Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassificeringssystem - Klassifikation - Klassik, Klassiker - Klassindelning - Klassisk - Klassisk arkeologi - Klassiska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLASSIFIKATION
i ett k., kallas klassificeringsbas; antalet
dyl. klasser utgör systemets basbredd. De i
basen ingående klasserna kunna i regel var för
sig uppdelas i finare underavd., subklasser,
som i successiva steg ev. uppdelas på liknande
sätt. — För vinnande av överskådlighet använder
man i regel symboler (siffror, bokstäver)
enl. en viss nyckel för att beteckna såväl
basens som de efterföljande stegens klasser
(subklasser), t.ex. enl. följ, schema:
Steg I Steg 2 Steg 3 Steg 4
f A –––––-1 AA AC 1 AC 2a
R I B AB AC 2 ––––- AC 2b
öas | C AC –––– AC 3 AC 2c
l D | AD AC 4 AC 2d
Det antal steg, som i varje särskilt fall skall
användas, beror på hur långt uppdelningen
behöver drivas för att bli praktisk. Sådana klasser,
som tendera att bli stora, böra underindelas,
medan parallella och mindre klasser kunna undvara
sådan vidareuppdelning. — Inom handels- och
industriföretag användas i regel minst 3 av
varandra delvis beroende k., avseende: 1)
Personklassificering, närmast motsv.
företagets organisationsschema; 2)
arbetsklassi-ficering, som avser företagets interna arbete
(utredningar, tillverkningsprocesser,
redovisningar, kalkyler, kundregister och korrespondens av
olika slag); 3) materialklassificering,
inom vilken rymmas uppgifter om företagets
materiella tillgångar (byggnader, inventarier,
maskiner, råmaterial, produkter, specifikationer m.m.).
Slutl. representerar företagets k o n t o-p 1 a n
(bokföringssystem) ett 4:e k. med anknytning till
vartdera av de föregående. — Rörande k. för
litteratur (bibliotek) synes den universella
decimal-klassifikationen (UDK) numera allmänt ha
slagit igenom. Metoden med decimalklassifikation*,
individuellt anordnad, har inom många företag
kommit till användning för allt slags intern
klassificering, ehuru den ofta kommer att röra sig
med ett för dyl. ändamål otympligt stort antal
siffror i symbolerna. Man föredrar därför i regel
ett k., som baseras på en kombination av
bokstavs- och siffertecken (jfr ex. ovan), varigenom
kortare symboler med ökad läsbarhet erhållas. —
Litt.: H. Lindstedt, ”Klassificering av
tekniskvetenskaplig litteratur” (1944); B. C. Carlberg,
”K. och symboler” (i ”Handbok i industriell
driftsekonomi och organisation”, 1945). A.Lg.
Klassifikation (se Klassificera), en indelning av
en samling föremål i olika klasser (mängder el.
aggregat). I varje klass få endast medtagas
föremål, som ha ett el. flera gemensamma
kännemärken, och dessa skola vara så tydligt angivna,
att det alltid kan avgöras, till vilken av de olika
klasserna ett bestämt föremål i den givna
samlingen hör. Jfr Klassificeringssystem.
Klassfk, Klass’iker, se Klassisk.
Klassindelning, sportv. För att inom idrotten
(sporten) göra tävlingsbetingelserna för olika
kategorier (individer, lag och föreningar) i
möjligaste mån likartade användes ofta k., vanl. efter
ålder men även efter kroppsvikt, skicklighet
(prestationer), sportredskapets kapacitet m.m.
Indelningen i juniorer, seniorer o.s.v. är sålunda
huvudsaki. en k. efter ålder. Idrottsmärkesproven
avläggas vanl. inom olika klasser efter ålder och
kön med olika fordringar för olika klasser. K.
efter vikt förekommer i s.k. kraftsport (brottning,
tyngdlyftning m.m.). K. efter skicklighet, där
förut nådda resultat äro avgörande, finns t.ex.
inom friidrotten och skyttet. En vanlig form av
k. efter skicklighet är det nationella
seriesystemet inom fotboll, bandy m.fl. idrotter.
Motor-och ridsporten ha särskild k., där
motorcylinderns volym, resp, tävlingens svårighetsgrad
(hindrens höjd m.m.) ligger till grund för k. — Då
k. avser att bereda tillfälle till god
tävlingsplace-ring även för andra än toppeliten, är det
naturligt, att den (utom betr, vissa idrotter, där k.
är så gott som nödvändig) användes mest vid
propagandabetonade tävlingar och mindre ofta
vid elittävlingar, ss. de nationella och framför allt
de internationella mästerskapstävlingarna. O.Kgh.
Sjösportv. K. inom segelsporten avser dels
båtar, vanl. mindre, byggda efter samma ritning,
s.k. entypsklass (starbåtar, folkbåtar m.fl.), dels
kappseglingsjakter, byggda efter viss
mätningsre-gel, vilka, ehuru ej identiskt lika, ha samma
mät-ningstal (internationella R-jakter, östersjöregelns
k. ÖR-6, 8 etc., skärgårdskryssar-k. 22 m2, 30
m2 etc.). I båda fallen talar man om
klassbåtar. Dessutom sammanföras vid
handicap-segling till gemensam klass båtar av olika
mät-ningstal el. typ men av ung. samma
storleksordning. — K. för motorbåtar i samma
bemärkelse som för segelbåtar finnes ej. Man
brukar emellertid indela dem i klasser efter deras
allmänna karaktär, ss. utombordsmotorbåtar,
ra-cerbåtar av olika typer, deplacementsbåtar, vilka
på gr. av relativt stor vikt och liten motorstyrka
ej plana, långfärdsmotorbåtar el. motorkryssare,
däckade och inredda för längre vistelse ombord.
Vid vissa tävlingar för mindre båtar göres en k.
efter motorns cylindervolym. T.Hrn.
Klassisk (till lat. cla’ssicus, urspr. benämning
på borgare, tillhörande den 1 :a av det
fornro-merska borgerskapets 5 klasser), tillhörande el.
sammanhängande med den grekiska och romerska
forntiden, ofta i mots. till modern el. romantisk*,
t.ex. klassiska språk, klassisk bildning, klassisk
ro; förstklassig, mönstergill, särsk. i fråga om
vittra el. konstnärliga skapelser av utmärkt
stilrenhet och beståndande värde el. tillhörande en
guldålder av dyl. alstring; sålunda användes k.
el. högklassisk även för den grekisk-romerska
kulturens egentliga guldålder, tiden mellan
perserkrigen och Alexander den stores tid, i mots.
till arkaisk och hellenistisk. K. användes vidare
i betydelserna typisk, egendomlig, originell,
löjlig. En i sistn. betydelse klassisk person kallas
klass i’k. — K 1 a s s’i k e r, skapare av
klassiska verk el. kännare av den grekisk-romerska
forntiden. [H.Sj.lK.H.
Klassisk arkeologi, vetenskapen om de
klassiska folkens (grekernas och romarnas)
forntids-kultur, spec. den reala, genom fornminnen
dokumenterade sidan därav. Jfr Arkeologi, sp. 270 ff.,
och Fornkunskap.
Klassiska språk, de båda antika, ”klassiska”
folkens (grekernas och romarnas) tungomål, grekiska
och latin, så kallade särsk. i mots. till de moderna,
levande språken. Jfr Filologi och Klassisk.
— 207 —
— 208 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
