Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klimatväxlingar - Litt. - Klimatzoner - Klimax - Klimpplantering - Klimsch, Fritz - Klimt, Gustaf - Klinckowström, ätt - Klinckowström, 1. Otto Wilhelm - Klinckowström, 2. Rudolf - Klinckowström, 3. Axel - Klineberg, Otto - Kling, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLIMATZONER
buch der Klimatologie” (5 Aufl. 1939 ff.); E.
Granlund, ”De svenska högmossarnas geologi” (1932);
Th. Hesselberg & B. J. Birkeland, ”Säkulare
Schwankungen des Klimas von Norwegen” (1940
—41); A. Wagner, ”Klimaänderungen und
Kli-maschwankungen” (1940). [H.Kr;G.Fn]C.J.Ö.
Klimatzoner, klimatområden, se Klimat.
Klimax (grek., eg.: trappa, stege), stegring i
uttryckssätt (gradation, t.ex. ”Han kom, han såg,
han segrade”) el. händelseförlopp, höjdpunkt,
kulmen. Jfr Västgötaklimax.
Bot., växtsociologiskt begrepp, som hos ett
växtsamhälle avser den artsammansättning, mot vilken
vegetationen utvecklar sig under oförändrat klimat
och vid stabiliserade markförhållanden. K. kan
blott uppnås, om människans inflytande upphört.
Vegetationens artmosaik är då blott beroende av
det utjämnade växelspelet mellan klimat och
underlag vid konstant höjd under långa tidrymder.
Klimpplantering, se Skogsodling.
Klimsch, Fritz, tysk bildhuggare (f. 1870),
från 1921 prof, vid konsthögsk. i Charlottenburg.
K. hör till den klassiska tyska
bildhuggartradi-tionen men har utvecklat ett personligt präglat
formspråk. Bland hans arbeten märkas
Virchow-monumentet i Berlin (1906—10),
Ulanmonumentet i Saarbrücken (1912—13) samt porträttbyster,
ss. av Max Liebermann (1916), W. v. Bode
(1923), Ludendorff och Hindenburg.
Klimt, Gustaf, österrikisk målare (1862—
1918), var i sin tidiga produktion starkt influerad
av Makart, övergick o. 1900 till en mera
impressionistisk, därefter till en ornamental och slutl. till
en expressionistisk stil.
Klinckowström, friherrlig ätt, stammande från
lanträntmästaren i Pommern, slutl. regeringsrådet
Martin Klinckow (1650—1717), vars förfäder sedan
1400-talet varit borgare i Stralsund. Han adlades
K. 1684; av hans söner märkas Carl Bernhard K.
(1682—1704), Karl XILs page och vän, stupad vid
Kalisz, diplomaten Otto Wilhelm K. (1683—1731),
överpostdirektören Leonard K. (1685—1759) och
regeringsrådet i Pommern Ture Gustaf K. (1693
—1765), vilka båda sistn. blevo friherrar 1759; den
adliga ätten utslocknade 1768. En son till T. G. K.
var friherre Ture Leonard K. (1735—1821),
president i wismarska tribunalet 1782—99, far till K.i).
Från bröder till Martin Klinckow stamma i
Tyskland fortlevande grenar. — Litt.: G. v.
Klinckowström, ”Geschichte derer von K.” (1889). C.
1) Otto Wilhelm K., friherre, svensk-rysk
militär, ämbetsman och hovman (1778—1850),
överflyttade efter en växlande och täml. äventyrlig
men framgångsrik bana som militär och hovman
1816 till Finland, där han genast kom i stor gunst
hos Alexander I och efter vartannat blev bl.a.
kammarherre, geheimeråd, generallöjtnant, senator
och led. av censuröverstyrelsen i Finland. Han
representerade den för finnarna förhatliga
svenskryska härskarinställningen och ansågs på 1830—
40-talen med rätta vara en av de inflytelserikaste
reaktionärerna vid ryska hovet. Th.
2) Rudolf Mauritz K., den föreg:s brorson,
friherre, militär, godsägare, politiker (1816—1902).
K. blev officer 1837, överste 1864 och tog avsked
1877. Starkt politiskt intresserad deltog han
från 1844 i de flesta ståndsriksdagarna och
be
kämpade häftigt representationsreformen. Medl.
av F.k. 1878—98 var han en utomordentligt
flitig och originell debattör och motionär; han
sympatiserade med A.k:s lantmannaparti men
var obunden av alla partihänsyn. Han utgav
bl.a. Fredrik Axel v. Fersens ”Historiska
skrifter” (8 bd, 1867—72) och ”Le comte de Fersen
et la cour de France” (2 bd, 1877—78). B.
3) Axel Alexander Camille Rudolf Emanuel K.,
den föreg:s son, friherre, naturforskare och
skönlitterär författare (1867—1936), fil. dr i Würzburg
1895, doc. i zoologi vid Stockholms högsk. 1895—
1904, har som naturforskare huvudsaki. behandlat
vertebraters anatomi samt bakterier. K:s övriga
mångsidiga förf.-skap omfattar dikter över i sht
fornnordiska ämnen, ss. ”Svipdag Egilssons saga”
(1894), ”Fornsånger” (1895), ”Frödis” (1898) samt
”Olof Trätälja” (1908), dels resebeskrivningar, ”Tre
månaders dag” (1891), ”Bland vulkaner och
fågelberg” (1911) och ”Med tyskar och engelsmän till
Jan Mayen” (1914), dels äventyrsberättelser, ss.
”Guldsaxen” (1926), dels konsthistoriska arbeten,
ss. ”Djurbilden i konsten” (1919), ”Leda och
svanen” (1924). Postumt utkom jakt- och
naturskildringen ”Klinckan på jaktstigen” (1945). K.
företog talrika forskningsresor, ss. till Surinam
1891—92, till Antarktis och Eldslandet 1903—04
samt till arktiska och subarktiska områden. K. var
red. av tidn. ”Figaro” 1924—25. O.Cn.
Klineberg [kläi’nbag], Otto, amerikansk
socialpsykolog (f. 1899), prof, i psykologi vid
Columbia Univ. sedan 1937. K. har framför allt
sysslat med frågan om den sociala miljöns
inflytande på personligheten och har därvid bl.a.
funnit, att det är miljön och icke rasen, som är
orsak till att negrerna ha en genomsnittligt lägre
intelligenskvot än de vita. Hans huvudarbeten äro
”Race differences” (1935) och ”Social psychology”
(1940) samt, som utg. och medförf.,
”Characte-ristics of the American Negro” (1944). B.Pf.
Kling, Carl Albin, bakteriolog (f. 17/s 1879),
med. dr vid Karolinska inst. 1910
(”Unter-suchungen über die bakterientötenden
Eigen-schaften der weissen
Blutkörperchen”), doc.
i serologi och
immu-nitetslära 1911,
laborator vid Statens
bakteriologiska inst. 1918,
tf. föreståndare för
Statens
bakteriologiska laboratorium 1919.
ord. 1924—45; prof:s
titel 1924. Som chef
för Statens
bakteriologiska laboratorium
har K. med stor
energi lett kampen mot
de smittsamma
sjuk
domarna; hans mest omfattande arbeten här
ha varit studier ang. smittämnet vid sömnsjukan
och ang. barnförlamningens spridningssätt. K.
har som den förste framfört teorien om
barnförlamningens spridning på alimentär väg. K.
kallades av Nat. förb:s hälsovårdskommitté att
utreda smittvägarna vid de stora
barnförlam-ningsepidemierna 1927 i Sachsen och Rumänien.
— 251 —
— 252 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
