Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kling, Carl - Kling, Herman - Klinga - Klingenstierna, Samuel - von Klinger, Maximilian (författare) - Klinger, Max (konstnär) - Klingerfjärden - Klingkalk - Klingsor - Klingspor, ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLINGSPOR
Han är medl. av permanenta kommittén för
Internationella hälsovårdsbyrån i Paris. [C.]A.G.
Kling, Erik Herman, ämbetsman (f. 12/t
1913), jur. kand. 1938, v. assessor vid Stockholms
rådhusrätt 1946, från 1944 sakkunnig i
Jordbruks-dep., tf. lagbyråchef där 1945, expeditionschef 1947,
statssekr. i Civildep. 1950. K. är led. av Försvarets
skaderegleringsnämnd sedan 1945, av
Landsorganisationens skadeprövningsnämnd sedan 1946 och är
juridiskt biträde åt överbefälhavaren sedan 1947.
Han var sekr. i riksdagens jordbruksutskott 1947.
Klinga, den från fästet utgående skarpslipade
delen av ett svärd, en värja, en dolk (se dessa ord)
el. en kniv, i senare fallet även kallad knivblad.
Jfr Giftrand. — Sporrklinga, se Sporre.
Klingenstierna, Samuel, matematiker och
fysiker (1698—1765). Efter studier i Uppsala reste
K. 1723 utomlands, besökte bl.a. Christian Wolf
i Marburg och blev
1728 genom dennes
förmedling utnämnd till
prof, i Uppsala i
matematik och fysik.
Professuren uppdelades
1750, då K. övertog
fysiken, vilken han
senare lämnade för att
bli kronprins Gustafs
lärare. K. är mest
bekant för att ha
uppvisat möjligheten att
åstadkomma
akroma-tiska linser, vilket
New-ton förnekat. Sådana
tillverkades därefter först av optikern Dollond.
Bland andra resultat kan nämnas en förbättring av
J. Machins metod att beräkna talet x. Någon
större betydelse för vetenskapens utveckling fick
dock ej K., delvis beroende därpå, att en stor del
av hans produktion ej blev tryckt; hans
manuskript förvaras i Uppsala univ.-bibl. — Litt.: ”S.
K:s levnad och verk”, 1—2:1 (1919—25). [Hr]C.
von Klinger, Friedrich Maximilian, tysk
författare (1752—1831).
Efter att 1778 som
österrikisk officer ha
deltagit i bayerska
tronföljdskriget kom
K. 1780 till
Petersburg, blev där
ordon-nansofficer hos
storfurst Paul, som han
följde på resor i
Europa, spec. Italien, och
1785 chef för
kadett-kåren, gifte sig 1790
med en oäkta dotter
till kejsarinnan
Katarina II, blev
kura
tor för univ. i Dorpat och avancerade omsider
till generallöjtnant. — K:s författarskap
uppvisar två vitt skilda perioder. Den ena infaller
vid 1770-talets mitt, då K., i rousseauansk
upprorsstämning, under påverkan av Goethes ”Götz”
och R. Lenz, utgav ett antal dramer, däribland
”Sturm und Drang” (1776), efter vilket hela
tidsskedet fick namn. Den andra perioden om-
Max Klinger: Titanernas kamp. Ur ”Brahmsphantasie”,
1894.
fattar 1790-talet, då K., utom dubbeldramat
”Medea” (1791), utgav ett 10-tal romaner, utmärkta
av psykologisk skarpblick, frän realism och en
i tysk vitterhet ovanlig kraft i gestaltningen. K.
summerade 1803—05 sina erfarenheter i 3 bd
”Betrachtungen und Gedanken über verschiedene
Gegenstände der Welt und der Literatur”. —
Urval av K:s skrifter utg. i 8 bd (1878—80).
Några av romanerna översattes till sv. i början
av 1800-talet. — Litt.: M. Rieger, ”F. M. K.” (3
bd, 1890—96); E. Volhard, ”F. M. K:s
philo-sophische Romane” (1930). Lff.
Klinger, Max, tysk konstnär (1857—1920),
utbildade sig i Karlsruhe och Berlin samt i Bryssel,
Paris och Italien, levde från 1893 i Leipzig. K.
ägnade sig under sin första konstnärstid och även
senare åt de grafiska konsterna, där han försökte
flera metoder; han utgav flera sviter grafiska blad,
t.ex. ”Ovidische Opfer” (1879), ”Intermezzi” (1881),
”Vom Tode” (1889—98), ”Brahmsfantasien” (1894).
Som målare framträdde K. med ”Paris’ dom” (1887),
stor uppmärksamhet väckte ”Kristus i Olympen”
(1897, liksom den förra i Wien). I univ.-aulan i
Leipzig utförde han en imposant väggmålning, ”Den
grekiska kulturvärlden” (1909), samt en större
allegorisk bild i rådhuset i Chemnitz (1918). Här söker
K. förena det dekorativt monumentala med det
realistiska friluftsmåleriet. Slutl. har K. redan på
1880-talet som skulptör upptagit den antika
poly-kromien och utfört en del arbeten i livlig
materialblandning, t.ex. ”Salome” och ”Beethoven” (båda
i Leipzig). K. utgav ”Malerei und Zeichnung”
(1891). — Litt.: P. Kühn, ”M. K.” (1907); H. W.
Singer, ”M. K:s Radierungen” (1909). E.W.
Klingerfjärden, vik i Medelpad, n. om Alnön.
I K. mynnar Indalsälven.
Klingkalk, geol., äldre benämning på den 1—2 m
mäktiga, hårda kalksten el. kalksandsten, som utgör
undre delen (vilken länge var den enda kända) av
dalmanitesserien i Dalarne. Namnet föranledes av
att bergarten vid hammarslag ger ett klingande ljud.
Klingsor, en av huvudrollerna (bas) i operan
”Parsifal”.
Klingspor, urgammal tysk adlig ätt, inkommen
till Sverige från Livland med kaptenen Johan v. K.
(1578—1636), vars två söner 1633 naturaliserades
som svenska adelsmän. En medl. av ätten,
vice
— 253 —
— 254 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
