dr i Lund, 1853—56 prosektor och adjunkt
vid Karolinska inst., 1859—88 prof, vid
Veterinärinrättningen (Veterinärinst.), var en mångsidig förf.,
som;utom talrika arbeten över veterinärmedicinska
ämnen utgav bl.a. ”Annulater” (i ”Kongl. svenska
fregatten Eugenies resa omkring jorden”, 2:3,
1857—1910), från ”Eugenies” världsomsegling, i
vilken han deltog som läkare och zoolog.
2) Olof Vilhelm K., den föreg:s systersons
son, sinnessjukhusläkare, rättspsykiater (f. 23/o
1873), efter studier i Uppsala och Stockholm doc.
i psykiatri och
rättspsykiatri vid
Karolinska inst. 1909, prof:s
titel 1921; överläkare
vid Långbro sjukhus
1908—27, lärare i
rättspsykiatri vid
Karolinska inst. och
sinnessjukläkare vid
Centralfängelset å
Långholmen 1920—39 samt
överläkare vid den
nyöppnade
sinnessjuk-avd. där,
rättspsykiatriska kliniken, 1932—
39. K., vars arbeten
ut
märkas av klarhet och pregnans, framsynthet och
formell fulländning, har i sitt vetenskapliga
författarskap och som sakkunnig vid offentliga
utredningar framgångsrikt kämpat för
tillvaratagandet av den moderna rättspsykiatriens intressen
inom olika områden av svensk lagstiftning. Han
har utg. skrifter i rättspsykiatri och kriminologi,
bl.a. ”Brottslighet och sinnessjukdom” (1908),
”Aktuella kriminalitetsproblem” (1930), ”Varför
bli människor brottsliga? Kriminalpsykologisk
studie” (1935) och ”Incestproblemet i Sverige”
(1943; tills, med G. Inghe & S. Riemer). [J.B.J.JA.G.
Kincardine [kir)ka’din], The Mearns,
grevskap i mell. Skottland, vid Nordsjön närmast s.
om floden Dee; 989 km2, c:a 29,000 inv. (1948;
41,779 1921). Det bördiga kustlandet övergår
västerut i Grampianbergens utlöpare (779 m ö.h.).
Huvudnäringar äro jordbruk och boskapsskötsel
samt fiske, vars centrum är huvudstaden
Stone-haven (c:a 4,500 inv.), K:s största stad.
Kinch. 1) Knut K., ingenjör, vägexpert (f.
15/s 1886), civilingenjör 1909, avd.-chef vid
Har-språngets första utbyggnad 1919—22, övergick
sedan till vägväsendet och blev inspektör hos
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 1934, chef för
dess avd. för enskilda vägar 1939, vägdirektör i
Östergötlands län 1944 och är sedan 1946
över
inspektör för Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
vägunderhållsavd.; överstelöjtnant vid Väg- och
vattenbyggnadskåren sedan s.å.
2) Karl Fredrik Kristian K., den föreg:s bror,
operettsångare, teaterchef, regissör (f. 3/g 1892). K.
har fått sin utbildning i sång av T. Rangström och
Gertrud Grubbström samt bedrivit studier i scenisk
framställningskonst för Elisabeth Hjortberg. 1915
knöts han till Oscarsteatern, där han debuterade
som prins Fritellini i ”Lyckoflickan”. 1918
övergick han till Stora teatern i Göteborg, där han
1927—35 var regissör och chef. K. har därefter
varit anställd vid bl.a. Vasa- och Oscarsteatrarna,
varit knuten till Riksteaterns turnéer samt varit
ledare för turnéer i Folkets parker. 1941—42 var
han chef för Skansens friluftsteater. K. har
spelat en mängd huvudroller i både den klassiska och
den moderna operetten, ss. Boccaccio, Farinelli,
Paris i ”Sköna Helena”, Ivan Janicke i
”Tiggarstudenten”, Eisenstein i ”Läderlappen”, Leopold
i ”Värdshuset Vita hästen”, Isupan i ”Mariza”
samt Edvin och Boni i ”Czardasfurstinnan”.
Under sin göteborgstid framträdde han även i
operapartier, t.ex. Beckmesser i ”Mästersångarna i
Nürnberg”, Goro i ”Madame Butterfly”,
Papa-geno i ”Trollflöjten”, Jacquino i ”Fidelio” och
Arv i ”Maskerad”. A.L.
Kinch, Karl Fredrik, dansk arkeolog (1853
—1921), dr phil. 1883 (”Quaestiones Curtianae”),
rektor för Maribo skola 1895—98, företog med
ekonomiskt understöd av Carlsbergsfonderna
vidlyftiga resor i Grekland, Italien och Turkiet och
ledde 1902—06 jämte Chr. Blinkenberg och Martin
P. Nilsson utgrävningen av Lindos på Rhodos.
Bland hans skrifter märkas ”L’arc de triomphe
de Salonique” (1890) och ”Vroulia” (1914).
Kinchinjunga [kincinjajfa], Kanchenjunga,
en av de högsta topparna i Himalaya*.
Kinck [c-], Hans Ernst, norsk författare (1865
—1926). K., som växte upp i Setesdalen och
Har-danger, tog starka intryck av naturen och
befolkningen där. Han blev student 1884, studerade
nordisk filologi i Kristiania och Halle, blev cand. mag.
1882, skrev s.å. en avh., ”Om forholdet mellem
middelalderens balladedigtning og oldtidens
my-thisk-heroiske digtning i Norden” (tr. i ”Edda”,
1932), som innehåller flera av de problem, varom
hans senare författarskap rört sig. K:s
vetenskapliga intressen fingo vika för litterära. Hans första
verk, romanerna ”Huldren” (1892) och ”Ungt folk”
(1893), voro psykologiska studier i ett
naturalistiskt maner, som han
övergav fr.o.m.
”Flag-germusvinger. Even-tyr vestfra” (1895) och
”Fra hav til hei”
(1897), noveller med
motiv från norskt
bondeliv, det yppersta i
K:s produktion,
intensiva naturstämningar
och djupgående
människoskildringar, givna i ett starkt
personligt språk. Märkliga
äro också K:s erotiska
— 79 —
— 80 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
