Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - von Kleist, 2. Friedrich, von Nollendorf - von Kleist, 3. Heinrich - von Kleist, 4. Ewald (militär) - Kleist-Gesellschaft - 1. Kleisthenes (tyrann) - 2. Kleisthenes (statsman) - Kleistogam - Kleistokarp - Kleistska flaskan - Kleitos - Kleman, Ellen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLEIST-GESELLSCHAFT
—1823), var 1803—07 föredragande
generaladjutant hos preussiske konungen och blev 1813
generallöjtnant. S.å. tog K. ärofull del i slaget vid
Bautzen och avgjorde genom sin djärva marsch
på Nollendorf slaget vid Kulm. Även vid Laon
(1814) bidrog K. väsentligt till segern. 1814
general av kav. fick K. 1821 fältmarskalks avsked.
3) Heinrich von K., författare (1777—1811).
Född i Frankfurt a.d. Oder ingick K. tidigt i den
preussiska armén och blev vid 20 år löjtnant. Han
vantrivdes emellertid
med militärlivets råhet
och tog redan efter 2
år avsked. En allt
tydligare brist på andlig
jämvikt, som tilltog,
sedan en flerårig
förlovning 1802 blivit
uppslagen, drev honom ut
på planlösa resor. En
anställning i preussisk
civiltjänst (1804—07)
passade honom lika
illa som den militära.
Från Dresden, där
han slagit sig ner,
ut
gav han jämte Adam Müller tidskr. ”Phoebus”.
Besviken över företagets fiasko flyttade han, efter
ett fåfängt försök att få deltaga i österrikarnas
krig mot Napoleon, till Berlin. Där utgav han ett
halvår tidn. ”Berliner Abendblätter”, tills den 1811
förbjöds av regeringen. Oförstådd och utan
existensmedel, förtvivlande om varje utväg, berövade
han sig livet 21/ii 1811 tillsammans med en väninna,
Henriette Vogel. — Under sin korta levnad
medhann K. en litterär insats av betydande mått. Hans
debutarbete, ödestragedien ”Die Familie
Schroffen-stein” (1803), röjde obestridliga förtjänster men
överträffades vida av den s.å. skrivna men först
1812 publicerade blankverskomedien ”Der
zer-brochene Krug”, en av den tyska romantikens
bästa scenskapelser. Ett ungdomsverk är också
fragmentet ”Phoebus” (1808). Under sina sista år
utvecklade K. en intensiv produktivitet. I
”Amphi-tryon” (1808) omgestaltade han med bravur ett
ämne från Molière. Med ”Penthesilea” (s.å.)
skapade han sin måhända största tragedi, vars brutala
lidelse dock måste stöta en i Winckelmanns
nyantik uppvuxen tid. En mer lättillgänglig,
romantisk miljö, den medeltida, valde han för sitt nästa
skådespel, ”Das Käthchen von Heilbronn” (1810).
Trots all olikhet i stil ha de båda följ, dramerna,
”Die Hermannsschlacht” och ”Prinz Friedrich von
Homburg” (skrivna 1809 och 1810, tr. först 1821),
gemensamt ursprung: ett patriotiskt patos,
framtvingat av Tysklands förödmjukelse under
Napoleon. Båda blevo dock obeaktade och nådde ej
fram till scenen, som K. hoppats. — Konstnärligt
svagare äro K:s ”Erzählungen” (2 bd, 1810—11),
som dock innehålla den imposanta novellen
”Mi-chael Kohlhaas” (se Kohlhase), ett av den tyska
berättarkonstens klassiska verk. — K:s tragiska
livsöde rymmer tydliga patologiska drag, som
redan samtiden konstaterade men som först i våra
dagar blivit föremål för utforskning. Ett centrum
har denna forskning fått i K 1 e i s t-G esellschaft,
som sedan 1921 utger en ”Jahrbuch” (däri bl.a. en
uttömmande bibliogr. av G. Minde-Pouet). K:s
”Gesammelte Schriften” utgåvos först av L. Tieck
(3 bd, 1826). En kritisk uppl., ”Werke und Briefe”,
utgav E. Schmidt (5 bd, 1904—05). I sv. övers,
finnas ”Michael Kohlhaas”, ”Prins Friedrich von
Homburg” och ”Den sönderslagna krukan”. —
Litt.: F. Servaes, ”H. v. K.” (1902); S.
