Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klimatväxlingar - Klimatväxlingar i historisk tid - Klimatväxlingar i geologisk och förhistorisk tid - Litt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLIMATVÄXLINGAR
sedan förefintligt material tillräckligt kritiskt
granskats. Så visade t.ex. redan Arago på
grundval av det faktum, att dadlar fordra ett
temp.-medelvärde av åtm. 21° för att mogna
men att vindruvor icke utvecklas så, att de
lämpligen kunna användas för vinberedning, om
temp. är över 22° att ingen klimatförändring
ägt rum i Palestina på de senaste 3,300 åren. 1
själva verket vet man nu också genom mätningar,
att årsmediet av temp. i Palestina är o. 210 och
att såväl dadlar mogna som att vin beredes av
inhemska druvor. Ofta har det påvisats, att
förändringar i människans levnadssätt el. anspråk till
fullo förklara upphörandet av odlingar, vilket
tillskrivits klimatförändringar. De kalla vintrar, som
onekligen funnos t.ex. under Tycho Brahes tid,
har man däremot måst förklara genom ändringar
i klimatet av kortare tidslängd, alltså innebärande
en k. Krönikor om stränga vintrar ha f.ö. utgjort
ett betydelsefullt undersökningsmaterial. Ur V.
Ehrenheims anteckningar rörande isförhållandena
i Skagerak och Kattegatt har vidare framkommit,
att kalla vintrar voro mera vanliga på 1100- och
1500-talen än i slutet av 1600- och 1700-talen.
Senare tiders k. ha ägnats stort intresse av nutida
forskare. Sålunda har A. V. Johansson efter en
kritisk granskning bevisat, att den påstådda
ändringen till maritimt klimat från slutet av 1700-talet
blott skulle gälla de senaste decennierna. Denna
ändring har yttrat sig både i temp.,
nederbörds-och vindförhållanden. Bl.a. har konstaterats en
temp.-stegring på 20 i vintertemp. sedan 1800-talets
början, juni har däremot blivit något svalare. Enl.
A. Ångström gäller detta n. och ö. Europa, medan
en motsatt ändring kunnat påvisas i n. Afrika.
Detta kan bero på någon kosmisk påverkan men
torde också stå i samband med en av flera forskare
påvisad ökning i den allmänna luftcirkulationen,
särsk. tydlig för åren 1921—30, vilket kan
betecknas som en klimatfluktuation. Th. Hesselberg
betecknar ovannämnda klimatförändring som en
pågående sekulär företeelse med stegrad temp. men
minskad årsamplitud. A. Wagners uppfattning går
i samma riktning, och han anser sig vidare ha
funnit en 16-årig period, som antagl. står i
samband med en värmeström från jordens inre,
orsakad av radioaktiva ämnen. Glaciologerna ha också
sysslat med hithörande problem. Följ, tes har
sålunda uppställts av H. Ahlmann: varje förändring
av den temp., som är tillräckligt hög för att
påverka ablationen i positiv riktning, utövar på
materialhushållningen ett väsentligt större inflytande
än en förändring i snönederbörden, d.v.s.
glaciä-rernas tillväxt skulle ej bero på stränga vintrar
utan mera på kalla somrar och mindre växlingar i
årstemp. Särsk. vårens och höstens
värmeförhållanden spela därvid en stor roll. Man känner
emellertid ej närmare till klimatets inflytande på
gla-ciärerna. Det måste dock föreligga ett direkt
orsakssammanhang mellan den pågående
klimatförändringen och glaciärernas samtidiga tillbakagång
över hela jorden jämte en förskjutning mot n. av
den arktiska drivisgränsen. Huruvida de under
1940—42 inträffade stränga vintrarna inneburo en
återgång till mera kontinentalt klimat el. blott voro
ett tillfälligt avbrott i en pågående period, vet man
icke. I varje fall äro vetenskapsmännen icke ense
på denna punkt.
Klimatförändringar i geologisk och förhistorisk
tid. Både betr. temp. och nederbörd ha förändringar
i betydande omfattning ägt rum i geologisk och
förhistorisk tid. Fordom liksom nu torde ha
funnits zonalt kring ekvatorn ordnade, olika
klimatbälten med dithörande klimattyper.
Klimatförändringar framgå av deras växlande läge under olika
geologiska tider. Forntida fossila vittringszoner
med sedimentbergarter registrera dåtidens klimat.
Om glaciala betingelser vittna sålunda
moränbergarter (s.k. moränkonglomerat el. tilliter), om arida
(torra, ökenartade) många starkt rödfärgade
sand-och lerstenar. Kol- och torvlager och sedimentära
järnmalmer bruka hänvisa på humida (pluviala,
fuktiga) klimat, därvid röda färger, ss. hos t.ex.
old-redsandstenen, tyda på tropiskt, grå-gula-vita
på tempererat el. kallt. Ytterligare stöd erhålles
i utbredningen av den forntida faunan och floran,
i det att t.ex. fossila arktiska arter kunna vara
allmänt utbredda inom de nutida tempererade el.
varma zonerna och omvänt. De inom skilda delar av
jorden (Kina, Australien, Indien) vitt utbredda
tilliterna från senprekambrisk tid vittna sålunda
om temp.-sänkning, som under silur- och
devon-tiden förbyttes i hög allmän temp. med spridning
av värmeälskande arter, ss. koraller, långt upp i
de nutida polartrakterna, t.ex. på Grönland och
Grinell Land. Tertiärtiden med allmän
temp.-stegring följdes sedermera av den i flera nedisningar
och interglacialtider uppdelade istiden under
kvar-tärtidens förra del. Orsakerna till växlingarna
mellan mioterma och plioterma tider (se Istider)
liksom till förskjutningarna mellan klimattyperna
kunna vara många men äro outredda. Det kan vara
generella ändringar i det termiska tillståndet på
jorden. Bl.a. har påpekats den betydelse, som den
större luftfuktigheten och kolsyremängden i
atmosfären i tidernas begynnelse skulle haft på
värmemagasineringen och solstrålningen. Också
ändringar i världsdelarnas läge och avstånd till
polerna, ant. på gr. av växlingar i jordaxelns läge el.
genom horisontförskjutningar hos kontinenterna,
kunna ha inverkat (se Kontinentalförskjutning). —
Klimatförändringar under kvartärtidens senare del
äro särsk. för n. Europa väl kända. Redan under
det sista (finiglaciala) avsmältningsskedet och
an-cylustiden rådde s.k. borealt klimat med varma
och torra somrar, som under litorinatiden
förbyttes i ett varmt och fuktigt atlantiskt (maritimt).
Den följande s.k. subboreala perioden var varm
och torr och slutade med det markerade
klimatomslaget mellan brons- och järnåldern, den s.k.
postglaciala klimatförsämringen, som inledde den
nuv. subatlantiska perioden med dess relativt
kalla och fuktiga klimat. Ett flertal k. under
sub-boreal och subatlantisk tid kunna beläggas i
sphag-nummossarnas rekurrensytor. — Litt.: E.
Brück-ner, ”Klimaschwankungen seit 1700” (1890); N.
Ekholm, ”Om klimatets ändringar” (i ”Ymer”, 19,
1899; eng. övers, i ”Quarterly Journal of the R.
Meteorological Society”, 27, 1901); W. Köppen &
A. Wegener, ”Die Klimate der geologischen
Vor-zeit” (1924); H. W:son Ahlmann, J. W. Sandström,
A. Ångström, ”Den pågående klimatändringen” (i
”Ymer”, 1939); J. v. Hann & R. Süring, ”Hand-
— 249 —
— 250 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
