Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kliniskt dop - Klink - Klinka - Klinker - Klinkerbetong - Klinkerfues, Ernst Friedrich Wilhelm - Klinkmått - Klinografisk projektion - Klinohumit - Klinoklor - Klinometer - Klinoskop - Klinostat - Klinotrop - Klinozoisit - Klint (bergstopp) - Klint, Jonas Petri - af Klint, ätt - af Klint, 1. Gustaf - af Klint, 2. Eric Gustaf - af Klint, 3. Erik - Klint, 1. Peder Vilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLINT
sällsynt, att man uppsköt sitt dop så länge som
möjligt, av fruktan att mottaga det ovärdig el. att
genom synd omintetgöra dess syndutplånande verkan.
Klink, skeppsb., se Bordläggning.
Klinka, kort stång el. handtag (vanl. av metall),
oftast med begränsad rörlighet i vertikalplanet
kring en i ena änden anordnad led och
tjänstgörande som stängningsanordning för dörrar,
fönster (t.ex. vid spanjoletter) o.s.v. Jfr Lås.
Klinker (holL, ty., till Ity., holl. klinken, klinga;
alltså eg.: klingande tegelsten), en i industrien
förekommande produkt, ant. slutprodukt el.
mel-lanprodukt, uppkommen därigenom, att
råmaterialet upphettas (brännes) i ugn, så att det sintrar
och kommer i ett tillstånd av begynnande
smältning samt stelnar till en sammanhängande och
kompakt massa, vanl. under krympning. Av k.
märkas klinkertegel, som användes i
byggnader under vatten och till väg- och
golvbeläggning, då det ej är poröst och ej uppsuger vatten
samt har stor motståndskraft mot kemisk inverkan
och slitning, samt cementklinker (se Cement,
sp. 1094). K.A.G.
Klinkerbetong, se Betong, sp. 965.
Klinkerfues [klirj’karfos], Ernst Friedrich
Wilhelm, tysk astronom (1827—84), kom 1851
som assistent till Gauss i Göttingen, blev observatör
1855, prof, vid univ. 1863 samt dir. för
observa-toriets avd. för praktisk astronomi 1868. K.
upptäckte 6 kometer; hans huvudarbeten falla dock
inom den teoretiska astronomien och omfatta
ban-bestämningar för planeter, kometer, dubbelstjärnor
och meteorer m.m. K. utgav läroboken
”Theore-tische Astronomie” (1871).
Klinkmått, hästskoformat, enkelt mät- el.
kontrollverktyg, där måttet innehålles mellan
skänk-larna. Ett mera precisionsbetonat, justerbart
verktyg av liknande slag kallas h a k m å 11. Jfr
Mått-verktyg och Trådklinka.
Klinogra’fisk projektion, se Projektion.
Klinohumft, miner., fluorhaltigt
magnesiumsili-kat, se Humit-gruppen.
Klinoklo’r, se Glimmermineral, sp. 828.
Klinome’ter (till grek. kli’nein, böja, luta, och
metron, mått), instrument för avläsande av ett
fartygs krängning el. trimförändring. K. utgöres ant.
av en pendelanordning el. av ett i båge böjt
vattenpass och graderas. K. är vanl. fast uppsatt å
lämpligt skott i fartyget. K. i transportabelt utförande
för användning i land kallas klinoskop. —
Jfr Gyroklinometer.
Klinoskop [-å’p], se Klinometer.
Klinosta’t (till grek. kli’nein, böja, luta, och
statos’, ställd, stående), en av J. Sachs
konstruerad växtfysiologisk apparat för eliminering av
ensidig inverkan av tyngdkraft och ljus på
växtdelar. K. består av ett kraftigt urverk el. en
motor, som med reglerbar hastighet driver en i
olika riktningar inställbar axel, vid vilken
plantorna fästas. Därigenom kan ljusets och
tyngdkraftens infallsriktning varieras godtyckligt. K.
är det viktigaste hjälpmedlet vid studiet av
växt-rörelser. Bm.
Klinotrop [-å’p], bot., se Ortotrop.
Klinozoisi’t, miner., se Epidot.