Wukadino-vic, ”Kleiststudien” (1904); H. Meyer-Benfey, ”Das
Drama v. K:s” (2 bd, 1911—13); S. Gassen, ”Die
Chronologie der Novellen H. v. K:s” (1920); R.
Unger, ”Herder, Novalis und K.” (1922); P.
Wit-kop, ”H. v. K.” (s.å.); F. Gundolf, ”H. v. K.” (s.å.);
W. Silz, ”H. v. K:s conception of the tragic”
(1923); K. Federn, ”Das Leben H. v. K:s” (1929);
E. Bertram, ”H. v. K.” (1925); F. Braig, ”H. v. K.”
(s.å.); R. Ayrault, ”H. v. K.” (1934); E. L. Stahl,
”H. v. K:s dramas” (1948). A.Bd.
4) Paul Ludwig Ewald von K., tysk militär
(f. 1881), officer vid kav. 1900, generalmajor 1932,
general av kav. 1936 och generalfältmarskalk 1943.
K. gjorde stabs- och trupptjänst under 1 :a
världskriget. Under fälttåget mot Polen 1939 förde han
befälet över en pansararmékår i v. Rundstedts
s. armégrupp. På västfronten 1940 var han chef
för den pansargrupp, som stötte fram över Sedan
mot Engelska kanalen efter genombrottet i
Ar-dennerna. I fälttåget på Balkan 1941 erövrade
K. Belgrad. Under anfallet mot Sovjetunionen
1941 förde han befälet över en pansargrupp i s.
Ryssland och under sommaroffensiven 1942 över
1 :a pansararmén i framstöten mot Kaukasus. I
okt. 1942 blev K. chef för armégrupp A i s.
Ryssland och ledde den tyska reträtten från Kaukasus
och försvaret på Krim till 1944, då han avsattes.
Han tillfångatogs i maj 1945 av de allierade. S.E.B.
Kleist-Gesellschaft [kläi’st-g9zäl’Jaft], se Kleist 3).
Kleisthenes [-ei’-] (grek. Kleisthen’es). 1)
Härskare (tyrann) i Sikyon i Grekland (o. 600—565
f.Kr.), en betydande personlighet, under vars
ledning Sikyon uppnådde sin högsta blomstring.
2) Atensk statsman av alkmaionidernas ätt,
dotterson till K.i), ombildade 510 f.Kr. Solons
statsförfattning och blev den atenska
demokratiens verklige grundare. Jfr Aten, sp. 659.
Kleistoga’m (till grek, kleistos’, sluten, och gam’os,
bröllop), om en blomma, som är så sluten, att
kors-pollination ej kan ifrågakomma, ss. hos
Vi’ola-ar-ter, harsyra, springkorn, mjukplister, sileshår,
kryptåg och vildris. Hos kleistogama el. kla
n-d e s t i n a blommor äger självpollination rum.
Förhållandet kallas kleistogami’ (jfr
Kas-mogam och Pollination).
Kleistokarp’, se Bladmossor, sp. 72.
Kleistska flaskan [klai’-], fys., se Leidenflaska.
Kleitos [-ei’-], general i Alexander den stores
armé (d. 328 f.Kr.). K. motsatte sig häftigt
Alexanders svaghet för orientaliska seder, och vid
ett upphetsat tillfälle föll han offer för kungens
vrede.
Kleman, Ellen Emma Augusta,
skriftställa-rinna (1867—1943). Verksam för den svenska
kvinnorörelsen, särsk. inom Fredrika
Bremer-för-bundet, i vars Stockholms-krets hon 1922—31 var
ordf., redigerade K. tidskr. ”Dagny”* 1908—13
och ”Hertha”* 1914—32 samt utgav jämte Klara
Johanson en mönstergill ed. av Fredrika Bremers
brev (4 bd, 1915—20). K:s 1925 utg. biogr. över
— 227 —
— 228 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
