Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Kleomenes I (konung i Sparta) - 2. Kleomenes III (konung i Sparta) - Kleon - Kleopas - Kleopatra - Kleopatras nålar - Klepsydra - Kleptomanti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLEPTOMANI
Kleom’enes (grek. Kleomen’es), konungar i
Sparta.
i) Kleomenes I (d. o. 488 f.Kr.), fördrev
510, tillkallad av alkmaioniderna till Aten,
tyrannen Hippias, återvände dit 508 men blev
innesluten på Akropolis och måste kapitulera. K.
arbetade ivrigt på att stärka Spartas
maktställning i Grekland och tillfogade Argos ett
förkrossande nederlag (sannol. o. 494 f.Kr.). Samtidigt
sökte han skapa en stark kungamakt i Sparta
men dukade under för sina motståndare. Enl.
traditionen blev han sinnessjuk och berövade sig
själv livet. [N.V.JK.H.
2) Kleomenes III (d. 219), son till
Leo-nidas II, konung 235, g.m. kung Agis IV:s änka,
Spartas siste store konung, berömd genom sina
krig med Antigonos Doson av Makedonien och
Akajiska förbundet men än mera genom sin inre
politik, varigenom han sökte bryta eforernas
makt, återställa den lykurgiska författningen,
genomföra en radikal nyfördelning av
jordegendomen samt utöka medborgarnas antal genom att
upptaga perioiker och heloter. K. var en
idealistisk social reformivrare men samtidigt spartansk
nationalist, som förband revolution med
expansion. I början hade han glänsande framgångar,
tog Argos och höll hela Peloponnesos mot
Antigonos men blev slagen vid Sellasia 221 och tog sitt
liv 219. — Litt.: Biogr. av Plutarchos. [N.V.1K.H.
Kleon, atensk folkledare (d. 422 f.Kr.), urspr.
garvare, förstod att genom begåvning och
vältalighet vinna det lägre folket och blev efter
Perikles’ död (429 f.Kr.) det demokratiska
partiets ledare. K. påyrkade 427 exemplarisk
bestraffning av Mytilene, som avfallit från Aten,
och inneslöt som strateg 425 en spartansk trupp
på ön Sfakteria; då spartanerna för att rädda de
belägrade erbjödo Aten fred, lyckades K. genom
slug diplomati omintetgöra förhandlingarna och
bemäktigade sig kort därpå ön. Han sändes 422
mot Brasidas men stupade vid Amfipolis. —
Något fullt rättvist omdöme om K. kan icke fällas,
då han är oss känd endast genom Thukydides
och Aristofanes, som båda ogillade honom; den
senare har i ”Riddarna” givit en elak karikatyr
av K. Att han icke saknat diplomatisk och
ekonomisk skicklighet, torde vara obestridligt. W.N.
Kle’opas, en av de lärjungar, som på vägen till
Emmaus mötte Jesus efter uppståndelsen (Luk.
24:18), ibland identifierad med Klopas (Joh. 19:25),
som var gift med Maria, Jakobs och Josefs moder,
och enl. Eusebios’ kyrkohistoria (kap. 3:11:2) bror
till Josef, Jesu fader.
Kleop’atra (grek. Kleopafra), egyptisk
drottning (69 el. 68—30 f.Kr.), dotter av Ptolemaios XI
Auletes, enl. vars testamente hon 17 år gammal
besteg tronen jämte sin 9-årige bror och gemål
Ptolemaios XII. Avsatt och fördriven av det
regerande hovpartiet stod hon i begrepp att med
en här tåga mot Alexandria, då Caesar efter
segern vid Farsalos (48) anlände till Egypten och,
från första stund tjusad av hennes behag,
återinsatte K. i hennes rätt. Hon förstod att så
starkt fängsla imperatorn, att han för hennes
skull förspillde 9 mån. i Egypten, invecklad i ett
äventyrligt inbördeskrig, varunder Ptolemaios
omkom och han själv var nära att sätta livet
till. Sonen Caesarion blev frukten av denna
förbindelse. Inbjuden till Caesars triumf (46)
kvar-stannade K. i Rom, gränslöst hatad av de stolta
romarna, själv invaggande sig i djärva drömmar
om att vid den mäktiges sida bli världsrikets
drottning. Mordet på Caesar (44) grusade detta
hopp, och K. måste återvända till Egypten, där
hon lät undanröja sin andre broder och
med-regent, Ptolemaios XIII, för att i dennes ställe
insätta den 3-årige Caesarion under namnet
Ptolemaios XIV (enl. egyptisk statsrätt kunde en
kvinna formellt ej regera ensam). Från år 41,
då K. i Tarsos sammanträffade med Antonius,
var hennes öde oupplösligt länkat till dennes,
varvid såväl erotik som politik spelade in. I den
lidelsefulle, för kvinnlig fägring känslige
trium-viren fann K. ett ypperligt redskap för sina
planer att trygga sitt rikes självständighet och sin
dynastis makt, Antonius åter såg i K. ej blott
den sensuellt lockande kvinnan utan även
medlet att vinna
herraväldet över det rika
Egypten och att i ö.
upprätta en monarki
av hellenistisk typ.
Redan år 36 förmälde
han sig med K.
Brytningen med
Octavia-nus blev oundviklig
(jfr Antonius).
Efter slaget vid
Ac-tium (31) flydde K.
med sin ”prinsgemål” till Alexandria, där hon
följ, år föll i Octavianus’ händer och, för att ej
behöva figurera i dennes triumftåg, tog sig själv
av daga, enl. traditionen genom bettet av en
giftig orm, insmugglad till den strängt bevakade
drottningen i en korg med fikon. Av hennes
barn med Antonius blev äldste sonen avrättad,
två söner och en dotter upptogos i Octavianus’
familj. — K. gäller för en av forntidens skönaste
kvinnor. Dock är t.ex. Plutarchos’ omdöme på
denna punkt mera reserverat, och att döma av
myntbilder synas hennes anletsdrag ej ha varit
i egentlig mening sköna. Hennes makt över
männen förklaras främst av den sällsporda charm,
som enl. samstämmiga vittnesbörd präglade
hennes väsen. Bl.a. framhålles särskilt den
förtrollande klangen hos hennes stämma. Intelligent
och energisk, högt bildad (i sht språkkunnig),
ränkfull och utan samvetsbetänkligheter i valet
av medel, var hon i politiken en farlig
motspe-lerska. — Litt.: A. Weigall, ”The life and times
of Cleopatra” (1914; sv. övers. 1924); C.
Lindskog, ”Grekiska kvinnogestalter” (1922); K. v.
Francken, ”K. och hennes samtid” (1923). H.Sj.
Kleopatras nålar kallas två obelisker, vilka,
urspr. stammande från 1500-talet f.Kr., redan
under romersk tid från Heliopolis flyttats till
Alexandria och sedan därifrån som gåvor bortförts, den
ena till England, där den sedan 1878 pryder
Tha-mes Embankment i London, den andra till USA,
där den nu står vid Metropolitan Museum, New
York.
Klepsy’dra, se Vattenur.
Kleptomani’ (till grek. klep’tein, stjäla, och
ma-ni’a, vansinne), sjuklig drift att stjäla, ett vid
med
— 233 —
— 234 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