Klint (eg.: klump; samma ord som i blåklint o.d.),
berghjässa, bergstopp, klätt. Med k. (i östersjö-
SU 16. — 257 —
9 — Red. avsl. 21A 50.
länderna, Estland o.s.v. g 1 i n t) menas dels mer
el. mindre rak och lodrät, fritt liggande bergvägg
el. abrasionsbrant (t.ex. på Gotland) av minst några
m höjd och minst ett el. ett par 100 m längd, dels
bergshöjd, begränsad runtom el. delvis av mer el.
mindre branta bergväggar (t.ex. Romeleklint). — Se
bild å pl. vid Estland och bild 4 å pl. vid Gotland.
Klint, Jonas Petri, krönikör (d. 1608), blev
efter studier i Uppsala 1568 kyrkoherde i ö.
Stenby. K. var en för sin tid mycket bildad man och
efterlämnade många skrifter, alla i handskrift, bl.a.
en forts, på Linköpings biskopskrönika från biskop
Brask till 1605, ”Den svenska krönikan om konung
Gustafs regemente” och ”Om meteorer”. Sistn.
skrift utgör en beskrivning av naturfenomen och
järtecken med anteckningar om mer än 30
meteorer med exakta tidsangivelser och även uppgifter
om meteorernas ”betydelse” för tidshändelserna.
— Litt.: W. Norlind i ”Dragma” (festskrift till M.
P:n Nilsson, 1939). H.P.
af Klint, från Småland stammande ätt, adlad
1805 med sjömilitären och kartografen Erik af K.
(1732—1812), far till K.i). — Litt.: A. Nauckhoff,
”Ätten af K.” (1905).
1) Gustaf af K., sjömilitär och kartograf (1771
—1840), fänrik vid Amiralitetet 1782, major vid
örlogsflottan 1799, överste 1812, konteramiral 1814,
viceamiral 1825. K. deltog i 1788—90 års krig mot
Ryssland och var under kriget mot Norge 1814
flaggkapten. Han ägnade från 1798 mycket arbete
åt sjökarteverkets förbättrande. Som kartograf
var K. framstående och utgav det stora verket
”Sveriges sjöatlas” (2 bd, 1797—1820).
2) Eric Gustaf af K., den föreg:s son,
sjömilitär (1801—46), underlöjtnant vid örlogsflottan
1817, kapten 1841. K. fortsatte faderns sjökarteverk,
var under lång tid lärare i navigation och utgav 1842
en lärobok i navigationsvetenskapen. Ett till detta
arbete hörande tabellverk, ”Klints nautiska
tabeller”, välkänt för sjöfarande även i våra dagar, hann
av K. ej slutföras, förrän han som chef på korvetten
”Carlskrona” omkom vid dess förlisning utanför
Cubas n. kust 30/4 1846.
3) Erik Magnus af K., den föreg:s kusin,
militär (1813—77), fänrik vid Andra livgrenadjärreg.
1833, överste 1858, chef för reg. 1862, generalmajor
1864, generalbefälhavare i i:a militärdistriktet 1871,
generallöjtnant 1875. K. var chef för
Lantförsvars-dep:s kommandoexp. 1853—62, led. av F.k. 1866
—77 och av ett flertal kommittéer, bl.a. kommittén
för granskande av förslag till ny härordning 1873.
Klint. 1) Peder Vilhelm Jensen K., dansk
arkitekt (1853—1930). K. började sin
arkitektbana först vid mitten av 1890-talet efter en
mångsidig utbildning och verksamhet som
ingenjör, målare, skulptör och keramiker. Inspirerad
av danska landskyrkor använde han deras
gaveluppbyggnad i sina egna kyrkliga
byggnadsverk: i form av tvillingtorn i kyrkan S:t Hans
Tveje i Odense (1916—20) och som trillingtorn i
den starkt personligt gestaltade Grundtvigskyrkan*
på Bispebjerg i Köpenhamn (1921—40). K. lade
stor vikt vid hög hantverkskvalitet och
genomarbetade varje detalj, tills den blev en organisk del
av helheten. I detta syfte planerade han själv
omgivningarna kring sina byggnader samt ritade
möbler o.a. inredning till dem. S.Re.
— 258 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
