Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinematografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINEMATOGRAFI
men från kinokameran framkallas i
specialinrät-tade filmlaboratorier till bildnegativ. I mindre
skala sker framkallningen för hand genom att
filmen lindas upp på ramar, vilka sänkas ned i
stora tråg med erforderliga lösningar. I större
skala utföres framkallningsarbetet helt med
kontinuerligt arbetande framkallningsmaskiner.
Negativet kopieras därefter i kopieringsmaskiner på
relativt lågkänslig och finkornig s.k.
positivfilm. Samtidigt kunna även texter inkopieras i
bildrutorna, men dessa införas ofta senare genom
en stämpling med klichéer och infrätning av
texten. För 1 j u d f i 1 m e n tillkommer även den
omständliga proceduren med ljudets inkopiering
i kanten av filmen, innan denna slutl. framkallas
till den positiva kopian, resp, ljudkopian, som
skall sammanfogas till en sammanhängande film.
Kopieringen sker icke alltid genom direkt
kontakt mellan negativ och positivfilm utan ofta
genom optisk kopiering, d.v.s. en form
av projektion, som har den fördelen, att
originalnegativet både kan förstoras och förminskas.
Ofta framställas t.ex. 16 mm skolfilmer på detta
sätt genom förminskning från normalfilm. Mera
sällan förstoras en smalfilm till normalfilm. I
optiska kopieringsapparater framställas ofta
förbluffande effekter genom hopkopiering av olika
filmer, t.ex. av en filmad handling och en på
annat håll fotograferad rörlig bakgrund, varvid
förstoringsgraden kan ändras, t.ex. hos den ena
filmen.
Speciella former av kinematografi.
Mycket långsamma rörelser och förlopp kunna
med k:s hjälp koncentreras till avsevärt kortare
tid, så att de bekvämt kunna studeras. Denna
tidsförkortning erhålles genom att t.ex.
en blomma, som slår ut långsamt el. vänder sig
efter solen, fotograferas med en speciell
kino-kamera, som exponerar enstaka bildrutor med
långa tidsintervall. Genom att filmen sedan visas
med normal hastighet kan ett förlopp, som tagit
timmar el. dygn i anspråk, visas på någon
minut. I förening med mikrokinematografi
kan bakteriers och cellers utveckling studeras
enl. denna princip. Uppmärksammade
undervis-ningsfilmer av detta slag ha framställts av det
tyska UFA-bolaget. Genom
ultrarapidki-n em a t o g r a f i* kan ett mycket hastigt
rörelseförlopp fotograferas med hög bildfrekvens och
sedan visas med normal hastighet. Rörelsen
återges då avsevärt långsammare, s.k. t i d
s-luppverkan. Många 16 mm
smalfilmkameror ha utom den normala bildfrekvensen, 16
bilder pr sek, även högre frekvenser upp till 64
bilder pr sek, som kunna användas för svagare
tidsluppverkan. Med specialkameror kan man
med normalfilm exponera c:a 1,000 bilder pr sek
och med smalfilmkameror omkring 3,000 bilder
pr sek. I dessa kameror frammatas filmen
kontinuerligt, medan en spegelkrans el. någon
annan optisk anordning, t.ex. en roterande
glasskiva, förflyttar varje bildruta under
expone-ringsögonblicket i filmens riktning med exakt
samma hastighet som filmen, s.k. optisk
utjämning. En tidigare använd, tysk
normal-filmprojektor (Mechau-projektorn) var konstrue-
Fig. 4. ”Trolltrumma”.
rad enl. denna princip med kontinuerlig
fram-matning av filmen. — Stereoskopisk film
kan framställas enl. flera olika principer, men
ingen har ännu fått praktisk betydelse (se
Stereofotografering). Färgfilm (se d.o. och
Färgfotografi) framställes numera enl. de
vanliga subtraktiva metoderna och enl. Technicolor*.
Historik. Som den första föregångaren till
kinematografen
räknas ”levande
hjulet” el. s t r o
bo-s k o p e t, en
leksak, som uppfanns
1833 samtidigt av
J. Plateau och S.
Stampfer. I sin
enklaste form
bestod det av en
ro-terbar pappskiva,
som nära
ytterkanten hade en serie
radiella springor
på samma avstånd
från varandra.
Mellan springorna
fun-nos lika många
teckningar av olika
faser i en rörelse.
Om man höll upp skivan med bildsidan mot en
spegel och satte den i rotation, såg man
teckningarna blinka förbi genom springorna och fick intryck
av en sammanhängande rörelse. En liknande
konstruktion var ”trolltrumman” (fig. 4), en cylinder
med vertikala springor, genom vilka man såg
teckningar på motsatta cylinderväggens insida.
Fransmannen E. Reynaud förbättrade principen i sitt
”p r a x i n o s k o p”, där bilderna betraktades i
roterande speglar. Hittills hade rörelsen bestått
av en sluten handling, som upprepades gång på
gång. Reynaud fullkomnade sin apparat genom
att bygga praxinoskopet för projektionsändamål
och genom att placera bilderna på långa,
perforerade gelatinband på upp till 50 m längd och
rymmande 700 kolorerade teckningar (1888).
Samtidigt började man på många håll ta
fotografien till hjälp vid bildernas framställning. E.
Muybridge nedlade under en följd av år ett
energiskt arbete på att fotografera levande varelsers
rörelser och blev bl.a. känd för sina hästbilder
(fig. 5). Utmed en ridbana ställde han upp en
lång rad kameror, vilkas slutare förbundos med
trådar, spända över banan så, att den springan-
Fig. 5. Muybridges serieupptagning av en springande
häst.
— 93 —
~ 94 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
