Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassförståndare - Klassicerande - Klassicism (klassicistisk) - Klassicitet - Klassificera - Klassificeringsanstalt, klassificieringssällskap - Klassificeringssystem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLASSIFICERINGSSYSTEM
föräldramöten o.d. — 1946 års skolkommission
föreslår (i SOU, 1948:27) olika åtgärder för att
stärka k:s ställning, bl.a. att han på realskolans
stadium bör undervisa klassen i minst 2 ämnen
för att på så sätt bättre lära känna eleverna.
Därmed avser man också, att ett starkt
klassföre-ståndarskap skall bli övergångsled mellan
klass-lärarsystem* i de lägre klasserna och
facklärar-system i de högre. En starkare ställning för k.
torde också vara nödvändig, om den nya skolan,
som kommissionen avser, skall kunna lägga större
vikt, än vad nu sker, vid karaktärsfostran. E.Bng.
Klassice’rande, i klassicistisk anda (se
Klassicism).
Klassicism’ (adj. k 1 a s s i c i s’t i s k), inom
konsthistorien ett uttryck, som betecknar en
inriktning att med hjälp av regler och lagar bygga upp
en konst av ideell, absolut skönhet. Som av
namnet framgår, är den klassiska konsten, d.v.s.
arkitektur och skulptur hos antikens greker och
romare, förebild och ideal; denna konst ägde det
lugn, den harmoni och den absoluta beräkning,
som k. ville återuppliva. K. är ingen bestämd
konsthistorisk stil, men olika stilar ha haft mer
el. mindre av k. i sig. Särsk. i arkitekturen
kommer detta till uttryck i användandet av kolonner
och andra element, som voro utmärkande för
antikens byggnadskonst. I skulpturen blir k.
avbildandet av den nakna människokroppen, ant.
heroiserande el. i ideell skönhet. I målarkonsten,
som saknar egentliga klassiska förebilder,
kännetecknas k. av stark plasticitet, korrekt teckning
och proportionering, logisk och klar rumsbild samt
ofta, ehuru ej nödvändigtvis, motiv från antiken.
— Renässansen var en helt klassicistisk stil, svaga
element av k. ingingo i både barock och rokoko.
Nyantiken anslöt sig helt till de klassiska
mönstren och blev direkt imiterande, även empiren var
klassicistisk. I 1920-talets arkitektur och skulptur
fanns ett klassicistiskt inslag. — Som
konsthistorisk term betecknar k. ofta den franska konsten
under 1600-talet — Poussin, Mansart, Perrault etc.
—, ofta då kallad frans k-k 1 a s s i c i s m,
vilket namn även litteraturhistorien använder för
detta skede. I mera utsträckt betydelse användes
uttrycket k. som beteckning för all uppbyggd och
konstruerad konst med verkligheten som
utgångspunkt, alltså en sorts ordnad realism i mots. till
begreppet romantik. T.o.m. kubismen blir på så
sätt en klassicistisk riktning. A.
Inom litteraturen hade ”f r a n s k-k.” (se
Frankrike, sp. 369 ff.) från 1600-talets mitt sökt
återupprätta dramat i antik form och anda, och
även i den episka och didaktiska poesien avsåg man
att efterfölja antika, främst romerska, mönster;
denna riktning, som i Frankrike härskade fram
till 1800-talets andra fjärdedel, gjorde sig också
gällande i andra länder, ej minst i Sverige. N
y-klassicismen, som hade sina främsta
företrädare i Tyskland o. 1800 och därför kallas
”t y s k k 1 a s s i c i s m”, strävade också att i vissa
avseenden återuppväcka det klassiska idealet,
varvid även grekisk litteratur blev förebildlig. — Litt.:
J. E. Fidas-Justianini, ”Qu’est-ce qu’un classique”
(T93O); H. Peyre, ”Qu’est-ce que le classicisme”
(1933)• . . E.
Klassicite’t, egenskapen att vara klassisk; (den
högsta) mönstergiltighet; sammanfattningen av
grekers och romares odling (särsk. litteratur, konst
o.d.).
Klassifice’ra (till lat. classis, klass, och fac’ere,
göra), indela i klasser. Se Klassifikation.
Klassificeringsanstalt, klassificering
s-sällskap, vars högsta ledning utgöres av
därtill särsk. utsedda framstående redare,
skeppsbyggare och försäkringsmän, har till ändamål att
genom kontroll av fartygs byggnad och underhåll
upprätthålla en viss sjövärdighetsstandard för de
fartyg, som äro anslutna till anstalten i fråga.
K:s tekniska ledning utövas av en central
chefsmyndighet, som utfärdar detaljerade
byggnads-och utrustningsbestämmelser för fartyg av olika
art och storlek. Tillsynen på själva fartygen
utövas av inspektörer, klassexperter, som av
k. äro anställda och förlagda på de största
sjö-fartsplatserna i hela världen. Efter verkställd
undersökning, k 1 a s s n i n g, av ett fartyg, vilken
vanl. sker redan i samband med fartygets
byggande och därefter på vissa bestämda
mellantider, tilldelas fartyget en viss klass i k.,
vilken klass är beroende av fartygets beskaffenhet.
K. utge årl. register över alla i världen
förefintliga större fartyg, och i dessa register äro
de i resp. k. upptagna fartygen angivna med den
klassbeteckning, som vid klassningen erhållits. I
dessa register anges även olika uppgifter betr,
fartygen och deras klassningar. Registren tjäna
bl.a. befraktare och försäkringsgivare till ledning
vid bestämning av fraktavtal samt
försäkringspremier för fartyg och last. Fartyg, som erhållit klass
i k., säges vara klassat och kan i regel
påräkna lägre premier än ett oklassat. Som
klassningen emellertid medför ej oväsentliga kostnader
för fartygsägaren, vilka kostnader i regel ej kunna
bäras av de mindre fartygen, bruka endast fartyg
av viss storleksordning och beskaffenhet klassas.
De i Sverige godkända k. äro: American Bureau
of Shipping, Bureau Veritas (grundad 1828),
Ger-manischer Lloyd, Lloyd’s Register of Shipping
(1760; 1949 införlivades The British Corporation
med denna k.), Det norske Veritas (1864) och
Registro italiano navale ed aeronautico. Hj.S.
Klassificeringssystem. Behovet av klassificering
och härmed av k. framträder inom varje
kunskapsområde och inom varje organisation. Som ex.
på k. kan anföras Linnés sexualsystem för växter
och växtfamiljer, olika system för
kostnadslitte-rering inom ett företag, bibliotekens system för
uppdelning av sitt bok- och tidskriftsmaterial, ett
ritkontors sätt att beteckna och uppsortera sina
ritningar o.s.v. Syftet med varje k. är att
underlätta sökande, ge överblick, möjliggöra snabb
analys samt vidmakthålla ordning. De
problemställningar och metoder, som sammanhöra med
uppbyggnaden av ett k., sammanfattas i begreppet
klassificeringsteknik, medan man med
registreringsteknik avser de tekniska el.
materiella anordningar, som erfordras för det
rutinmässiga utförandet av klassificering. I övrigt
är följ, terminologi bruklig: Klasser äro de
enheter, som successivt uppbygga ett k.; dessa
klasser äro härvid ordnade efter en viss, såvitt
möjligt logisk klassificeringsprincip.
Den skara av grundläggande klasser, som ingå
— 205 —
— 206 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
