Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinesiska språket - Kinesiska svalbon, ätliga svalbon - Kinesisk eld - Kinesisk-japanska kriget 1937—45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINESISKA SVALBON
Sida ur en kinesisk lärobok. Läses uppifrån och nedåt,
från höger till vänster.
delseelement, s.k. radikal, t.h. mu, träd,
ljudelement, s.k. fonetikum). Många enkla bilder ha
dessutom kommit att bli använda i överförd, figurlig
bemärkelse, t.ex. (urspr. en ritning av en man
med korslagda ben), kiao, ”korsa, förknippa,
förbindelse”, el. rentav som ljudlån för likljudande
ord, t.ex. , lai, (urspr. ”korn”, en ritning), redan
tidigt lånat för lai, ”komma”. Ovan anförda former
äro moderna normalskriftstecken. Skriften har
emellertid genomlöpt en lång utveckling även tekniskt.
I äldsta tid ristade i trä el. ben voro bilderna
ganska utförliga och ofta starkt varierande i
utförandet. De normaliserades någon gång i mitten
av Chou-epoken till ta-chuan, ”stora stämpelstilen”
Denna var dock alltjämt mycket omständlig, och o.
200 f.Kr. förenklades den av ministern Li Si till
siao chuan, ”lilla stämpelstilen”. Redan under
Chou-tid hade man ritat med en i tusch doppad träpinne
på trä el. siden, men nu, o. 200, uppfanns
kamel-hårspenseln, och 100 e.Kr. uppfanns papperet. Detta
modifierade starkt skriftens yttre form, och man
kom fram till kie shu, ”normalskrift”, som alltjämt
är gällande. Av denna finnas kursiva
förkortnings-former, hing-shu, ”löpande stil”, och tsao shu,
”grässkrift”, den senare en våldsamt hopdragen och
nyckfull stenografi. — Litt.: S. Julien, ”Syntaxe
nou-velle de la langue chinoise” (2 bd, 1869—70); G.
v.d. Gabelentz, ”Chinesische Grammatik” (1881);
B. Karlgren, ”Études sur la phonologie chinoise”,
1 (1915), ”Grammata serica. Script and phonetics ■
in Chinese and Sino-Japanese” (1940), ”Från Kinas
språkvärld” (1946), ”Kinesisk elementarbok”
(1948); E. Haenisch, ”Lehrgang der chinesischen
Schriftsprache” (3 bd, 1929—33); W. Simon, ”How
to study and write Chinese characters” (1944);
R. A. D. Förrest, ”The Chinese language” (1948);
Y. Chao, ”Mandarin primer” (s.å.). —
Ordböcker: S. Couvreur, ”Dictionnaire classique de la
langue chinoise” (3 éd. 1911); H. A. Giles, ”A
Chinese-English dictionary” (2 éd., 2 bd, 1912);
R. H. Mathews, ”A Chinese-English dictionary”
(rev. amer. ed. 1944—45); Y. Chao & L. Yang,
”Concize dictionary of spöken Chinese” (1947). B.K.
Kinesiska svalbon, ätliga svalbon,
benämning på den i Bengaliska vikens kustområden, i
Bortre Indien och på Sundaöarna levande
salanga-nens skålformiga, halvgenomskinliga och av fågelns
sega saliv förfärdigade bon, vilka i Kina anses som
en läckerhet och användas till beredning av soppor.
Kinesisk eld, se Fyrverkeri.
Kinesisk-japanska kriget 1937—45. Det krig
mellan Kina och Japan, som utbröt 1937, var ett
led i den japanska expansion, som ägde rum
under 1930-talet. Japans råvarubrist var stor, och
landet hade ett stort befolkningsöverskott. I
Manchuriet och Kina funnos betydande, icke
utnyttjade råvarutillgångar. Dessa länder skulle
kunna tjäna som avsättningsmarknad för
japanska industriprodukter. En del av det japanska
befolkningsöverskottet skulle även kunna
placeras här. Dessa motiv för en japansk expansion
kommo att utnyttjas av en grupp aktivistiska
japanska politiker — oftast militärer —, vilka
av ideella motiv som regel även önskade se
Japan som ledare för österns folk. Expansionen
började med att lydstaten Manchukuo
upprättades 1932. Prov. Jehol med dess som
infallspor-tar till Nordkina betydelsefulla bergspass
införlivades följ, år med Manchukuo, och 1935
tillfördes denna lydstat även ö. Hopei.
Japanerna igångsatte kriget vid en tidpunkt,
då händelseutvecklingen i Europa började kräva
de f.ö. militärt sett svaga västmakternas hela
intresse. Nat. förb. hade redan 1932—33 visat
sin svaghet i samband med ockupationen av
Manchuriet. Sovjetunionen hade nyligen (slutet
av 1936) genomgått en inre militär kris.
Japanerna torde icke ha räknat med att något
starkare motstånd skulle möta dem i Kina.
Ockupationen av landets viktigare delar borde kunna
genomföras relativt snabbt. Den kinesiska armén
var visserligen till numerären betydligt större än
den japanska, men med undantag för vissa
förband var den av låg kvalitet. Tillgången på
pansartrupp och motoriserad trupp var ingen el.
ringa. Mot denna armé stod den välutbildade
och välutrustade japanska, till stora delar
motoriserad och med relativt starka pansartrupper.
Den japanska arméns styrka var i slutet av 1939
o. 1,700,000 man, fördelade på o. 50 divisioner
och 15 brigader. I samband med expansionen i
Stilla havet och Bortre Indien minskades
styrkan, för att i slutet av kriget stiga till över 2
mill. man. Den japanska överlägsenheten i
luften var stor, och Japans flotta var den till
storleken 3:e i världen. — De japanska planerna
gingo ut på att snabbt underkuva de viktigaste
— 99 —
— 100 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
